Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegel, Friedrich - Hegelian - Hegelska skolorna - Hegemoni - Hegesias - Hegias - Hegvald - Heiberg, släkt - Heiberg, 1. Peter Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91 Hegelian—Heiberg 92
ling enheten av tanke och vara; han erkänner
intet ”ting i sig” oberoende av tänkandet. Det
dialektiska schema, som tänkandet följer, gäller
även för världsprocessen. I sin logik ger H. på
samma gång en teori om verklighetens
allmännaste bestämningar. Den kulminerar i läran om
idén el. det förnuftiga som all sedlig el. naturlig
verklighets innersta väsen. Naturfilosofien visar
oss idén i sitt ”annatvara”, en värld, där tingen
falla utanför varandra i rummet och där
tillfälligheterna driva sitt spel. I systemets tredje
huvuddel, andens filosofi, skildras idéns
återvändande till sig själv som ”subjektiv ande” i det
individuella själslivet, som ”objektiv ande” i det
sociala livet och som ”absolut ande” i konstens,
religionens och filosofiens utvecklingsprocesser,
överallt söker H. uppvisa det förnuftiga i det
verkliga och att hävda varje stadiums relativa
värde som moment i framåtskridandet.
Som samhällsfilosof hävdar H. en
konservativ ståndpunkt med bestämd front mot liberala
doktriner och mot restaurationsfilosofer av v.
Hallers typ. I sin religionsfilosofi söker han att
genom en spekulativ tolkning av de kristna
troslärorna visa deras överensstämmelse med sitt
filosofiska system. Djupast torde han ha nått
i sin historiefilosofi, ett stort anlagt drama om
staternas och folkens öden, där strider och
motsatser, erövrarnas maktvilja, rikenas storhet och
sammanbrott bilda moment i förnuftets eviga
självförverkligande, Guds gång genom världen.
Världshistorien blir innerst ett fortskridande mot
ett allt högre frihetsmed vetande. — Den senaste
uppl. av H:s skrifter är utg. av G. Lasson (1905
ff.). Bland mera sammanfattande arben om H.
kunna nämnas: K. Fischer, ”H:s Leben, Werke
und Lehre” (2 bd, 1901); W. Dilthey, ”Die
Ju-gendgeschichte H:s” (1905) och Th. Haering,
”H.” (1929). Av skandinaviska verk om H.
märkas: A. Thomsen, ”H.” (1905); A. Phalén, ”Das
Erkenntnisproblem in H:s Philosophie” (1912)
och G. Aspelin, ”H:s praktiska filosofi under
åren 1800—1803” (1925). En kortfattad översikt
av hegelianismen i Norden lämnas i A. Nymans
uppsats ”Hegelarvet” (i hans ”Från Platon till
Einstein”, 1933). Om H:s inflytande på svenskt
kulturliv under mitten av 1800-talet se B.
Tar-schys, ”Talis Qualis” (1949).
Hegeliän, anhängare till G. W. F. Hegel; se
Hegelska skolorna. — H eg e 1 i an i’sm, filosofi
av Hegels skola.
Hegelska skolorna, filos. Ej långt efter
Hegels död uppkommo filosofiska principstrider
inom hans skola. Dessa rörde sig närmast om
religiösa problem, men schismen utvecklades
snart till att gälla även kunskapsteoretiska och
ontologiska spörsmål. Det kritiskt idealistiska och
rationalistiska Hegelska systemet utvecklades
därvid å ena sidan till en kyrklig dogmatism, å
andra sidan till en radikal empirism och
materialism. — 1835 utgav D. Fr. Strauss sitt berömda
verk ”Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet”, vari
han betecknar evangeliernas berättelser om undren
som myter. Detta arbete framkallade den
egentliga brytningen, och i en stridsskrift präglade
Strauss de bekanta termerna om Hegelska
skolans höger, center och vänster. — Högern
hävdade därvid uppfattningen, att tron är
identisk med vetandet, och ansåg, att teismen,
själens odödlighet och Kristi gudamänskliga
väsen äro grundade i Hegels system. Till denna
riktning räknas bl. a. Hinrichs och Göschel.
Vänstern hade ett starkt fäste i den s. k.
Tü-bingenskolan, som till ledare hade F. Chr. Baur
och till vilken även Strauss räknas och till vars
anhängare Bruno Bauer hörde. Även
religions-filosofen L. Feuerbach och publicisten A. Ruge
få räknas hit. Den kanske intressantaste
företeelsen i de Hegelska skolornas historia är det
dialektiska omslaget från Hegels idealistiska
historiefilosofi till Marx’ och Engels’ materialistiska
historieuppfattning. Bland Hegelska centern
märkas bl. a. J. K. Fr. Rosenkranz och C. L.
Michelet. Den förnämste svenske hegelianen var
J. J. Borelius.
Hegemoni (grek. hegemoni’a, lat. principätus,
ledning, anförarskap) kallades i det forna
Grekland den off. erkända övervikt, som tillkom en
mäktigare stat i förhållande till andra, med denna
förbundna stater. I regel menar man numera
med h. den faktiskt förhärskande ställning, som
den ena staten efter den andra intog (Sparta,
Aten, Tebe, i mindre mån, och från 338 f. Kr.
Makedonien). — Ordet har även använts om
liknande politiska förhållanden i nyare tid.
Hege’sias, grekisk filosof (3:e årh. f. Kr.),
verksam i Alexandria. I skriften
”Självmördaren” utvecklade han en djupt pessimistisk lära
och hävdade, att döden måste föredragas, då
i livet lidandet och olusten vida överväga.
Hègias, grekisk bildhuggare, verksam i Aten
under förra hälften av 5:e årh. f. Kr. H.
arbetade i brons och skapade framför allt
gudabilder. Av hans verk finns emellertid intet
bevarat. H. var lärare till Fidias.
Hegvald, stenskulptör, verksam på Gotland
omkr. 1100. Ett 10-tal dopfuntar av sandsten,
som äro smyckade med framställningar i relief
av drakar, nytestamentliga scener etc. i en
skissartad, primitiv stil samt med ornament av
vi-kingatidskaraktär, äro utförda av mästaren till
funten i Etelhems kyrka (sign. H e g w a 1 d r
med runor).
HéFberg [no. utt. -bärg, da. -bärg], norsk
släkt, utgrenad även till Danmark. — Litt.: G.
F. Heiberg, ”Slekten H.” (1942).
1) Peter Andreas H., dansk författare
(1758—1841). H., som var född i Vordingborg,
kom efter ett kringflackande ungdomsliv i
Sverige och Norge till Köpenhamn, där han blev
medhjälpare åt notarius publicus. H., som
hyllade upplysningstidens radikala idéer, förfäktade i
tal och skrift (berättelsen ”Rigsdalerssedlens
hændelser”, 1787—89, dramat ”Virtuosen”, 1789,
komedien ”De vonner og de vänner”, 1792, visor
m. m.) den franska revolutionen och
tryckfriheten samt bekämpade de inhemska tyskarna och
regeringens godtycke. Genom sin häftiga och
ofta personliga polemik råkade han i onåd hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
