Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hierochloë - Hieroduler - Hierofant - Hieroglyfer - Hieron - Hieronymus den helige - Hieronymus av Prag - Hierosolyma - Hierro - Hierta, ätt - Hierta, 1. Carl - Hierta, 2. Johan Gustaf - Hierta, 3. Lars Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Hierochloè—Hierta
270
Hierochloe [-å’klåe], se Myskgräs.
Hierodüler (grek. hiero’duloi, av hiero’s,
helig, och dülos, tjänare, slav), slav, tillhörig ett
tempel, resp, en gud; tempeltjänare; ofta
använt om de tempelslavinnor, vilka i vissa, särskilt
orientaliska, tempel tjänstgjorde som
prostituerade.
Hierofa’nt (grek. hierofa’ntes), eg. förevisare
av de heliga tingen, se Eleusinska mysterierna.
Hieroglyfer, urspr. de antika förf:s beteckning
för den monumentala gammalegyptiska
bildskriften (se Egyptiska språket och skriften), numera
även om andra liknande skriftsystem, tex.
hetti-ternas och de mellanamerikanska folkens
bildskrifter.
Hi’eron (grek. Hie’ron, lat. Hi’ero), härskare
i Syrakusa. i) H. I, d. ä., omkr. 485 f. Kr.
härskare i Gela (d. 467). Han efterträdde 478 sin
broder Gelon som härskare i Syrakusa, utsträckte
sin makt till s. Italien och räddade genom
sjösegern vid Cumae 474 grekerna i Kampanien från
etruskiskt övervälde. H. var vän av konst och
vetenskap och kallade till sitt hov flera grekiska
skalder, ss. Simonides, Pindaros, Bakchylides och
Aischylos. — 2) H. II, d. y. (d. 215 f. Kr.).
Han utmärkte sig i Pyrrhos’ krig mot Kartago,
blev fältherre och var härskare i Syrakusa från
269. I kriget mellan kartager och romare slöt
han sig till de förra men blev sedermera
romarnas trogne bundsförvant. Han höjde
Syra-kusas välstånd, införde ett skattesystem för
lantbruket, som ännu bestod på Ciceros tid, och
uppförde präktiga byggnader.
Hierönymus den helige, kyrkofader (omkr.
340—419 el. 420) ; hette eg. E u s e b i u s
S o p h r o n i u s H. Han blev uppfostrad och
döpt i Rom. Han utbildade sig där till den
förnämste stilisten bland de latinska kyrkofäderna.
Under en resa i Gallien lärde H. känna det nya
munkväsendet och beslöt att själv bli asket. Han
begav sig till Palestina, där han 375—378 levde
som eremit i öknen Chalkis s. ö. om Antiokia.
Hans brinnande ärelystnad förde honom från
öknen till Konstantinopel och vidare till Rom, där
han 382—384 som biskop Damasus’ förtrogne
drev ivrig propaganda för sitt munkideal, men
han ådrog sig fiendskap från olika håll, och när
Damasus dog 384, måste H. snart fly från Rom
(385). I Rom begynte han den stora
bibelöversättning till latin, som sedan 1200-talet kallas
Persio vulgata, vilken fullbordades 405. — H.
dog sig 386 ned i Betlehem och grundläde där
ett munkkloster, som han själv förestod till sin
död, och ett nunnekloster, vilket leddes av den
förnäma romarinnan Paula, som följt honom
till Palestina. Där bedrev H. ett ivrigt historiskt
och exegetiskt författarskap. I ”De viris
illustri-bus”, en kyrklig litteraturhistoria från apostlarna
till H., och en mängd kommentarer till
bibelböcker byggde han på äldre arbeten utan att ange
källan. Hans samlade skrifter ha utgivits bl. a.
av Vallarsi 1734—42. — Litt.: G. Grützmacher,
”H.” (3 bd, 1901—08); F. Cavallera,
”Saint-Jé-röme” (1922).
Hierönymus av Prag, bömisk reformator
(omkr. 1365—1416). Till konsiliet i Konstanz kom
H. för att försvara Hus men blev liksom denne
bränd som kättare.
Hierosc/lyma, grek, och lat., Jerusalem.
Hierro [jä’rå], se Ferro.
Hierta [jä’rta], adlig ätt, enl. uppgift urspr.
härstammande från Norge, inkommen till Sverige
med Bengt H., som 1565 tillfångatogs av
svenskarna och senare gick i svensk tjänst. Av
dennes ättlingar blevo översten, sedermera
generalmajoren Lars H. (1718—78) och H.i) friherrar
1771; denna ätt immatrikulerades på finska
rid-darhuset 1818. En annan friherrlig gren
härstammar från generallöjtnanten Gustaf Adolf H. (1781
—1847), som 1832 blev friherre. — Son till
H.i) var Hans Järta (1774—1847), som 1800
avsade sig adelskapet.
1) Carl H., frih., militär (1719—93). Han
blev rysk fånge i slaget vid Villmanstrand 1741
men återkom 1743, deltog i pommerska kriget
och blev överste 1761. H. var en intresserad
hattpolitiker men närmade sig hovet, vars sak
han försvarade vid riksdagen 1771—72. Han blev
1773 generalmajor och 1778 generallöjtnant. H.
blev 1788 överbefälhavare över västra armén
men tog följ, år avsked.
2) Johan Gustaf H., den föreg:s
syss-lings sonson, militär, publicist (1791—1859). Han
var först militär, deltog i fälttågen i Tyskland
och Norge 1813—14, blev kapten i Generalstaben
1816 samt bataljonschef vid Livbeväringsreg :tet
och överstelöjtnant i armén 1821. Vid riksdagen
1823 var H. en framträdande medlem av
riddar-husoppositionen. Han blev s. å. fullmäktig i
riksbanken och utgav 1828 ”Om mynt, banker och
riksgäld”. Till följd av sin egen dåliga ekonomi
fick H. taga avsked 1829 från reg det, 1830 från
armén och 1832 som bankofullmäktig. Han
började juni 1829 utgiva den radikala tidningen
Medborgaren, som ofta blev indragen och måste
upphöra juli 1832. H. var därpå till 1851
medarbetare i Aftonbladet och ägnade sig även åt
politiskt skaldskap.
3) Lars Johan H., den föreg:s syssling,
tidningsman, politiker, affärsman (1801 23/i—72
2%i), fil. mag. och jur. kand, i Uppsala 1821.
S. å. blev han auskultant och 1825 notarie i
Bergskollegium och förrättade bergmästarsyssla
inom olika bergmästardömen, sista gången 1830.
Vid 1823 års riksdag var han riddarhuskanslist
och vid riksdagen 1828—30 notarie samt
röst-ägande led. av ståndet, till vars liberala parti han
från början slöt sig. I Conservationsbladet (1823),
Argus (1824—26) och Stockholmsposten (1826
—28) hade han övat sin penna. Under riksdagen
1828—30 utgav han tills, m. M. J. Crusenstolpe
Riksdagstidningen. 1829 inköpte han boktryckeri
och började ägna sig åt förlagsverksamhet.
I slutet av 1830 utgav H. i förening med några
vänner prospekten till Aftonbladet, vars första
nummer utkom 6 dec. s. å. H. vann ovanligt snabbt
en vidsträckt läsekrets. Hans skärpa i såväl
försvar som anfall, hans kvickhet, påpasslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
