Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Histamin - Histeridae - Histiaios - Histidin, imidazolylalanin - Histogenes - Histologi - Histolys - Histoner - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Histeridae—Historia
314
H. är helt ofarligt att förtära, enär det snabbt
nedbrytes i tarmkanalen av enzymet histaminas.
Histe’ridae, en till serien Clavicornia hörande
fam. av små skalbaggar med undertill kullrig,
ovan tillplattad och glänsande kropp, vars täml.
korta täckvingar lämna spetsen av bakkroppen
obetäckt. Såväl i fullbildat skick som i
larvstadiet leva de flesta i spillning el. svampar och
livnära sig mestadels på rov. Ett femtiotal (av
släktena Hister, Platysoma m. fl.) ha anträffats
i Sverige.
Histial’os (lat. Histiaè’us), härskare i Miletos
(omkr. 500 f. Kr.) under persisk överhöghet,
deltog i konung Dareios’ fälttåg mot skyterna
(omkr. 513 f. Kr.) och avstyrde upprivandet av
bryggan över Donau. Sedermera underblåste han
jonernas uppror.
Histidin, imidazolylalanin, aminosyra
med starkt basiska egenskaper. Vid avspjälkning
av CO2 ur karboxylgruppen uppstår histamin.
Histogenès [-je-], se Insekter.
Histologi (av grek. histo’s, vävnad, och
lo’-gos, lära), vävnadslära, den vetenskap, som
handlar om den mikroskopiska byggnaden av
vävnader och organ, av vilka organismerna äro
uppbyggda. H. har utvecklat sig ur den
mikroskopiska anatomien och är att anse som en del
av denna. Uppkomsten och utvecklingen av
dessa vetenskaper äro intimt förbundna med
uppfinningen av mikroskopet och dettas vidare
förbättring. Redan vid mitten av 1600-talet hade
man lyckats konstruera mikroskop, som kunde
användas för vetenskapliga undersökningar. Som
grundläggare av den mikroskopiska anatomien
böra nämnas engelsmännen R. Hooke och N.
Grew men framför allt italienaren M. Malpighi
samt holländarna J. Swammerdam och A. v.
Leeuwenhoek. Genom dessa forskares arbeten
blevo en del finare byggnadsförhållanden betr,
såväl människan som djuren och växterna kända.
Det följ. årh. medförde ännu större framsteg
på detta område. Först med 1800-talet blev det
dock möjligt att komma till djupare insikt om
organismernas finare mikroskopiska byggnad, och
som den egentlige grundläggaren av h. måste
fransmannen X. Bichat anses, enär han var den
förste, som planmässigt och målmedvetet upptog
studiet av vävnaderna. De uppslag Bichat gav,
fullföljdes av en mängd forskare på h:s
område, bland vilka de mest betydande voro Th.
Schwann, R. v. Kölliker, Max Schultze, R.
Vir-chow, F. Leydig och Ramon y Caj al. Av
genomgripande vikt för h:s vidare utveckling voro de
av Robert Brown, M. J. Schleiden och Schwann
utförda undersökningarna, som slutgiltigt
fast-slogo, att cellen utgör byggnadsmaterialet inom
både växt- och djurriket. Efter cellärans
genombrott och sedan mikroskopet under 1800-talet i
hög grad förbättrats, genomgick h. en snabb
och lysande utveckling. Härtill bidrog även i
väsentlig grad den samtidigt alltmer förfinade
och specialiserade histologiska tekniken. Urspr.
hade man endast undersökt döda vävnader och
organdelar, men nu lärde man sig att med olika
kemiska lösningar behandla objekten, så att de
även i dött tillstånd i görligaste mån bevarade
sin levande struktur. Förutom redan nämnda
framstående forskare på h:s område må från
senare tiden framhållas W. Flemming, H. Frey, R.
och M. Heidenhain, Ph. Stöhr, V. v. Ebner, C.
Golgi, J. Schaffer samt av svenska histologer
G. Retzius och Aug. Hammar. H. har
emellertid förutom uppgiften att söka utforska
vävnadernas och organens byggnad i friskt tillstånd,
normal h., också den att söka lära känna de
förändringar, som inträda vid sjukdom. De, som
först beträdde detta område, voro engelsmannen
J. Goodsir och tysken J. Henle, men dessa
följdes snart av R. Virchow, vilken framför andra
var banbrytare inom den patologiska h. —
Under senare tider har h. utvidgat sitt område och
gripit in på närliggande vetenskaper, ss.
embryologi och ärftlighetslära, samt även upptagit den
experimentella forskningsmetoden. — Om
botanisk h. se Växtanatomi.
Histolys (av grek. histo’s, vävnad, och ly’sis,
upplösning), det sönderfallande och den
upplösning, som större el. mindre delar av
kroppsväv-naderna undergå vid vissa djurs metamorfos.
Ätm. i vissa fall tyckas fagocyter (se d. o. och
Fagocytos) taga verksam del i denna de gamla
vävnadernas förstöring. — Se även Insekter.
Histoner [-å’-], basiska äggviteämnen, som
förekomma i cellkärnor (bl. a. i lymfkörtlar och
vita blodkroppar).
Historia (grek. histori’a, undersökning), i
vetenskaplig bemärkelse dels det, som skett, själva
den förflutna utvecklingen, dels framställningen
om denna förflutna utveckling, dels den
vetenskap, som har till uppgift att ur källmaterialet
förvärva kunskap om denna utveckling samt
framställa och förklara den. Från den
förhistoriska vetenskapen skilj er sig den egentliga
historien därigenom, att den rör sig med ett
källmaterial, som tillåter framställningen av en
någorlunda sammanhängande kulturutveckling. —
Med hänsyn till omfattningen skiljer man mellan
universalhistoria el. allmän
historia, vars program dock hittills aldrig i sin
fulla utsträckning kunnat förverkligas, samt n
a-tionalhistoria, som begränsar sig till ett
folks el. en stats utveckling. Dess sfär kan
ytterligare inskränkas och blir då 1 o k a 1 h i
s-toria, släkthistoria el.
personhistoria. — Ser man åter på innehållet, indelar
man h. i politisk historia, som
behandlar statslivets utveckling, religions- och
kyrkohistoria, krigshistoria,
ekonomisk historia (handelns, industriens,
jordbrukets o. s. v.), lärdomshistoria,
litteraturens, konstens historia
o. s. v. Politisk h. är den äldsta formen av h.,
och övriga historiska specialdiscipliner ha
relativt sent utvecklat sig till full självständighet.
Även politisk h. sönderfaller i särskilda
specialvetenskaper, såsom författnings- och
förvaltningshistoria, diplomatisk
historia, ekonomisk och social
historia m. fl. Särskilt åt ekonomisk h. har i
senare tid hävdats en särställning bland de his-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
