Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenhain, Rudolf - Heidenheim - Heidenstam, von, släkt - Heidenstam, 1. Gerhard von - Heidenstam, 2. Oskar von - Heidenstam, 3. Verner von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Heidenheim—Heidenstam
98
hans studier över spottkörtelcellema varit
banbrytande.
Heidenheim [haFdanhäim], industristad i
Württemberg i s. Tyskland, 30 km n. n. ö. om
Ulm; 27,000 inv. H. har maskin-, textil-,
tobaks-och gummiindustri samt, sedan 2:a världskriget,
optisk industri.
Heidenstam, von, svensk släkt, urspr. från
staden Heide i Dithmarschen. Till Sverige
inkom 1746 Peter Petersen (1708—83), som 1747
blev livmedikus hos arvprinsen Adolf Fredrik,
1752 arkiater och 1770 adlades med namnet von
H. Dennes son var nedannämnde H.i), vars
yngre bror, majoren vid Sjöart.-reg. i Karlskrona
Werther Verner von H. (1763—1852), g. m.
Charlotta Elisabet Fischerström (1782—1861),
var farfar till H.3).
1) Gerhard Johan Balthasar von H.,
diplomat (i747—1803). Han blev 1782 minister i
Konstantinopel. H. verkade för Turkiets
krigsförklaring mot Ryssland hösten 1787 och avslöt
subsidiefördrag med Turkiet. Då Gustav III mot
dettas bestämmelser slöt separatfred i Värälä
1790, förolämpades H. av de förtretade
turkarna. Han begärde och fick avsked 1791.
2) Oskar Gustav von H., den föreg:s
sonson, diplomat, skriftställare (1840—1933),
tjänstgjorde vid olika beskickningar 1868—83, var t. f.
generalkonsul i Alexandria 1883—87,
generalkonsul i Rio de Janeiro 1887—93 samt blev
kammarherre sistn. år. H. utgav bl. a. ”Marie Antoinette,
Fersen et Barnave. Leur correspondance” (1913),
i vilken f. f. g. denna märkliga brevsamling
gjordes allmänt bekant; det ytterst lättvindiga sätt,
varpå utgivningen av de obetingat autentiska
breven skett, förklarar, att beskyllningar kunde riktas
mot H. för att ha förfalskat hela samlingen.
3) Carl Gustaf Verner von H., den föreg:s
syssling, författare (1859 6/?—1940 2%). H.
föddes på Olshammar, Hammars socken, vid
Vättern och Tiveden, enda barnet till
överstelöjtnanten och överingenjören Nils Gustaf v. H.
Han gick några år i skola i Stockholm men
måste avbryta studierna på grund av en nervös
sjukdom 1876 och sändes på resor till s. Europa,
Egypten och Orienten. Han sysslade dels med
poetiska försök, dels med att rita och måla, men
fann snart, att hans rätta uttrycksmedel var
ordet, icke färg och linje. 1880 gifte han sig med
Emilia Uggla; faderns misstro och kritik ledde
till en långvarig brytning med denne. 1887
återvände han på allvar till Sverige, försonade sig
med den dödssjuke fadern, och efter dennes
frivilliga död debuterade han 1888 med ”Vallfart
och vandringsår”, vars fantasifulla och färgrika,
skönhetsdyrkande och oppositionella dikter bilda
epok i svensk litteratur. Småskrifterna
”Renässans” (1889) och ”Pepitas bröllop” (1890; tills,
m. O. Levertin) utvecklade det nya litterära
programmet. Reseskisserna ”Från Col di Tenda till
Blocksberg” (1888) och turistromanen
”Endy-mion” (1889) följdes av det stora, delvis på vers
skrivna eposet ”Hans Alienus” (2 dir, 1892), rikt
på mångsidigt skiftande inbillningssyner och
samtidigt en filosofisk dikt, riktad mot den natur-
NF X —4
vetenskapliga intellektualismen och
proklamerande skönheten som det djupaste uttrycket för
livets önskan. Sitt lyriska mästerskap utvecklade
han i de poem, som bildade saml. ”Dikter”
(1895). Essän ”Om svenskarnes lynne” (1896)
bebådade den övergång till nationell och
patriotisk diktning, som fyllde nästa årtionde.
”Karolinerna” (2 dir, 1897—98) skildra och förhärliga
i fristående berättelser den hjältemodiga striden
mot fientlig övermakt under Karl XII. Dikten
”Ett folk” (1899) frammanar folkindividualiteten
och betygar skaldens samkänsla med den nu
levande nationen. H:s första äktenskap hade
upplösts 1893, och 1896 hade han ingått ett nytt
med Olga Wiberg. Äktenskapets och kärlekens
problem behandlade han bl. a. i två berättelser,
ingående i ”Sankt Göran och draken” (1900).
”Heliga Birgittas pilgrimsfärd” (1901) tecknar
kampen i den stora människans själ mellan idén
och lyckan. 1902 bröts hans andra äktenskap,
varpå han lämnade sin villa i Djursholm och
slog sig ned på Naddö vid Vadstena samt ingick
ett nytt gifte (med Greta Sjöberg), upplöst 1906.
De berättelser och sagor, som han 1904 samlade
i ”Skogen susar”, utgjorde en förbryllande
blandning av naturmystik, lekfullt fyrverkeri och
strängt klassiskt allvar. Ett väldigt epos
skapade han i ”Folkungaträdet” (”Folke Filbyter”,
1905, och ”Bjälboarvet”, 1907), där han skildrar
Folkungaättens upphov och öden t. o. m. Magnus
Ladulås. För skolbarnen skrev han därpå den
historiska läseboken ”Svenskarna och deras
hövdingar” (2 bd, 1908—10). — Utom dessa verk
skrev H. under detta skede ”Modern barbarism”
(1894), en protest mot det konsthistoriska
restau-reringsraseriet, ”Klassicitet och germanism”
(1898), essäerna ”Tankar och teckningar” (1899)
och ”Dagar och händelser” (1909) samt (s. å.)
de dramatiska ”När hämndgudinnorna vakna”
och ”Spinnrocken”. Det angrepp, som H. och
90-talisterna utsatts för 1910 av H:s ungdomsvän
Strindberg (i ”Tal till svenska nationen”),
besvarade H. med ”Proletärfilosofiens upplösning
och fall” (1911). 1912 invaldes H. i Svenska
akad. efter Wirsén. Under krisen 1914
uppträdde han som varm försvarsvän (”Vad vilja vi?”).
1915 utkom hans ”Nya dikter”, en storstilad,
mäktig samling, uttryck för manligt allvar och
ljus humanitet. Därmed var H:s litterära bana
väsentligen avslutad. De följande 20 åren, då
Kate Bang stod vid hans sida, tillbragtes dels
på resor och dels, från 1925, på övralid, som
han byggde på en höjd vid Vättern. De stora
lyriska diktverk, som föresvävade honom, ”Den
bedagade Prometeus” och ”Guldets ande” (”Sista
dikter”, 1942) förmådde han icke fullborda. I
”När kastanjerna blommade” (1941) äro
sammanförda barndoms- och ungdomsminnen.
Efterlämnade prosaaforismer ha publicerats i ”Tankar och
utkast”, 1941. — 1909 blev H. fil. hedersdr vid
Stockholms högsk. Han fick 1916 Nobelpriset i
litteratur.
H:s skrifter ha utgivits av Kate Bang och F.
Böök, 1943—44, ett urval av hans brev 1949.
Enl. H:s testamente tillföll hans kvarlåtenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
