Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haute-Vienne - Haute-volée - Haute-Volta - Haut goût - Haut-relief - Haut-Rhin - Haut-Sénégal-Niger - Hav - Djupförhållanden och bottenkonfiguration - Bottenlagringar - Salthalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Haute-volée—Hav
22
Frankrike, från ö. till v. genomflutet av Vienne,
vänsterbiflod till Loire; 5,555 km2; 336,000 inv.
Odling av råg, vete, bovete, havre, potatis,
kastanj, valnöt samt äpplen för ciderberedning.
Kastanjer utgöra här ännu ett viktigt födoämne.
Boskapsskötseln omfattar främst nötkreatur och får
samt remontuppfödning. Stora kaolinfyndigheter
med därpå grundad industri, bryggerier,
färge-rier, garverier och masugnar. Huvudstad:
Limo-ges.
Haute-volée, La [la åt-våle’], fr. (eg. hög
flykt), förnäma världen, högsta societeten.
Haute-Volta’ [åt-], koloni i Franska
Väst-afrika, mellan Niger å ena sidan och
Elfenbens-och Guldkusten å den andra, kring övre loppet
av floderna Vita, Röda och Svarta Volta; 315,700
km2; 3,217,000 inv., varav 2,200 européer.
Huvudstad: Ouagadougou, 28,000 inv. Största stad
är Bobo-Dioulasso (52,000 inv.). H. äger över
8,000 km goda vägar. Kolonien bildades 1919
av s. delen av kolonien övre Sénégal och Niger.
1926 överfördes en mindre del av dess område
till Nigerkolonien. 1933—47 var kolonien
upplöst och fördelad på kolonierna Franska Sudan,
Elfenbenskusten och Nigerkolonien.
Haut goüt [å go’], fr., (med) hög smak, om
välhängt kött; även bildl. om något raffinerat el.
exklusivt.
Haut-relief [å-raljä’f], fr., se Relief.
Haut-Rhin [å-rä’], departement i Elsass i
Frankrike; 3,508 km2, 472,000 inv. Huvudstad
är Colmar.
Haut-Sénégal-Niger [å-senega’1-ni^ä’r], före
1920 namnet på Franska Sudan.
Hav. Av jordens i runt tal 510 mill. km2 yta
inta h. 361 km2 el. 70,8 %, på n. halvklotet 60,7
och på s. 80,9 %. H. indelas i oceaner och bihav,
dessa senare i medelhav och randhav.
Oceanerna äro Atlantiska (82,4 mill. km2) och
Indiska oceanen (73,4 mill. km2) samt Stilla havet
(165,2 mill. km2). Medelhaven utmärkas av
att de nästan helt omges av fastland och blott
genom relativt trånga sund äga förbindelse med
oceanen. Medelhav äro bl. a. Ishavet (14,1 mill.
km2), Östersjön (0,4 mill. km2), Röda havet (0,4
mill. km2), Medelhavet med Svarta havet (3,0
mill. km2) och det amerikanska medelhavet,
omfattande de västindiska farvattnen (4,3 mill. km2).
R a n d h a v äro havsområden, som ligga intill
fastland och genom halvöar el. öar ofullst.
skiljas från oceanen. Dit räknas bl. a. Nordsjön.
Djup förhållanden och bottenkonfiguration. I
stort sett fördelar sig jordytan på två nivåer,
näml, kontinentalplatån med en
medelhöj d av 230 m och dj uphavsslätten med
ett medeldjup av 4,500 m. Kontinentalplatåns
nedersta del, den s. k. kontinentalsockeln
el. s h e 1 f e n, är täckt av vatten och sträcker sig
till c:a 200 m djup, på sina håll även till 400 ä
600 m. övergången från kontinentalplatån till
djuphavsslätten, den s. k.
kontinentalbranten, intar blott 10 % av jordens yta. Blott en
mindre del av kontinenterna höjer sig över
kontinentalplatån, och endast en helt obetydlig del av
havsbottnen sänker sig under djuphavsslätten. H:s
medeldjup är 3,800 m; av oceanerna, bihaven
ej medräknade, har Stilla havet medeldjupet
4,280 m, Atlantiska oceanen 3,930 m och Indiska
oceanen 3,960 m. — Havsbottnen uppvisar
otvivelaktigt mycket jämnare former än landytan;
dock tyda nyare, tätt lagda ekolodningar på att
även havsbottnen kan äga en rikt skulpterad
relief. Vad beträffar konfigurationen i stort, så
höja sig ofta vidsträckta platåer och ryggar ur
djupen, motsvarande bergskedjorna på land. Ex.
härpå erbjuder Atlantiska centralryggen.
Åtskilda av dyl. ryggar el. platåer utbreda sig stora
bäcken el. djuphavsslätter, ss. Nordamerikanska
bäckenet och Kap Verde-bäckenet på ömse sidor
om Nordatlantiska centralryggen. De största
havsdjupen finnas i de märkliga bildningar, som
kallas djupgravar, vilka överraskande nog icke
ligga långt ute i oceanerna utan pläga uppträda
i närheten av land. Sådana djupgravar äro särsk.
karakteristiska för Stilla havet. Den märkligaste
är Filippinergraven, belägen ö. om Filippinerna,
vars djup blott med några tiotal meter
överskri-des av h:s största hittills kända djup,
Ramapo-djupet i Japangraven med 10,550 m.
Bottenavlagringar, se Djuphavsbildningar
(ba-tyala bildningar) och Grundhavsbildningar.
Salthalt. Havsvattnet innehåller ett antal lösta
salter, av vilka de viktigaste äro klorider och
sulfat. Salthalten anges i °/oo, varmed — med vissa
smärre reservationer — förstås viktsmängden
lösta fasta ämnen i g per 1,000 g havsvatten.
Medan salthalten är underkastad betydande
växlingar, är överallt i världshavet förhållandet mel-
Salter I ’/o av hela saltmängden I 1000 g vatten
Koksalt, NaCl ................... 77,758 27,21 g
Magnesiumklorid, MgCh .... io,s7s 3,81 ,,
Magnesiumsulfat MgSOi .... 4,737 1,66 ,,
Kalciumsulfat, CaSOi .......... 3,600 i,2s ,,
Kaliumsulfat, K2SO4 ......... . ’ 2,405 I 0,86 ,,
Kalciumkarbonat, CaCOs .... 0,345 0,12 ,,
Magnesiumbromid, MgBn .... 0,217 o,os ,,
lan de olika salternas viktsmängder praktiskt
taget oföränderligt, m. a. o. havssaltet är en
blandning med konstant sammansättning. Tab.
visar saltets sammansättning vid ett vatten med
oceanernas medelsalthalt, 35 °/oo. De lösta
salter-na förändra vattnets fysikaliska egenskaper, i det
de bl. a. öka tätheten och sänka fryspunkten.
Vatten med 35 °/oo salthalt har vid o° tätheten
1,02877. Tätheten varierar även med temp. och
är störst vid en viss, av salthalten beroende temp.
För färskvatten ligger denna temp. vid 40, för
havsvatten lägre. Av de stora oceanerna visar
i medeltal Atlantiska oceanen den största
saltmängden vid ytan el. 35,4 %o, Indiska oceanen
och Stilla havet resp. 34,8 och 34,9 °/oo. Hos
medelhaven varierar salthalten från nära noll i
n. delen av Östersjön till 40 %o i Röda havet.
Randhaven med sina bättre förbindelser med
oceanerna uppvisa mindre variationer.
I alla tre oceanerna har salthalten i ytan ett
min. nära ekvatorn; den växer därifrån mot
både n. och s. och är störst vid c:a 20° n. och s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
