- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 9. Giro - Hasslarp /
923-924

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartman, Olov - Hartman, 1. Victor - Hartman, 2. Ellen, f. Hedlund - Hartmann, Eduard von - Hartmann, 1. Johan Peter Emilius - Hartmann, 2. Emil - Hartmann, Max

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

923

Hartman—Hartmann

924

Sigtunastiftelsen 1948. Bland hans skrifter
märkas ”Dopets gåva förpliktar” (1939, 6:e uppl.
1948), ”1 tid och otid” (1941), essäsaml.
”Stormvarning” (1947) och den uppmärksammade
romanen ”Helig maskerad” (1949).

Hartman. 1) Victor Laurentius H.,
skådespelare (1839—98), anställd vid de kungl.
teatrarna från 1861. Bland H:s roller märkas
Ambrosius, Almaviva i ”Barberaren i Sevilla”,
Ho-race i ”Fruntimmersskolan” och Derblay i ”Herr
Derblays giftermål”. Naturlig friskhet och
manlig kraft utmärkte H:s konst. H. var 1881—91
g. m. H 2).

2) Ellen H., f. Hedlund, skådespelerska
(1860—1945), 1881—91 g. m. H. 1), se
Ceder-ström 8).

Hartmann, Karl Robert Eduard von, tysk
filosof (1842—1906). H. tvangs av en sjukdom
att vid 23 års ålder lämna officersbanan och
ägnade sig sedan åt
filosofien. Redan 1869
utgav H. sitt
huvudarbete, ”Philosophie
des Unbewussten”
(12 :e uppl. 1923; sv.
övers. 1877—78), som
med ens gjorde honom
ryktbar. H. var
synnerligen produktiv och
publicerade
undersökningar på filosofiens
alla områden. Bland
hans skrifter märkas
”Phänomenologie des
sittlichen Bewusst-

seins” (1879; 2-^ uppl. under titeln ”Das sittliche
Bewusstsein” 1886), ”Religionsphilosophie” (2 bd,
1882), ”Kategorienlehre” (1896), ”System der
Philosophie im Grundriss” (8 bd, 1907—09). I
kunskapsteorien utgår H. ifrån en fenomenlära,
liknande Kants (varseblivningsvärlden är rent
subjektiv), men söker att närmare än denne
bestämma tinget i sig, som ligger till grund för
fenomenen. Sin ståndpunkt kallar H. den
transcen-dentala realismen för att därmed markera sitt
avböjande såväl av den rena subjektiva
illusionismen som av den primitiva realismen. Tinget 1
sig är sensationens transcendenta orsak. Ur detta
förhållande anser sig H. kunna draga en
mångfald slutsatser; tinget i sig är tidligt, lagbundet,
mångfald, substans. Detta ting i sig, som faller
utanför medvetandet, kallar H. det omedvetna.
Vid det metafysiska bestämmandet av detta
absoluta upptar H. den inom
transcendentalfiloso-fien vanliga tanken, att viljan är högsta princip
(ethelism), men i olikhet med Kant, Fichte och
Hegel fattar han ej den förnuftiga viljan utan en
blind, grundlös drift som yttersta grund. Men
jämte viljan finns i det absoluta ett logiskt
moment, näml. idén. Världens existens är
grundlös och tillfällig, men inom denna finnas
sammanhang och ordning, ty den logiska idén är
grund till att världen är beskaffad, såsom den
är. I psykologien antar H. ett undermedvetet
psykiskt, och i värdeläran vill han vetenskapligt
grun

da pessimismen genom en erfarenhetsundersökning.
Lusten är den högsta värdemåttstocken, och då
denna i den givna världen överväges av lidandet,
är världen ond. Världens upphävande vore det
högsta goda. Men denna pessimism förenas med
en evolutionistisk optimism. Ty även om det
vore bättre, att världen icke existerade, är den dock
under givna förhållanden den bästa möjliga, då
den logiska idén bestämmer ändamålsenligt dess
gestaltning. — Ehuru H. upptagit sin princip
från Schelling och Schopenhauer, saknar hans
system ej betydelse. I en tid, då det metafysiska
tänkandet allmänt föraktades, hävdade han
dettas rätt, och han behärskade ett stort empiriskt
material, som han infogade i sitt system och
underkastade en ofta skarpsinnig analys. Om
H:s stora intresse för problem av alla slag vittna
hans skrifter om kvinnofrågan, de sociala
problemen, spiritismen m. m. — Litt.: A. Drews, ”E.
v. H:s philosophisches System im Grundriss” (2:3
uppl. 1905); W. v. Schnehen, ”E. v. H.” (1929);
A. Herrlin, ”Det omedvetnas filosof och
lundensiskt tankeliv” (i ”Från sekelslutets Lund”, 1936).

Hartmann. 1) Johan Peter Emilius
H., dansk musiker (1805—1900). Efter att ha
innehaft flera olika organistbefattningar vid
mindre kyrkor i Köpenhamn blev han 1843 organist
vid Vor Frue kirke; från 1867, då Köpenhamns
konservatorium grundades, var H. en av de
ledande där. Som kompositör anslöt han sig
närmast till den dansk-nationella riktningen, som
med särskild förkärlek tonsatte verk av
Oehlen-schläger. Av scenisk musik märkes musik till
”Olaf den hellige” (1838), ”Hakon Jarl” samt
operorna ”Ravnen” (1832), ”Korsarerne” (1835),
”Liden Kirsten” (1846) och baletten ”Et
folke-sagn” (1854). De flesta av dessa blevo mycket
populära. Flera körverk vunno även mycket
beaktande: ”Völvens spaadom” (1872),
”Al-mægtige Gud” (julkantat), psalmen 115 m. fl.
Dessutom skrev han kammarmusik, solosånger,
pianostycken och flera manskörer. — Litt.: Biogr.
av W. Behrend (1895) och av A. Hammerich
(1916).

2) Wilhelm Emilius (Emil) H., den föreg:s
son, tonsättare (1836—98), organist i Köpenhamn
och någon tid Musikföreningens dirigent. Vissa
av hans instrumentalkompositioner, som också
voro kända i det övriga Skandinavien och i
Tyskland, uppföras ännu (nordiska folkdanser,
skandinavisk folkmusik, symfonier).

Hartmann, Max, tysk zoolog (f. 1876), prof,
i Berlin 1909, dir. för Oswaldo Cruz-inst. i Rio
de Janeiro 1909—10, prof, och avd.-föreståndare
vid Kaiser-Wilhelm-Inst. i Berlin-Dahlem 1914
—44, efter 2:a världskrigets slut verksam vid
univ. i Hechingen, Würtemberg. H. har särsk.
sysslat med cytologi, sexualitet,
fortplantnings-fysiologi och ärftlighet hos encelliga djur och
växter. De teoretiskt så viktiga problem, med
vilka H. arbetat, ha lett honom över till rent
filosofiska frågeställningar, t. ex. i ”Biologie
und Philosophie” (1925). H. utgav före 2:a
världskriget ”Archiv für Protistenkunde” och är
medred. för ”Handbuch der Vererbungswissen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:16:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffi/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free