Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellenistisk konst - Hellens, Franz - Heller - Heller, Frank - Heller, Hermann - Heller, Johann Florian - Heller, Stephen - Hellerau - Hellerström, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Hellens—Hellerström
128
mot giganterna, som omgav sockelbyggnaden till
det stora altaret i Pergamon. Utmärkande för
den äldre skolan äro förståelsen av ett
främmande folks egenart och skärpa i detaljernas
utarbetning. Den yngre skolan ansluter sig icke
till den äldre utan snarare till Skopas och hans
fortsättare; den visar en översvallande rik
fantasi, som virtuost utnyttjar alla konstens
hjälpmedel.
Till den rhodiska skolan hör ett av den
antika konstens allra främsta verk, Nike från
Sa-mothrake. Dess mest berömda verk är
Laokoon-gruppen, i vilken den fysiska smärtan är uttryckt
med största virtuositet. Besläktad med den
rhodiska är skolan i Tralleis (s. v. Mindre Asien),
vars huvudverk är den s. k. ”Farnesiska tjuren”.
I Alexandria tycks skulpturen ej ha intagit den
ställning, som man kunnat vänta; vad som med
större visshet kan föras dit är mindre statyer
och statyetter, som utmärka sig för skarp,
nästan karikerad karakteristik, t. ex. ”Gumman med
vinkruset”, ”Den lutspelande negergossen”. Den
atenska skolan, som präglas av en akademisk
kyla, betyder konstnärligt mindre men mera för
konstens förmedling till Rom.
H. utmärker sig mera för effektfullhet än för
känsla. Detta framträder särskilt i gudabilderna
— ett utomordentligt undantag är Demeter från
Knidos; den berömde Zeus från Otricoli är
ganska teatralisk, Poseidon från Melos
poserande, de många Afroditebilderna ofta blott
kvinnliga aktstudier (t. ex. den badande Afrodite);
ett framstående men gåtfullt verk är Afrodite
från Melos. I porträtten framstår h:s förmåga
av skarp karakteristik, t. ex. Demosthenes,
huvudet av en hellenistisk diktare (kallad Seneca)
och idealporträttet av den blinde Homeros.
Därjämte finnes en mera idealiserande riktning.
Samma förmåga visar sig i återgivandet av
barnakroppen, som nu f. ggn framställes i sin
egenart (Boethos’ ”Gosse med gås”), och i
bilder av barbarer, vilkas etnologiska typ skarpt
uppfattas. ”Sliparen” i Florens är en skytisk
slav, vars fulhet endast överträffas av
ansiktsuttryckets elakhet; han har varit grupperad tills,
m. en hängande Marsyas och slipar kniven för
att utföra exekutionen. Till samma riktning höra
bilderna från det lägre folket, käringar, seniga
fiskare, knotiga bönder, och i viss mån även
satyrbildema, i vilka man finner ett uttryck för
det naturbundna, t. ex. ”Barberinske faunen”.
”Knytnävskämpen” är en slående framställning
av den fördummade sportmaskinen. Den
naturliga fortsättningen av denna riktning är
karikatyren, som var mycket omhuldad. Kunnandet
fördjupades särskilt i anatomiskt hänseende; en
berömd muskelfigur är ”Borghesiske fäktaren”.
Även landskapet uppmärksammades mer än förr;
det finns många landskapsreliefer och
djurlivs-bilder. — Antikens mest berömde målare, Apelles,
levde på övergången till denna tid.
Väggmålningar i mängd äro bevarade från denna och
den omedelbart följande tiden (de mest bekanta
från Pompeji). Från den romerska tiden
härstamma de bekanta mumieporträtten från Faijum,
de enda bevarade antika exemplen på enkaustisk
målning.
Konsten populariserades; småkonstens verk
(statyetter i brons och terrakotta) och dekorativ
skulptur smyckade även medelklassens hem.
Vid hoven och hos de rika voro
ciseleringskon-sten och gemskärningskonsten högt uppburna.
Här har Alexandria spelat en ledande roll.
Alexandrinska arbeten äro några bland de främsta
silverkärlen, Athenaskålen från Hildesheim och
skålen med Libya från Boscoreale.
Under denna tid uppstod först en
profanarkitektur i stor stil. Praktfulla kungapalats
uppfördes, städerna utbyggdes efter en enhetlig
plan, torgen och huvudgatorna omgåvos med
kolonnader. Även tempel byggdes ståtligare än
någonsin; de största byggnadsföretagen voro
nybyggnaden av Artemistemplet i Efesos efter
branden 356 e. Kr. och av Apollontemplet i
Didyma. — Litt.: Fr. Poulsen, ”Den
hellenis-tiske kunst” (1938).
He’llens, Franz, pseud. för F r é d é r i c
van Ermengem, belgisk författare (f. 1881).
I ett flertal romaner och noveller har H. givit
inträngande psykologiska människostudier. Han
har bl. a. utg. romanerna ”Mélusine” (1921),
”La femme partagée” (1927; sv. övers. ”Två
mäns kvinna”, 1948), ”Le magasin aux poudres”
(1936), ”L’enfant au paradis” (1942) och ”Naitre
et mourir” (1947) samt novellsaml. ”Les réalités
fantastiques” (1932), ”Fraicheur de la mer”
(i933) och ”Fantömes vivants” (1945).
Heller, urspr. ett tyskt, i silver präglat
medel-tidsmynt, som under 1600-talet övergick till
skiljemynt, senare präglades i koppar med ett
värde av V2 Pfennig och kom ur bruk i
Tyskland vid markräkningens införande på 1870-talet.
— I Österrike var H. 1892—1924 den minsta
myntenheten ( = V100 Krone).
Heller, Frank, pseud. för förf. G. Serner.
Heller, H e r m a n n, tysk statsvetenskapsman
(1891—1933), från 1928 prof, vid Berlins univ.
Bland H:s arbeten märkas ”Hegel und der
na-tionale Machtstaatsgedanke” (1921),
”Sozialis-mus und Nation” (1925), ”Die politischen
Ideen-kreise der Gegenwart” (1926), ”Europa und der
Fascismus” (1929), ”Rechtsstaat oder Diktatur”
(1930), ”Staatslehre” (1934, utg. efter H:s död
av Gerhart Niemeyer). H. visade sig som en
framstående kännare av de politiska
ideologiernas historia.
Heller, Johann Florian, österrikisk
patolog (1813—71). Han sysslade framför allt med
urinens patologiska beståndsdelar; klassisk är
H:s metod att med salpetersyra påvisa äggvita i
urinen (H:s prov).
Heller, Stephen, ungersk pianist och
tonsättare (1814—88). Han verkade sedan 1838 som
pianolärare i Paris, utgav pianotekniska arbeten
och pianostycken i Schumann-Mendelssohns anda,
vilka ännu ha betydelse och ofta spelas.
HeQlerau, n. förort till Dresden, anlagd som
trädgårdsstad 1906; säte för Deutsche
Werkstät-ten für Handwerkskunst.
Hellerström, Sven Curt Alfred, läkare (f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
