Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hatzfeldt, Melchior - Hauberg, Peter - Haubert - Haubits, fälthaubits - Hauch, Carsten - Hauck, Albert - Haud - Hauer, Jakob - Hauer, Josef Matthias - Hauff, Wilhelm - Hauge, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Hauberg—Hauge
12
bayrarna mot fransmännen. 1644 fick H. som
fältmarskalk överbefälet över den kejserliga
huvudarmén men blev 1645 vid Janköv av
Torsten-son slagen och tillfångatagen. 1657 förde H.
befälet över de kejserliga hjälptrupperna till Johan
Kasimir i Polen och erövrade Krakow. — H.
var en av de mest dugande kejserliga generalerna
under senare delen av trettioåriga kriget, och hans
operationer kröntes ofta av stor framgång. —
Monogr. av J. Krebs (2 bd, 1910—26).
Håu’berg [-bärg], Peter Christian, dansk
numismatiker (1844—1928), chef för Den
konge-lige mönt- og medaille-samling 1898—1920). H:s
vetenskapliga författarskap omspänner hela den
danska mynthistorien till 1481, och han har med
sin forskning lagt en ännu bestående grund för
den danska medeltidsnumismatiken.
Håu’bert, medeltida pansardräkt, bestående av
på läder fastsydda ringar el. stålfjäll, som helt
el. delvis klädde krigarens kropp.
Håubi’ts (ty. Haubitze, av tjeck, houfnice,
stenslunga), fälthaubits, kastpjäs med ett
flertal laddningar (utgångshastigheter), vilka
möjliggöra avgivande av kasteld (nedslagsvinkel
> 250) inom hela verkningsområdet. H. kunna
även avge flackeld (< 250), i vissa fall också
kasteld med övergrader (> 450). — Gränserna
mellan kanoner, h. och mörsare voro före 1 :a
världskriget mera markerade än nu. Till h.
räknades då pjäser med eldrörslängder av 12—14
ggr kalibern, utgångshastigheter under c:a 350
m/sek och elevationsmöjlighet upp till 450.
Numera äro dessa gränser flytande, emedan h:s
eld-rörslängd och utgångshastighet väsentligt ökats,
liksom också kanonernas elevationsmöjligheter.
Hauch [häuk], Johannes C a r s t e n, dansk
författare (1790—1872). Född i Fredrikshald i
Norge, kom han 1803 till Köpenhamn, där han vid
engelsmännens
bombardemang 1807
deltog i försvaret.
Student 1808, drogs H.
dels till
Oehlenschlä-gers poesi, dels till
örsteds
naturvetenskap. Fil. dr 1821 på
en avh. i zoologi, for
han s. å. till Paris,
där han arbetade
under Cuvier, och
Italien, där han efter lång
sjukdom nödgades
amputera vänstra foten
1825. Sin tröst fann
han i poesien, och han började nu en ganska
livlig författarverksamhet, som fortsattes även
sedan han 1827 återvänt till Danmark och
blivit lektor i Sorö. 1846 blev H. prof, i
nordiska språk i Kiel men fördrevs redan 1848
därifrån av upproret och utnämndes 1851 till
Oehlen-schlägers efterträdare som prof, i estetik i
Köpenhamn. 1871 for han till Rom, där han dog.
H:s alstring var mycket ojämn. En hel del,
särskilt av romanerna och skådespelen, är
förståndsarbete och saknar personlig eld. När han
behandlade ett ämne, där hans eget inre liv
fyllde formen, frambragte han betydande verk, ss.
romanerna ”Guldmageren” (1836), ”En polsk
fa-milie” (1839), ”Robert Fulton” (1853), och i
lyriken, där han nådde högst som gammal man
(”Lyriske digte”, 1842, med romanscykeln
”Valdemar Atterdag”, ”Lyriske digte og romancer”,
1861, ”Valdemar Sejr” 1862, och ”Nye
digt-ninger”, (1869). Av H:s senare dramer,
”Söst-rene paa Kinnekullen” (1849), ”Tycho Brahes
ungdom” (1852) m. fl. fingo åtskilliga framgång på
scenen. — H. utgav även 3 bd estetiska avh.
(1855, 1861, 1869), ”Minder fra min barndom
og ungdom” (1867) och ”Minder fra min förste
udenlandsrej se” (1871). — Monogr. av K.
Gals-ter (2 bd, 1930—35)-
Håuck, Albert, tysk kyrkohistoriker (1845
—1918), professor 1878—89 i Erlangen och
sedan i Leipzig. Genom sin tyvärr ofullbordade
”Kirchengeschichte Deutschlands” (5 bd, 1887—
1910; postumt bd V:2, 1920, omfattande tiden
till mitten av 1400-talet), förvärvade H.
berömmelse som sin tids måhända främste
kyrkohisto-riker. Han utgav även 3:e uppl. av
”Realen-cyklopädie für protestantische Theologie und
Kirche” (24 bd, 1896—1913).
Håud, lat., förk. av häud illaudäbilis, ”ej
oförtjänt av beröm”, betygsgrad vid norska och
danska examina; ungefär = svenskt B a.
Håuer, Jakob Wilhelm, tysk indolog och
religionshistoriker (f. 1881), prof, i Marburg
1925, i Tübingen 1927—46. H:s huvudintresse
går ut på att skapa gynnsamma förutsättningar
för de religiösa krafter, som utan att kunna
tillfredsställas av de nuv. kristna konfessionerna
kunna bidraga till uppbyggandet av den
”kommande församlingen”. I detta syfte bildades i
juli 1933 Tyska trosrörelsen, vars förste ledare
H. blev. Då denna rörelse emellertid snart nog
urartade, så att huvudvikten inom den kom att
falla på ett rent negativt
kristendomsbekämpan-de, utträdde H. ur densamma. Bland H:s
skrifter märkas ”Die Religionen: ihr Werden, ihr
Sinn, ihre Wahrheit”, 1 (1923) samt ”Deutsche
Gottschau” (1934). H. utgav fr. o. m. 1934
tidskr. Deutscher Glaube.
Håuer, Josef Matt h ias, österrikisk
tonsättare (f. 1883), känd för sin renodlat atonala
kompositionsmetod, enl. vilken den tempererade
skalans tolv toner kombineras i vissa grupper
(Tropen). H. har beskrivit sitt system bl. a. i
broschyren ”Zwölfton-Technik” (1926) och
till-lämpat det i olika slags kompositioner.
Håuff, Wilhelm, tysk författare (1802—
27). Han skrev ”Märchen” (1826; ”Sagor”,
1872), satiriskt fantastiska ”Mittheilungen aus
den Memoiren des Satans” (2 bd, 1827),
”Phan-tasien im Bremer Rathskeller” (1827), noveller,
Walter Scottimitationen ”Lichtenstein” (3 bd,
1826; sv. övers. 1890), en lyckad roman, och
vackra dikter. ”Sämtliche Werke” äro utg. av
von Maasen (1923). — Monogr. av H.
Hoff-mann (1902) och H. Mosapp (1903).
Håuge, Hans Nielsen, norsk
lekmannapredikant (1771—1824). Han begynte 1796
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
