Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holstein - Holstein, ätt - Holstein, 1. Ludvig, till Holsteinborg - Holstein, 2. Friedrich - Holstein, 3. Louis - Holstein, 4. Ludvig - Holstein-Gottorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Holstein—Holstein-Gottorp
442
1806 upplöstes, införlivades H. med den danska
monarkien men tillhörde dock från 1815
samtidigt Tyska förbundet. Se vidare
Schleswig-Holstein och Slesvig-holsteinska frågan.
Litt.: O. Brandt, ”Geschichte Schleswig-H:s”
(2:a uppl. 1926).
Holstein [håTJtain], gammal tysk adlig ätt
från 1300-talet, som på 1600-talet från
Mecklenburg inkom till Danmark, där två grenar, till
Ledreborg och till Holsteinborg,
vun-no grevlig värdighet. En tredje gren fick 1828
rätt att efter stamgodset Rathlousdal kalla sig
Holstein-Rathlou.
1) Ludvig Henrik Carl Herman H., sedan
1836 greve till Holsteinborg, dansk
politiker (1815—92). Han var 1848 medlem av den
sista ständer församlingen i Roskilde och 1856-—
63 av riksrådet; de första åren hörde han till
helstatsoppositionen men röstade 1863 för
novemberförfattningen. 1866—76 var han led. av
fol-ketinget, var 1870—74 konseljpresident och
hade som sådan de första striderna med vänstern
om parlamentarismen. 1877—81 och 1887—89
var han ånyo folketingsman, dock utan att spela
någon roll.
2) Friedrich August Karl Ferdinand
Julius von H., tysk diplomat (1837—1909). Han
började sin karriär 1859 och användes av
Bis-marck i ett flertal
uppdrag. H. var
under 1870-talets första
år legationssekr. i
Paris under v. Arnim
och uppträdde i
processen mot denne
(1874) som vittne, ett
förfaringssätt, som
dömde honom inom
hans eget yrke.
Bis-marck fann sig dock
ha användning för en
dyl. art av
fördomsfrihet och anställde H.
från 1876 i utrikes-
dep., där han 1880—1906 var föredragande råd.
I all hemlighet bedrev H. en politik, som delvis
skilde sig från Bismarcks. Sålunda ville han, såsom
Krausnick påvisat, driva fram ett krig mot
Ryssland. Efter Bismarcks fall var H. den egentlige
ledaren av Tysklands utrikespolitik. Härvid
begagnade sig H. av ett privatinformationssystem
inom de tyska legationerna i utlandet. Han var
1890 motståndare till återförsäkringsfördraget
med Ryssland och bar 1898—1901 ansvaret för att
ett förbund med England avböjdes ävensom
för att förhållandet till Frankrike försämrades.
Marockopoli tiken 1905—06 influerades av H.
Under den tid, då v. Tschirsky var
utrikesstats-sekr., inträffade Algeciraskonferensen (1906),
och i samband med denna blev H. avskedad,
ehuru han även i fortsättningen påverkade B. v.
Bülows politik. H. ingick senare en förbindelse
med Härden, och genom dennes avslöjande
störtades bl. a. Ph. v. Eulenburg. H. gick under
namnet ”die graue Eminens”. Han var av
na
turen sluten och inåtvänd samt hade sin lust i
att öva inflytande utan att själv synas. Hans
verksamhet var säkerligen icke alltid till
Tysklands fromma. — Litt.: E. Fischer, ”H:s
grosses Nein. Die deutsch-englischen
Bündnisver-handlungen 1898—1901” (1925); F. v. Trotha,
”F. v. H. als Mensch und Politiker” (1931); J.
V. Kürenberg, ”Die graue Eminenz” (1934); H.
Krausnick, ”H:s Geheimpolitik in der Ära
Bis-marck 1886—90” (2:a uppl. 1942). H. Rogge
utgav 1932 hans ”Lebensbekenntnis in Briefen
an eine Frau”.
3) Johan Ludvig (Louis) Carl Christian Tido
H., greve till Ledreborg, dansk statsman (1839
—1912). Han blev 1866 cand. polit. och
övergick ett par år senare till katolicismen. 1872
invaldes han i folketinget och slöt sig 1875 till
den förenade vänstern. Han blev genom sin
lysande vältalighet och smidiga taktik snart en
av partiets ledare; efter dess sprängning tillhörde
han oftast den moderata gruppen. Då hans
upprepade förlikningsförslag misslyckades och han
icke mera såg någon utväg för sin politik,
nedlade han 1890 sitt mandat. Han var därefter
bosatt i Freiburg i Schweiz, tills han 1895 vid
faderns död blev länsgreve till Ledreborg. Då
J. C. Christensens och N. Neergaards oenighet
i aug. 1909 hotade hindra försvarslagarnas
genomförande, lät H. förmå sig till att överta
konselj presidiet i en vänsterministär, där bägge
ledarna inträdde. Det lyckades honom att
genomdriva försvarskompromissen av sept. 1909, men
kort därefter kom han i folketinget i strid med
högern och avgick, sedan ministären fått ett
misstroendevotum.
4) Ludvig Detlef H., brorson till H.i),
greve, dansk författare (1864—1943). H. blev
cand. phil. 1884 och var från 1918 till sin död
litterär konsulent i Gyldendals forlag,
Köpenhamn. H. framstod med sin debutsaml. ”Digte”
(1895) som en av de främsta bland de nya
danska diktarna under 1890-talet. I sin tekniskt säkra
diktning tolkade han med ungdomlig sensibilitet
sina tankar, känslor och drömmar. Han befäste
sin ställning med kärleksdramat ”Tove” (1898).
Det själländska landskapet, äppelblomstiden, de
sköna, unga kvinnorna, den friska, försynta
erotiken besjöng han i konkreta och graciösa
verser i ”Löv” (1915), ”Mos og muld” (1917) och
”Æbletid” (1920); ”Hymner og viser” (1922)
är ett urval ur de två sistn. saml. 1929 utgav
H. ”Naturlyrik i udvalg”. I den
livsåskådnings-debatt, som uppstod i Danmark efter 1 :a
världskriget, deltog H. med dikter och essäer, där han
tolkade sin panteistiska, vid jorden knutna
livskänsla (”Den grönne mark”, 1925, ”Jehi”, 1929).
H. publicerade 1943 diktsaml. ”Spredte blade”;
postumt utkom 1943 ”Et minde”, som innehåller
dikter och essäer. H. räknas som en av de
yppersta lyrikerna i modern dansk diktning. —
Litt: E. Frandsen, ”L. H.” (1931).
Holstein-Gottorp [hå’1/tain-gå’tårp], gren
av danska oldenburgska huset (se Gottorp och
Holstein). Ätten H.-G. regerade i Sverige 1751
—1818 med konungarna Adolf Fredrik, Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
