Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Hjärna
356
mellan primärcentra. De ha kallats a s s o c i
a-t i o ns c en t r a och torde utgöra brännpunkten
för den psykiska syntesen. De högre psykiska
funktionerna måste å andra sidan uppfattas som
uttryck för det funktionella samarbetet mellan
hjärnbarkens alla delar. Pannloben har viktiga
funktioner i rumsorienteringens tjänst. I den äro
nedlagda bl. a. de orienteringsintryck, som
medfölja det stereoskopiska seendet. Man har
dessutom velat hit förlägga andra funktioner, initiativ,
minne, karaktärsegenskaper o. s. v. Pannloberna
ge den mänskliga h. dess särkaraktär jämfört
med apornas.
Hjärnbarkens roll för våra högsta funktioner
framträder särsk. vid de rubbningar av talet,
som följa hjärnskador. Skada på pannlobens
nedre bakre del (Brocas centrum) ger bortfall
av förmågan att igångsätta de rörelser av
stämband och läppar, som ingå i talandet, motorisk
afasi (se Afasi). I samma hemisfär, som har
den funktionella ledningen av talet, regleras
också den själsliga verksamhet, som är förknippad
med bruket av föremål. Skada på bakre, undre
hjässloben (Wernickes centrum) leder
till en förstöring av de akustiska, optiska och
taktila minnesbilder, som äro nödvändiga för
ordens rätta användning vid talandet. Patienten
kan då visserligen uttala orden rätt men använder
fel ord (sensorisk afasi). Vid skador på
tinningloben förstöras särsk. de akustiska
minnesbilderna, och patienten förstår icke längre det
talade ordet. Skador på parietalloben i denna
hemisfär framkalla a p r a x i, d. v. s. oförmåga
att begagna extremiteterna för nyttorörelser och
att förstå innebörden av bruksföremål (redskap
etc.). Den moderna afasiläran ser i talet ett
uttryck för en samverkan mellan stora områden av
hemisfärbarken och anser bortfallssymtomen vid
afasi som defektfenomen i vår själsliga
orientering över huvud. Skador på hjärnbarken
äventyra el. upphäva vår förmåga att gripa det
väsentliga i en situation. Denna defekt är utmärkande
för den psykiska rubbning, som kallas d e m e
n-t i a. Olika grader av denna demens finnas alltid
vid afasi. Afasirubbningama måste ses från
denna synpunkt. Även det skadade nervsystemet
försöker till varje pris att bevara sin funktionella
enhet. Bortfallssymtomen (förlamningarna) äro
att uppfatta som de intakta delarnas sätt att reda
sig genom en kompromiss med defekten.
Vårt reaktionssätt mot yttervärlden yttrar sig
i rörelser. En av h:s viktigaste funktioner är
därför regleringen av motiliteten. Detta sker
genom pyramidbanan, som är den sist
tillkomna av h:s nedstigande bansystem. Den finnes
endast hos däggdjuren, ej hos lägre ryggradsdjur.
Dessutom sker detta genom de e x t r a p y
rara i d a 1 a apparaterna, som äro knutna till
corpus striatum, thalamus, substantia nigra och
nucleus ruber. Här regleras de omedvetna
rörelserna, som äro nödvändiga för kroppshållningen,
automatiska medrörelser i samband med gången
el. ståendet, uppmärksamhets- och affektiva
rörelser (skräck), flyktrörelser etc. Särsk. regleras
de mimiska uttrycksrörelserna härifrån. Skador
på dessa apparater medföra förändring av
musklernas spänningstillstånd el. tonus. Vi se detta
t. ex. vid paralysis agitans. De extrapyramidala
apparaterna tömma sina impulser i nucleus ruber
och den förlängda märgen, som innehåller för
regleringen av kroppsbalansen synnerligen viktiga
centra. — I hypothalamus-regionen. och i de
nervösa massor, som bilda väggarna i den 3:e
ven-trikeln i mellanhjärnan, regleras kroppens
vegetativa funktioner: värmehushållningen,
ämnes-, salt- och vattenomsättningen samt även
könsorganens, särsk. deras hormonala funktioner.
Här finnes även ett centrum, som reglerar
sömnen. Denna är en aktiv funktion, som innebär en
omställning av hela organismen. Skador på detta
centrum ant. upphäva förmågan att sova el. leda
till permanent sömn (se Sömnsjuka). Thalamus
opticus är ett viktigt samlingsbäcken för
känselimpulser, som strömma hit från kroppen, från
syn, hörsel, lukt och smak. Här regleras i första
hand våra reaktioner på dessa impulser, som äro
omedelbart affektivt betonade (uttrycksrörelser
i ansiktet — mimiken — el. i övrigt i kroppen).
Lillhj ärnan (cerebellum) utvecklar sig i
direkt anslutning till vestibularapparaterna och
deras kärnor i den förlängda märgen. I början är
lillhjärnan hos de lägsta djuren övervägande
ve-stibulärt innerverad. Småningom dragas in i den
även impulser från kroppssensibiliteten genom
långa från ryggmärgen uppstigande banor och
från storhjärnan via hjärnstammen, pedunklarna
och hj ärnbryggan. Lillhj ärnans bark är hos alla
djur byggd på samma sätt. Denna enhetliga
byggnad hos alla djur låter förmoda, att lillhjärnan
har en funktion av enkelt fundamentalt slag. Man
vet numera, att den reglerar tonusförhållandena
i kroppens muskler. Varje rörelse i någon del av
kroppen betyder en förskjutning av kroppens
tyngdpunkt och fordrar för bevarandet av
jämvikten omställning av spänningsförhållanden i
andra muskelområden. Detta sker på flera
ställen i nervsystemet, i förlängda märgens centra,
särsk. i vestibularkärnorna, men den finare
to-nusregleringen äger rum i lillhj ärnan och går
förlorad vid skador på detta organ
(lillhj ärnsataxi).
H:s viktigaste bansystem äro i allm. korsade,
så att banorna från den högra halvan gå över
på vänstra sidan och innervera vänstra
kroppshalvan. På gr. av detta förlopp bli även
bortfallssymtomen (förlamningarna) efter skador på
h. korsade. Detta gäller icke skador på lilla h.,
vilka ge samsidiga bortfallssymtom.
De fulländade psykiska funktioner, som medfört
människans supremati över övriga varelser,
betingas framför allt av den starka utvecklingen av
h. och särsk. av hjärnbarken. Man anser, att
män-niskoblivandet utvecklingshistoriskt sett är knutet
framför allt till utvecklingen av handen samt av
det stereognostiska seendet, som uppkommer
genom att ögonen framflyttas och bli framåtriktade
i motsättning till djurens, som äro riktade åt
sidorna (utom hos aporna). Det stereognostiska
seendet möjliggör en uppfattning av den tredje
dimensionen. Människan har i förh. till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
