Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hinduism - Hindukusch - Hindus, Maurice - Hindustan - Hindustani - Hindås - Hingst - Hingstbesiktningstvång - Hingstdepå - Hingstförening - Hin håle - Hinkmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Hindukusch—Hinkmar
298
delar av n. och ö. Indien populär gud. Det starkt
pessimistiska drag, som utmärker alla högre
indiska religionsformer, framträder redan i
sen-vedisk tid, då läran om själavandringen intagit
en central ställning inom indisk religon. Två
stora nya gudar, Vi§nu och Siva, undanträngde
äldre gudar, och en ny lära, kodifierad i
Upa-nishaderna och senare i den filosofi, som kallas
Vedänta blev rotfast. Uppkomsten av jainism
och buddism på 500-talet f. Kr. och dessas
upp-blomstring beteckna en reaktion mot och delvis
ett undanträngande av bramanismen. Denna
bibehöll dock sin livskraft, assimilerade alltjämt med
sig nya, icke-ariska element och skapade nya,
religiösa urkunder, framför allt de s. k. Puränas,
och framträdde snart åter med ökad kraft. På
600—700-talet e. Kr. ha buddism och jainism i
det huvudsakliga fått vika för den nu i sina
huvuddrag färdiga h., som då erövrat även
Syd-indien. Denna religon övergav de äldre gudarna
— utom Vi§pu, Siva och delvis även Brahmä —
och skaffade sig nya, i utsträckt grad genom
lån från de dravidiska folkens religion.
Inom h:s ram trivas många olika sekter och
sektgrupper, av vilka några, särskilt i Sydindien,
anse Siva som högste gud el. ägna sin dyrkan
åt hans ”söner”, Ganesa och Skanda, medan
långt flera äro anhängare av Vi§nu, särskilt i
hans inkarnationer som Räma och Kri§na.
Visnu-ismen i olika, mera föråldrade el. grövre former
har fått oerhörd spridning genom religiösa
för-kunnare som Rämänuja, Rämänanda, Vallabha
m. fl. Dravidiska o. a. icke-ariska element ingå
i mycket hög grad i Saktidyrkarnas religion.
Inom modern h. ha framträtt dels socialt
revolutionerande sekter, t. ex. sikher, dels religiöst
reformatoriska sådana, som vilja återställa
religionen till en antagen äldre högre form.
Litt.: J. N. Farquhar, ”The religious literature
of India” (1920); Ch. Eliot, ”Hinduism and
buddhism” (3 bd, 1921).
Hinduku’sch, bergskedja i Centralasien, utmed
indisk-afghanska gränsen och genom n. ö.
Afghanistan, vattendelare mellan Indus och
Amu-darja. H. börjar n. om Karakorum och följer
sydranden av Pamir, i n. begränsad av
Pandj-(Amu-) dalen, varifrån Baroghilpasset (3,880 m)
leder över till Yarkhundalen på indiska sidan.
Kedjan går därpå åt v. s. v. och bildar utefter
en längre sträcka en bergmur av intill 7,000 m;
över Chitraldalen i s. höjer sig bergets högsta
topp, Tirach-mir (7,750 m); v. därom ligga
Agrampasset (5,050 m) och Dorahpasset (5,000
m.) Berget träder nu helt innanför afghanska
gränsen, först som skiljemur mellan Kafiristan
och Badaksjan, men sänker sig åt v. och öppnar
talrika farbara vägar mellan Kabulområdets
övre dalar och landskapen in.; in. följes berget
av det mäktiga Khwaja Muhammad (Chodja
Ma-homed; 5,200 m). Som bergets västgräns räknas
Bamian under 67° 54’ ö. Igd; v. därom vidtager
Kuh-i-Baba.
Hindus [hi’ndas], Maurice Gerschon,
ryskamerikansk författare (f. 1891). H. har skildrat
Sovjetryssland bl. a. i ”Humanity uprooted”
(1929; sv. övers. ”Uppryckt med rötterna”, 1932)
och ”Red bread” (1931; sv. övers. 1933). Under
2:a världskriget skrev H. ”Hitler cannot conquer
Russia” (1941), ”Russia and Japan” (1942),
”Mother Russia” (1943) och ”The Cossacks”
(1945). H. har också framträtt som romanförf.
med bl. a. ”To sing with the ängels” (1941; sv.
övers. 1942). ”Green worlds” (1938) är en
själv-biogr.
Hindüstän, pers, (hinduernas land), i
vidsträckt men oriktig betydelse hela främre Indien,
i inskränkt slättlandet kring övre Ganges och
Jumna.
Hindüstäni, indo-ariskt språk, som utgått från
den huvudsaki. på det västliga hindi vilande diar
lekt, som efter stormogulväldets upprättande
småningom utbildade sig i och kring Delhi vid
hovet, i kanslierna och i härlägren. Uppkomsten
av h. går tillbaka till mitten av 1500-talet, men
det var först sedan engelsmännen mot slutet av
1700-talet och under 1800-talet åstadkommit en
relativt samlad politisk enhet i Indien, som h.
fick sin nuv. betydelse som ett allmänindiskt
kommersiellt och administrativt uttrycksmedel. H.
är allmänt samtalsspråk även runt Indiska
oceanens kuster, i Maskat, Oman och vid Persiska
viken. H. utmärker sig för en relativt stark
infiltration av persiska och arabiska språkdrag.
Denna är starkast i den form h. fått som de
indiska muhammedanernas litterära språk, urdu.
Vid sidan av detta står det litterära h., h. i
egentlig mening, ett täml. artificiellt språk,
tillkommet i början av 1800-talet med
indisk-puristisk tendens. Detta litterära h. är numera
Indiens mest betydande litterära uttrycksmedel.
— Litt.: W. St. C. Tisdall,
”Conversationgram-mar of the H. language” (1911); C. A. Thimm,
”H. grammar self-taught” (1916); A. H.
Har-ley, ”Colloquial H.” (1946).
Hindås, samhälle i Björketorps kommun i
Västergötland (530 inv.).
Hingst, se Hästavel.
Hingstbesiktningstvång innebär enl. lag av
23 dec. 1924, att hingst varken kostnadsfritt el.
mot ersättning må brukas till betäckning av sto,
tillhörigt annan än hingstens ägare, med mindre
hingsten av Statens premieringsnämnd el. dess
ordf, prövats vara såsom beskällare inom orten
lämplig.
Hingstdepå, se Hästavel och Stuteri.
Hingstförening, se Hästavel.
Hin håle, se Hin.
Hinkmar, ärkebiskop av Reims (omkr. 806—
—882). Han tillhörde en förnäm frankisk släkt,
ingick som munk i klostret S:t-Denis och blev
845 ärkebiskop av Reims. Han råkade i kamp
med de av påven Nicolaus I gynnade
pseudo-isidoriska principerna, mot vilka han skrev
”Opusculum LV capitulorum”. Han bidrog
väsentligt att omintetgöra Ludvig den tyskes
försök att inkräkta på det frankiska riket. Som
kyrkofurste strävade han att upprätthålla den
frankiska kyrkans nationella självständighet mot
påvedömets centraliserande tendenser. H.
författade en del av riksannalerna (”Annales Bertini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
