Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hera - Heracleam - Heraion - Heraklea - Herakleides, från Pontos - Herakleion, Megalokastron, Kandia - Herakleios - Herakleitos - Herakles, Herkules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Heracleum—Herakles
190
Heracleum sibiricum, björnloka.
ning till Praxiteles. En majestätisk staty i flera
repliker, av vilka Hera Barberini är den bästa,
tillhör slutet av 400-talet och förbindes ibland
med Alkamenes.
Heracleum, växtsläkte bland umb el 1 a t e
r-na, igenkänt på sina breda, tillplattade
delfrukter, på ryggsidan försedda med 4 klubblika
olje-rutn, som icke nå längre ned än till mitten av
frukten. Blomställningen är dubbel flock, vanl.
med enskilda svepen men utan allmänt. Omkr.
60 arter, två- el. fleråriga, högvuxna örter med
parbladigt delade el. parflikiga blad, hemma i
Europa och Asien. I Sverige växer b j ö r n f 1
o-k a el. björnloka (H. sibiricum) upp till
Jämtland och s. Västerbotten. För sina stora,
vackra blad och sin resliga växt odlas H.
persi-cum, H. pubescens m. fl.
HeraTon, gudinnan Heras centralhelgedom i
Argolis, Grekland, n. ö. om Argos, s. ö. om
My-kene. Det gamla Heratemplet brann ned 423
f. Kr. men återuppbyggdes och smyckades med
skulpturer av Polykleitos. H. låg på tre
terrasser över varandra.
Herakléa (grek. Heräkleia, lat. Heraclèa,
”Herkules’ stad”), namn på ett 40-tal grekiska
städer och orter i forntiden. — 1) H. i
Luka-n i e n, i nedre Italien, nära nuv. byn Policoro,
koloni från Tarent, anlagd 433 f. Kr. Där stod
Pyrrhos’ första strid med romarna (280 f. Kr.).
— 2) H. P o’ n t i c a, stad i Bitynien, vid Lykos’
(Kilidj-sus) utlopp i Pontos (Svarta havet),
anlagd av megarenser omkr. 550 f. Kr. Den kom
snart till stor makt och blomstring, men
Mithri-dates’ krig tillintetgjorde dess välstånd.
Betydande hamn. Den kallas nu Eregli.
Herakléi’des, från Pontos, grekisk
matematiker och astronom (f. omkr. 388 f. Kr.),
kom omkr. 364 till Aten, där han infördes i
Platons akademi. Till H:s namn knyta sig
tvenne viktiga astronomiska upptäckter: att
jorden roterar kring sin axel och att planeterna
Venus och Merkurius kretsa kring solen (och
ej, som då allmänt antogs, jämte övriga planeter
kring jorden).
Herakleion [ira’kliån], Megalokastron,
K a n d i a, Kretas största och viktigaste stad,
belägen ung. mitt på öns nordkust; 43,000 inv.
Trots dåliga hamnmöjligheter har H. livligare
trafik och handel än Kanéa, som är Kretas
politiska huvudstad. H. grundades på 800-talet av
saracener och kallades Kandak, var venetianernas
huvudstad på Kreta och försvarades 1648—69
med ringa styrkor mot turkarnas angrepp men
måste till slut kapitulera. Dess hamn med
rester av de gamla galärdockorna liksom dess
stadsmur äro venetianska minnen. H:s största
sevärdhet är det arkeologiska museet med bl. a.
fynden från A. Evans’ berömda grävningar i
Knossos.
Herakléi’os (grek. Heräkleios, lat. Heräclius),
östromersk kejsare (reg. 610—641). Då riket
bragts i svår nöd genom persernas offensiv och
avarernas belägring av Konstantinopel, störtade
H. den oduglige kejsar Fokas. Efter att ha
nydanat hären ryckte H. 622 i fält mot perserna,
vilka besegrades; även avarerna hade blivit
till-bakadrivna, och H. återvände 628 till
Konstantinopel i triumf. Det av perserna rövade Kristi
kors återställdes till Jerusalem. Då den
muhammedanska folkvandringen började (634),
bemäk-tigade sig araberna hastigt Syrien och Egypten
under ringa motstånd från de med den ortodoxa
kyrkopolitiken missnöjda invånarnas sida.
Herakléi’tos (grek. Hera’kleitos, lat.
Hera-clitus; ofta förk. till Heraklif), grekisk filosof
(omkr. 540—480 f. Kr.). Han tillhörde Efesos’
förnämsta familj. På grund av sina ofta
paradoxalt formade filosofiska aforismers knapphet
har han kallats ”den dunkle”. — H. utgår ifrån
ett förnekande av all varaktighet; ”allt flyter”
(pa’nta rei), så att man ej ens kan sätta ned
foten tvenne gånger i samma flod. Men han
tvingas även till den konsekvensen, att förändringen
själv är ett slags urämne, som ger innehåll åt allt,
och han har benämnt detta förnuftet, naturlagen
och urelden. Enär allt ständigt förändras,
innehåller allt motsatta bestämningar, mellan vilka
tvedräkt råder, varför H. sätter striden som
alltings fader. Men i denna disharmoni finns
dock även en harmoni, som håller alla ting
tillsammans. H. anser, att urelden själv är det
högsta goda för människan, liksom den är det i
henne inneboende förnuftet. — Litt.: H. Diels,
”Herakleitos von Ephesos” (2:a uppl. 1909), ”Die
Fragmente der Vorsokratiker” (4:0 uppl. 1922);
G. Burckhardt, ”H.” (1925).
Herakles, H e’r k u 1 e s (grek. Herakles, lat.
Hercules), grek, myt., en son till Zeus och
Alk-mene, den argiviske konungen Amfitryons gemål,
samt tvillingbror till Ifikles, Amfitryons egen
son med Alkmene. H. föddes och växte upp i
Tebe. Heras hat förföljde honom redan i hans
spädaste ålder; hon sände mot honom två
ormar, som han ströp med sina barnahänder. Som
yngling dödade han ett lejon och drog av dess
hud, vilken han sedermera bar som sin ständiga
dräkt. Konungen i Tebe gav honom sin dotter
Megara till äkta, men i ett anfall av vansinne,
sänt av Hera, dödade han sin maka och sina barn
med henne. Oraklet i Delfi föreskrev honom att
för att sona sin skuld träda i tjänst hos konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
