Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertervig (Hertervik), Lars - Hertfordshire - Hertha - Hertha (tidskrift) - Herthas flak - Hertig - Hertigdöme - Hertigdömena - Hertling, Georg von - ’s-Hertogenbosch - Hertwig, 1. Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Hertfordshire—Hertwig
230
Efter sin död drogs han fram ur glömskan.
Hans landskap prisas som vittnande om intensiv
skaparkraft. — Litt.: A. Blytt, ”L. H.” (1939).
Hertfordshire [hä’fad/(i)a], grevskap i
mellersta England, n. v. om London; 1,637 km2,
485,000 inv. Är ett bördigt slättland;
trädgårdsodling. Huvudstad: Hertford vid Lea;
13,000 inv.
Hertha, i äldre litt. jordens gudinna.
Hennes hem förlädes än till Rügen, än till Lej re
på Själland. Namnet Hertha är felskrivning i
dåliga handskrifter av Tacitus’ ”Germania” för
Nerthus.
Hertha, tidskrift för kvinnorörelsen, sedan
1914 utg. av Fredrika-Bremer-förbundet.
Herthas flak, grundbank omkr. 10 sjömil
s. ö. om Skagens fyr och med omkr. 9 m minsta
vattendj up.
Hertig (fnord. hertogi, ty. Herzog, motsv. lat.
dux, it. duca{e), sp. duque, fr. duc, eng. duke)
betecknade urspr. hos de germanska folken en
för krig utkorad ledare av folkhären men blev
i de genom folkvandringen uppkomna
germanrikena titeln på en hög kunglig ämbetsman,
vars myndighetsområde omfattade flera grevskap.
Under det merovingiska kungadömets
svaghets-tid ombildades ämbetshertigdömena till ärftliga
stamhertigdömen, vilkas innehavare fingo
karaktären av småkonungar. De kraftiga karolingiska
rikshovmästarna började därför avskaffa
hertigvärdigheten, och under Karl den store försvann
den nästan fullständigt. Vid frankiska rikets
upplösning, i senare delen av 800-talet, uppstodo
emellertid åter hertigdömen i Tyskland såsom
verkliga stamhertigdömen (Sachsen, Lothringen,
Franken, Schwaben och Bayern). Under nyare
tid har med hertigdömenas avskaffande själva
namnet h. övergått till enbart en titel.
I Sverige gav Birger jarl sin näst äldste son,
Magnus (Ladulås), titeln dux sueonum, som blott
synes ha varit ämnad att motsvara hans egen
titel ”Sveriges jarl” men till följd av tyskt
inflytande kom att översättas med ”Svea hertig”.
Samma titel gav Magnus, bliven konung, sin näst
äldste son, Erik. Han utnämnde tillika sin yngre
bror Bengt till hertig över ett visst område
(Finland). En dylik lokal hertigvärdighet gavs
sedan åt hans yngre son Valdemar och
återupplivades av konung Magnus Efiksson för hans
gunstling Bengt Algotsson och slutligen av
Gustav Vasa och hans söner för Vasahusets samtliga
yngre manliga medlemmar. Den siste svenske
hertigen med eget land var Karl Filip (d. 1622).
Efter 1772 års statsvälvning upphöjde Gustav
III sina bröder Karl och Fredrik Adolf till
hertigar över var sitt landskap (Södermanland och
Östergötland) men utan någon som helst
myndighet, och sådana titulärhertigdömen ha sedan
dess regelbundet tilldelats svenska prinsar. —
I Danmark började hertigtiteln på noo-talet
användas i st. f. jarl (f. ggn av Knut Lavard).
Titeln kom att särskilt fästas vid Slesvig. —
I Norge förekom hertigtiteln stundom under
medeltiden som synonym till jarl (hertig Skule
= Skule jarl). — Litt.: K. G. Lundquist, ”Om
hertigdömenas statsrättsliga ställning” (1895).
Hertigdöme, ett av en hertig styrt område.
Hertigdömena, i Danmark gängse
beteckning för Slesvig och Holstein fr. o. m.
senmedeltiden, då Holstein 1474 — liksom tidigare
Slesvig — blev hertigdöme, fram till 1864, då de
skildes från Danmark. Under tiden 1814—64 kan
även Lauenburg inbegripas i benämningen h.
Hertling, Georg von, greve, tysk
statsman (1843—1919), 1880 e. o. prof, i Bonn och
1882 ord. prof, i München i filosofi. Han var
1875—89 och 1897—1918 led. av tyska riksdagen,
där han tidigt gjorde sig bemärkt som en av
centrumpartiets mest framstående talare och
sedan 1909 var partiets ledare. Han blev 1891
livs-tidsmedlem av bayerska riksrådskammaren och
var 1912—1917 bayersk ministerpresident. Trots
sin höga ålder ansåg sig H. av patriotiska skäl
ej kunna avböja rikskanslerposten, då den efter
Michaelis’ fall (okt. 1917) erbjöds honom. Han
tillträdde det svåra värvet 1 nov. i hopp om att
kunna hjälpligt upprätthålla enigheten inom riket
fram till en för Tyskland gynnsam
samförstånds-fred. Mot den militära ledningen, vars alltmera
ökade krav han ej förmådde motsätta sig, vågade
han emellertid ej söka stöd hos riksdagen, då
han principiellt ogillade en verklig
parlamentarism och dessutom icke kunde lita ens på sitt
eget parti, då de tyska motgångarna började på
allvar sommaren 1918. 29 sept. 1918 lämnade
han sin post, sedan även kejsaren insett
nödvändigheten av en parlamentarisk regim. —
Bland H:s filosofiska skrifter märkas
”Natur-recht und Sozialpolitik” (1893) och ”Recht, Staat
und Gesellschaft” (1903). Postumt utkommo
”Er-innerungen aus meinem Leben” (1919) och ”Ein
Jahr in der Reichskanzlei” (s. å.).
’s-Hertogenbosch [s-härtåganbå’s], el. den
B o sch (ty. Herzogenbusch, fr. Bbis-le-Duc),
huvudstad i nederl. prov. Noordbrabant vid
Zuid-Willemskanalen; 55,000 inv. H. fick
stadsprivi-legier 1185 av Brabants hertig (därav namnet).
Var starkt befäst och erövrades först 1629 efter
flera fåfänga försök åt Holland genom Fredrik
Henrik av Oranien. Katedralen, S :t Janskerk,
är en femskeppig sengotisk kyrka, byggd 1419
—58. H. är en järnvägsknut och har betydande
industri, tillverkning av tobaksvaror, skor,
garner, sprit m. m.
Hertwig [-vik], i)
Oscar H., tysk
anatom (1849—1922),
prof, i Jena 1878, i
Berlin 1888;
upptäckare av
befruktningens förlopp inom
djurriket. Han fann
ett för detta slags
studier särskilt gott
objekt i ägget av
den vanliga
sjöborren och utförde
därmed 1875 den
undersökning, vars
resul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
