Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitler, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Hitler
322
del konspirerade mot den nya republikanska
regimen i Berlin. Han fick 1919 anställning
i armédistriktets politiska byrå i München och
började sålunda sin politiska bana som politisk
spion åt riksvärnet. Under denna verksamhet
upptog han kontakt med Deutsche Arbeiterpartei, eg.
en obetydlig splittra av den alltyska rörelsen, som
under 1 :a världskriget stött generalstabens krav
på annexionsfred. H ingick i partiet, trängde
undan de äldre förgrundsmännen och tog själv
ledningen i spetsen för demobiliserade officerare
och soldater. Partiet omdöptes till
Nationalsozia-listische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) och
fick ett program, som i allmänna ordalag
proklamerade nationalistiska, socialistiska,
antisemitiska och korporativa principer. Det var icke
programmet utan två andra faktorer, som gåvo
partiet dess särprägel. Den ena var det starka
militära inslaget, den andra partiets våldsamma
propaganda, framförd dels i tidn. Völkischer
Beobachter, som förvärvades 1920, dels och i
främsta rummet genom H. själv. Urspr.
framträdde han på smärre lokaler, 24/2 1920 f. f. g.
på ett verkligt massmöte. Han visade sig vara
en demagog av osedvanliga mått. Hans
förkunnelse var enkel och förenklande, anpassad efter
det aktuella lägets krav och åtm. med tiden
kryddad med bitande argument och expressiva
kraftuttryck. H. hetsade alltid, mot judar, utländska
makter, regering, riksdag, borgerskap,
arbetarpartier, Tysklands kulturella elit och dess breda
folklager, som han djupt föraktade. Han gjorde
emellertid ett mäktigt intryck på dessa med sin
förkunnelse. Han fortsatte sina konspirationer
med de missbelåtna officerskretsarna och inom
de hemliga sällskapen samt drog sig ej för att,
ehuru stortysk, träda i förbindelse med bayerska
separatister. Konspirationerna hade, liksom H:s
hatpropaganda, en god jordmån under nöd- och
inflationstiden 1921—23. Otvivelaktigt var han,
jämte Rohm, en av de mest aktiva
kuppmännen, och då dessa i nov. 1923 skredo till verket
och igångsatte ölkällarkuppen, stod H. vid
Lu-dendorffs sida som den främste synlige ledaren.
Mot beräkning inskred riksvärnet mot upproret,
och dess ledare ställdes i febr. 1924 inför
domstol. H. dömdes till 5 års fängelse men frigavs
redan i dec. 1924 från fästningen Landsberg am
Lech. Under sin vistelse där var H. i samarbete
med Hess sysselsatt med att författa del 1 av
den sedermera världsbekanta ”Mein Kampf”.
öl-källarkuppens snöpliga utgång syntes innebära en
total katastrof för H:s politiska aspirationer.
Flertalet inom H:s parti anslöto sig under hans
fängelsetid till de nordtyska nationalradikalerna,
vilka vid riksdagsvalen i maj 1924 vunno vissa
framgångar, som dock gingo förlorade vid nya
val i dec. s. å. Endast en liten krets kring
Streicher höll fast vid H. och hälsade honom
vid frigivandet som partiledare. H:s verksamhet
1925—29 lade grunden för hans framtida
maktställning. Den ägde rum i det fördolda, i de
små nationalradikala ytterlighetsgrupperna. Det
lyckades H. att nyskapa och reorganisera sitt
parti samt att åt detta erövra ledningen inom
NF X — 11
Adolf Hitler.
det nationalradikala lägret. Den redan tidigare
tillämpade ”Führerprincipen”, som ställde hela
partiapparaten till H:s förfogande, genomfördes.
I ”Mein Kampf” (2 bd, 1925—26), som nu
utkom, framställer sig H. som ödets man, den
ur djupet komne, enkle soldaten, vilken föraktar
dagens egoistiska partimän men tror på och vill
skapa sitt folks framtid. Och Hitlermyten
upprepades av alla H:s anhängare; han
framställdes som alternativet till det, som var, räddaren
ur hotande faror. H. knöt även ekonomiskt
fördelaktiga förbindelser. Han vann mäktiga
gynnare och understödjare inom högfinansen. Tills
vidare voro hans synliga framgångar dock
mått-figa. 1927 anslöto sig 7 riksdagsmän till hans
parti, och vid riksdagsvalen 1928 erhöll detta
12 mandat. Men hänsynslöst sökte partiet nästla
in sig i ledande kretsar, bl. a. militära, och
det bedrev regelrätt spioneri. Så kom den
ekonomiska världskrisen, depressionen och
massarbetslösheten. Det visade sig vid riksdagsvalen
1930, att myten om H. och dennes egen
hetsagitation under nödtiden hade starka grepp om
tyska sinnen: nationalsocialisterna erhöllo icke
mindre än 107 mandat. De följande
valkampanjerna gåvo goda resultat. Vid presidentvalets
två omgångar i mars 1932 och april s. å.
samlade H., som först nu blev tysk medborgare,
resp. 11,3 och 13,4 mill. röster, och vid
riksdagsvalen i juli s. å. fick hans parti 13,7 mill.
röster och 230 mandat samt blev riksdagens
starkaste. Nationalsocialisternas militärt
organiserade SA hade på motsv. sätt växt och blivit en
stat i staten. Partiet hade emellertid icke
majoritet, och H. sökte anknytning åt olika håll. I
okt. 1931 avslöt han med de tysk-nationella och
Stahlhelm den snart sönderfallande
Harzburg-fronten, och under sommaren 1932 voro planer
uppe på en koalition mellan nationalsocialisterna
och Zentrum. Dessa omintetgjordes av H., då
han i aug. för egen del krävde posten som
rikskansler med utomordentliga fullmakter.
Splittring uppstod inom partiet, och dess röstetal sjönk
betänkligt vid nya riksdagsval i nov. s. å.
Ledare för oppositionen mot H. inom partiet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
