Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hildebrand, 1. Bror Emil - Hildebrand, 2. Hans - Hildebrand, 3. Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Hildebrand
276
1865—66 flyttningen av samlingarna till
National-museibyggnaden. H. blev led. av Sv. akad. 1866,
dess t. f. sekr. 1881—83. — H. utgav bd 3—5
av ”Svenskt diplomatarium” (1842—65) och
”Svenska sigiller från medeltiden” (1862—67)
samt ett flertal numismatiska arbeten, bl. a.
rörande angelsaxiska mynt, funna i Sverige (1846;
tillökad uppl. 1881), minnespenningar över
enskilda svenskar (1860) och över bl. a. konungahusets
medlemmar (2 txi, 1874—75)- H. redigerade
1838—79 Vitt.-akad:s Handl. och 1864—80
An-tiqvarisk Tidskrift, som han grundlagt; till båda
dessa publikationer lämnade han värdefulla
bidrag. — Litt.: Biogr. av C. T. Odhner (i Sv.
akad:s Handl., 1885) och O. Montelius i
Vet-akad:s ”Lefnadsteckningar”, 1915); ”Gamla
studentminnen från Lund” (utg. av E. Wrangel
1918).
2) Hans Olof Hildebrand H., den föreg:s
son, arkeolog, kulturhistoriker (1842—1913). Han
blev fil. mag. i Uppsala 1866. Redan 1865
förordnades han till e. o. amanuens vid Vitt.-akad.,
blev 1871 förste amanuens där samt var 1879—
1907 sin faders efterträdare som riksantikvarie,
Vitt.-akad :s sekr. och garde des médailles. Han
blev 1895 led. av Sv. akad.
Grundtanken i H:s doktorsavh., ”Svenska
folket under hednatiden” (1866; ny uppl. 1872), en
antagen etnisk olikhet mellan svear och götar,
är ett numera avlyst
diskussionsämne, men
arbetsmetoden — att
låta fornsakerna själva
tala och att genom
dem iakttaga olika
kulturprovinser — anger
för fornforskningen en
riktlinje av bestående
värde. Då H. efter
en utländsk studieresa
publicerade ”Studier i
jämförande
fornforsk-ning, I. Bidrag till
spännets historia”
(1872; i Antiqva-
risk Tidskr., bd 4), införde han — samtidigt
med O. Montelius men oberoende av denne —
en vetenskaplig arbetsmetod, den typologiskt
jämförande, som kom att bli grundläggande för
historisk forskning. Allmänt antaget är hans där
gjorda särskiljande av den förromerska kulturen
i en Hallstatt- och en La Tènekultur. Bland H:s
övriga hithörande arbeten må nämnas ”De
förhistoriska folken i Europa” (1873—80).
Från arkeologien gled småningom H :s
intresse över till medeltidens konst- och kulturhistoria.
Han utgav ”Lifvet på Island under sagotiden”
(1867; omarb. uppl. 1883), översatte (med
kommentarer) Snorres ”Konungabok” (1869—71),
skrev, förutom en mängd tidskriftsuppsatser,
”Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid”
(1875; ny uppl. 1907), ”Sveriges medeltid,
senare skedet, från år 1350 till år 1521” (1876—77;
del 2 i ”Sveriges historia från äldsta tid till våra
dagar”; i del 2 av ”Sveriges historia intill
tjugonde seklet” har H. behandlat hela medeltiden,
1905). Monumentalt anlagt är H :s stora men
ofullbordade verk ”Sveriges medeltid, en
kulturhistorisk skildring” (3 bd, 1879—1903). H.
grundade samt utgav 1872—1905 Vitt.-akad :s
Månadsblad, vari han skrev över 200 uppsatser, och
utgav 1880—1905 Antiqvarisk Tidskrift. H.
utgav även ”Stockholms stads jordebok 1420—98”
(1876, 1889, 1914) och ”Stockholms stads
skottebok 1501—10” (1891, 1915). — Litt: T. J. Arne,
”Hans H. som förhistoriker”, och J. Roosval,
”Hans H. och den svenska medeltidskonsten”
(båda i Ord och Bild 1908); S. Hedins inträdestal
1913 över H. (i Sv. akad:s Handl., bd 24, 1914);
biogr. av A. Kock (i Vet.-akad :s Årsbok 1917;
med bibliogr.).
3) Henrik Robert Theodor Emil H., den
föreg:s bror, arkivman, historiker (1848—1919).
Han blev 1875 fil. mag. i Uppsala, var 1880—
1901 lektor i
Stockholm samt 1901—16
riksarkivarie. Han var
1880 en av Svenska
historiska föreningens
stiftare och utgav
som dess sekr.
Historisk Tidskrift 1881—
1905. — H. var det
svenska
arkivmaterialets ojämförligt
grundligaste kännare.
Riks-arkivarieämbetet utvecklades under hans
ämbetstid till ett
högsta chefskap för
Sve
riges hela arkivväsen. Tre landsarkiv
(Uppsala, Lund, Göteborg) och en arkivdepå
(Visby) upprättades. Genom de på H:s initiativ
utfärdade författningarna om arkivs
ordnande blev proveniens- el. ursprungsprincipen
fastställd som normgivande vid arkivaliernas
ordnande (jfr uppsats av H. i Medd. från Svenska
Riksarkivet 1903). H. var flitigt och mönstergillt
verksam som urkundsutgivare. Han utgav bl. a.
bd 1—3 av ”Svenska riksdagsakter” (1887—1910;
omfattande tiden 1521—96; bd 1: 1 tills, m. O.
Alin) och ”Stockholms stads tänkeböcker 1474—
1483” (1917). Som historiker var H. främst den
skarpsynt kritiske och noggranne
specialforskaren. Bland hans många avh. och uppsatser må
särskilt nämnas den i Hist. Tidskrift
publicerade ”Wallenstein och hans förbindelser med
svens-karne” (1883; i utvidgad ty. uppl. 1885; ett
avgörande bidrag till en mycket omstridd frågas
lösning). H. röjde även i sina specialstudier en
djup blick för sammanhanget i den nationella
historiska utvecklingen och gav uttryck däråt i
flera sammanfattande arbeten. Han skrev
sålunda avd. ”Gustaf Vasa 1521—1560” (1903),
”Gustaf Vasas söner 1560—1611” (1904),
”Kristina 1632—1654” (1906) och ”Oskar I” (1908—09)
i det av honom redigerade samlingsverket
”Sveriges historia intill tjugonde seklet” samt den
grundliga och sakrika handboken ”Svenska
stats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
