Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herlufsholm - Herm - Hermafrodit - Hermafroditism - Herman - Hermandad - Hermann, Gottfried - Hermann Göring-verken - Hermannstadt - Hermannställningen - Hermansby - Hermansson, von, ätt - Hermansson, Mattias von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Herm—Hermanson
208
Herm, föreställande
Hermes.
amiral Herluf Trolle, som
1560 tillbytte sig godset och
jämte sin hustru, Birgitte
Göye, 1565 gjorde H. till
en stiftelse för en lärd
skola.
Herm, fyrkantig
stenpelare el. pilaster med huvud,
antydningar till armar och
vanl. genitalier. Namnet
antyder, att h. eg. är en bild
av Hermes; senare förbands
därmed ej någon mytisk
föreställning. Hermmotivet
förekommer i
renässans-och barockkonsten.
Hermafrodit (grek.
Hermafro’ditos, lat.
Herm-aphroditus), myt., ett
dubbelväsen av man och
kvinna; en dylik gestalt,
Afrodites, påträffas på Cypern.
I den yngre grekiska, även
hos Ovidius förekommande
sagan säges Hermafroditos
vara son till Hermes och
Afrodite. Bland plastiska
framställningar märkes den
vilande hermafroditen från
hellenistisk tid. — Se
vidare Hermafroditism.
Hermafroditi’sm (om ordets härledning se
Hermafrodit). 1) (Anat.) Den samtidiga
förekomsten av han- och honorgan hos en varelse.
Endast hos vissa lägre djursläkten förekommer
h. normalt (se nedan 2). Hos människan träffas
den endast som en abnorm, felaktig bildning.
Hos det mänskliga embryot finnas alltid i
början anlag till båda könens organ. Först i 5æ
el. 6:e veckan sker utvecklingen i bestämd
riktning, medan det andra könets organ kvarstanna
på rudimentär ståndpunkt. Stundom utveckla sig
dock organen mer el. mindre i båda
riktningarna, och då uppstår antingen (i högst sällsynta
fall) verklig (androgyn) h., om både inre
och yttre organ utbilda sig dubbelt, el.
(jämförelsevis betydligt vanligare) f a 1 s k h. el. p s e
u-dohermafroditism, om de yttre
könsde-larna och könsprodukternas utförsgångar äga en
byggnad, som i högre el. lägre grad
överensstämmer med det motsatta könets. Härvid kunna
också det andra könets egenskaper framträda
t. ex. i stämma, karaktär och behåring. Sådana
hermafroditer få en skev ställning i livet, vilket
ofta tvingar till korrigerande operationer. Om
psykisk h. se Homosexualitet.
2) (Zool.) H. förekommer normalt bland
åtskilliga lägre djurgrupper, ss. maskar
(plattmaskar, daggmask, blodigei) och blötdjur
(lungsnäc-kor). Vanl. äro i dessa fall hanliga och honliga
könskörtlar belägna var för sig, men hos t. ex.
lungsnäckorna äro de förenade till en
hermafroditkörtel, som alstrar än hanliga, än honliga
könsceller. Trots h. sker hos alla samkönade djur
fortplantningen genom korsbefruktning. De enda
ryggradsdjur, hos vilka verklig h. är känd, äro
vissa fiskar (havsabborrar, havsrudor,
guldbrax-en), där företeelsen uppträder så allmänt, att den
kan kallas normal. I de fall, då h. påträffats
hos andra, högre former, torde det i regel
endast vara fråga om pseudohermafroditism.
3) (Bot.) H. förekommer hos sådana växter,
där samtliga blommor äga både han- och
honorgan (tvåkönade blommor).
Herman, pfalzgreve av Sachsen och lantgreve
av Thüringen (d. 1217). Han stod 1212 i
spetsen för de furstar, som valde Fredrik II av
Sicilien till konung. H. var stor gynnare av
minnesången och skall enl. sagan ha anordnat den
berömda sångarstriden på Wartburg 1207.
Hermandad [ärmanda’ö], sp., ”broderskap”,
spanska stadsförbund, det äldsta bildat omkr.
1200 av fyra kastilianska städer för polistjänst
mot rovriddaradeln. Förbunden fingo senare även
politisk betydelse, i det att kungamakten i dem
sökte stöd mot högadeln. Ferdinand och Isabella
sökte ombilda h. till en ”helig h.” (Santa
hermandad), som skulle omfatta alla landets städer
och där sörja för ordning och säkerhet.
Hermann, Johan Gottfried Jakob, tysk
klassisk filolog (1772—1848), prof, i Leipzig från
1797. Han var jämte A. Böckh grundläggaren
av 1800-talets klassiska filologi genom sina för
den tiden banbrytande arbeten på metrikens och
grammatikens områden samt framför allt som
textkritiker och tolkare, särskilt av Aischylos,
Sofokles och Euripides.
Hermann Göring-verken, se Reichswerke
Hermann Göring A. G.
He’rmannstadt [-/tat], se Sibiu.
Hermannställningen, en av tyskarna i sept.
1918 utbyggd försvarsställning på västfronten,
avsedd att tjäna till stöd vid det förutsedda
återtåget. Den utgick från trakten n. om
Tour-nai i Belgien samt gick över Valenciennes och
Le Cateau till trakten 15 km ö. om S:t-Quentin.
Framför och i H. kämpades under okt. 1918.
Hermansby, storkommun i Göteborgs och
Bohus län, omfattande socknarna Harestad, Torsby
och Lycke; 107,73 km2, 2,303 inv. (1951).
Hermansson, von, från en borgare i Vadstena
härstammande ätt. Nedannämnde M. v. H., son till
prof, skytteanus i Uppsala Johan H. (1679—
1737), adlades på gr. av faderns förtjänster 1744,
blev 1762 friherre och 1771 greve; hans ätt
utslocknade på svärdssidan 1906.
Mattias von H., greve, riksråd (1716—
89). Han inskrevs 1734 i kansliet, blev 1747
sekreterare i Kanslikollegium och 1756
kansliråd. H:s politiska bana börjar med riksdagen
1751. Han slöt sig med iver till hattpartiet, till
vars yppersta medlemmar han snart räknades.
En djärvare, verksammare och mera hatad
fiende än H. hade mössorna knappast. 1751 blev
han led. av sekreta utskottet och mindre sekreta
deputationen. Vid riksdagen 1755—56 uppträdde
H. med mycken skärpa mot hovet. Han
författade instruktionen för kronprinsens guvernör,
uppsatte ständernas skarpa skrivelser till K. m:t i
juvelsaken och utgav på ständernas uppdrag den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
