Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Historia
316
toriska disciplinerna, i det att det ekonomiska,
varom den handlar, är en sida, som ingår i
nästan allt mänskligt liv.
Som historiens hjälpvetenskaper kunna i
vidsträckt mening de flesta andra vetenskaper
tjänstgöra; särskilt gäller detta arkeologi,
språkvetenskap, geografi, statistik, etnografi och psykologi.
I egentligaste mening hj älpvetenskaper till h. äro
kronologi, politisk geografi, paleografi,
diploma-tik, sfragistik, numismatik, heraldik och
gena-logi m. fl.
Den historiska vetenskapens källor utgöras av
dels bevarade rester av det förgångna,
dels traditioner el. berättelser om det
förgångna. Till sådana rester höra fornsaker el.
fornlämningar av varjehanda art, seder och
bruk, sägner och myter, språkliga företeelser,
ss. ordformer och namn, samt slutligen skriftliga
rester, ss. inskrifter, urkunder, brev och samtida
anteckningar i historiskt syfte. De skriftliga
källorna bli vid stigande odling alltmera
betydelsefulla och utgöra på ett utvecklat
kulturstadium det ojämförligt viktigaste källmaterialet.
De äga mycket olika källvärde. Akter och brev,
såsom omedelbara vittnesbörd om el. moment i
den historiska utvecklingsprocessen, äga givetvis
det främsta värdet, men redan av detta
källmaterial är en stor del, näml, allt av
refererande art, ss. protokoll och brev, mer el. mindre
subjektivt färgad och speglar utvecklingen,
sådan den ter sig för en personlig deltagare el.
iakttagare. Än mer är detta fallet med allt, som
faller inom källgruppen traditioner, särskilt
minnesanteckningar i historiskt syfte, ss. diarier,
ka-lendarier, annaler, enskilda dagböcker och
memoarer. Dessa anteckningars värde beror i hög
grad på tiden, när de nedskrivits, och på
nedskrivarens personliga omdömesförmåga,
opartiskhet och mer el. mindre direkta upplevelse av
det berättade.
Den historiska vetenskapens arbete består först
i att samla och sovra källmaterialet samt
fastställa källornas karaktär och värde, därnäst
i att bearbeta det så vunna faktiska
materialet, så att en sammanhängande bild av den
förflutna utvecklingen framträder, samt slutligen
i att i historisk mening förklara denna
utveckling. H:s arbete är grundat på ett urval
av sådana fakta, som synas äga någon historisk
betydelse. Ett dylikt val är alltid subjektivt,
och sammanställningen av fakta i förhållandet
av orsak och följd innebär likaledes ett
personligt avgörande.
Med hänsyn till de olika uppgifter, som
åligga historieskrivningen — källkritik,
framställning och förklaring av händelserna —, kan man
tala om tre slag av historieskrivning:
berättande, pragmatisk och genetisk. Den
berättan-d e historieskrivningens mest primitiva former
äro annaler och krönikor; de förra
utgöras av notiser, grupperade efter år, de
senare konstlösa sammanhängande berättelser om
ett visst ämne. I sina bästa former övergår
krönikan till pragmatisk historia (av grek.
pragmatiko’s, sakkunnig); först där äro
händelserna ställda i orsaksförhållande till varandra,
varmed en verklig förklaring av dem möj
liggöres. Först med pragmatisk h. uppkommer
historieskrivning i egentlig mening, och den
stegras småningom till genetisk historieskrivning.
Denna tillämpar utvecklingsbegreppet på h., den
uppfattar mänskligheten som något enhetligt,
och den har blick för sammanhanget och
växelverkan mellan de olika sidorna i ett folks liv
samt för miljöns betydelse för folkets
utveckling.
Hos de äldre orientaliska kulturfolken kom
historieskrivningen ej över annalistik och
krönika. G. T:s historiska skrifter röja dock ett
pragmatiskt betraktelsesätt, som slutligen höjde
sig till en enhetlig syn på hela världsförloppet.
Hos grekerna föddes den verkliga
historieskrivningen i sammanhang med det allmänna
uppsvinget i deras odling efter den glänsande
segern över perserna. Som dess förste
representant brukar nämnas Herodotos, ”historiens
fader”. Hos Herodotos var ännu själva den
episkt åskådliga skildringen huvudsaken, medan
hos Thukydides, det peloponnesiska krigets
skildrare, det reflekterande momentet framträdde
skarpare. Den romerska hävdateckningen når
först med Caesar karaktären av verklig
historieskrivning; hans skildring av sina fälttåg i
Gallien tillhör den latinska historiografiens
yppersta verk. Till dessa räknas även L i v i u s’
breda skildring av Roms h. och framför allt
T a c i t u s’ kärnfulla teckning av vissa perioder
av den begynnande kejsartiden. — Efter hand
uppstod hos Västerlandets nya folk åter en
historieskrivning med annaler och krönikor, som
under medeltidens lopp ibland höjer sig till ett
högre litterärt plan. Först under renässansen
skapas ånyo en vetenskaplig historieskrivning med
italienaren Machiavelli, vars efter antika
mönster författade florentinska h. såväl i
forskning som framställningskonst och uppfattning
vida höjer sig över medeltidens nivå.
Den historiska framställningen var ännu
under 1600-talet något otymplig i stoffets
behandling, officiell, tung och lärd, och intresset
riktades företrädesvis på den yttre stadshistorien,
krigen, diplomatien och de stora statsaktionerna
över huvud, ss. hos Grotius,
Khevenhül-ler, B. Ph. v. Chemnitz, Clarendon
och Pufendorf. Med 1700-talets rationalism
inträdde förståndskritiken av de historiska
traditionerna. Fransmannen V o 11 a i r e samt
engelsmännen H u m e och E. G i b b o n äro väl
de främsta representanterna för denna
historieskrivning. Med romantiken kom uppfattningen
av folkens historiska liv som en organisk
utvecklingsprocess, bestämd av lagar och mål. Den
tyska forskningen tog nu ledningen, och den nya
åskådningen, förebådad av H e r d e r, S c h i
1-1 e r och J. von M ü 11 e r, bröt fullt igenom
med den historiska skolan, vars främsta
representanter inom historieskrivningen voro C. N i
e-b u h r och L. von Ranke, med vilken
sistnämnde den genetiska historieskrivningen nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
