Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Home Fleet - Homel - Homén, Olaf - Home Office - Homeopat - Homeopati - Homer, Winslow - Homerider - Homeriskt löje - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Homel—Homeros
448
för operationer i Nordsjön, Atlanten och N.
Ishavet. H. är rustad även i fredstid.
Homel [gå’mjel], se Gomel.
Homén, Lars 01 a f, finländsk
litteraturhistoriker (1879—1949). Han disputerade 1914 på avh.
”Studier i fransk klassicism” (2:a ser. 1916).
1919 kallades han till prof, i svenska litteraturens
historia vid Abo akademi och var 1921—46 prof,
i allmän litteraturhistoria med poetik. H. gjorde
sig tidigt känd som spirituell litteratur- och
teaterkritiker; hans litteraturartiklar samlades i ”1
marginalen” (1917), hans teaterkritiker i ”Från
Helsingfors teatrar” (3 bd, 1915—19).
Home Office [håu’m å’fis], eng.,
inrikesministeriet i England, det äldsta av de engelska
ministerierna.
Homeopät, utövare el. anhängare av
homeo-pati (se d. o.).
Homeopati, (av grek, homofos, lika, och
pa’thos, lidande), en läkemetod, angiven av den
tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755—1843).
Hans huvudverk ”Organon der rationellen
Heil-kunde” utkom 1810. Den grundläggande principen
i h. och tillika den, som givit metoden dess namn,
är, att en sjukdom bekämpas med de medel, som
själva framkalla sjukdomsyttringar, liknande dem
man önskar häva. Vill man t. ex. nedsätta febern,
ges kina, eftersom detta medel enligt Hahnemanns
uppfattning framkallar feber. En annan
grundprincip är, att läkemedlen böra ges i mycket små
doser, varför läkemedlen användas starkt
utspädda. En utspädning i förhållandet 1:100
kallas första centesimalpotensen (Cl). Tar man
sedan en del härav och späder med ytterligare
hundra delar av spädningsmedlet, erhålles andra
centesimalpotensen o. s. v. Hahnemann använde
ända till 30 :e centesimalpotensen, varvid det
ursprungliga medlet blir utspätt på gigantiska
volymer. Hahnemanns efterföljare ha dock ofta
nöjt sig med decimalpotenser. En tredje
grundprincip är, att denna spädning medför en
förstärkning (potensering) av läkemedlets verkan.
Som vetenskaplig teori är h. helt föråldrad.
Verkningarna av de homeopatiska läkemedlen äro
enbart suggestiva. Blott få legitimerade läkare i
vårt land begagna numera h., vanligtvis vid
sidan av vetenskapliga metoder. Det finns talrika
icke legitimerade yrkesutövare, som ofta
kombinera h. med andra ovetenskapliga metoder såsom
t. ex. ögondiagnostik. I utlandet, bl. a. i U.S.A.,
finnas talrika homeopater, homeopatiska
läroanstalter och sjukhus, men användningen av h. är på
tillbakagång. I vårt land avslöjades 1951
omfattande bedrägerier med homeopatiska läkemedel.
Homer [håu’ma], Winslow, amerikansk
målare (1836—1910). På 1860-talet tecknade han
realistiska scener och typer från amerikanska
inbördeskriget. Efter en vistelse i England 1881
—82 målade H. med förkärlek marin; högt
uppskattad är hans ”Main-coast”-serie (H:s
”Oceansymfoni”).
Homerider, benämning på de sångare
(”rap-soder”), som plägade föredraga Homeros’
diktverk; de uppges ofta vara avkomlingar till denne.
Homèriskt löje, ett av hjärtat gående,
lång
varigt skratt, så kallat, emedan Homeros på
några ställen (t. ex. i Iliaden, I, 599) skildrar
gudarnas skratt såsom varande av den arten
(”outsläckligt”).
Homeros (grek. Ho’meros, lat. Homèrus), av
grekerna uppgiven författare till de äldsta på
europeiskt språk bevarade
litteraturminnesmärkena, de stora episka skaldeverken Iliaden och
Odys-séen. Grekerna tilläde H. dessutom flera andra
dikter. Redan under forntiden insåg man
emellertid, att endast Iliaden och Odysséen kunna
göra anspråk på att gälla som homeriska. —
Iliaden för oss direkt in i krigshändelserna
utanför Troja, som på tionde året belägras av
grekerna. Först skildras huru Akilles, grekernas
främste hjälte, förolämpad av överbefälhavaren,
konung Agamemnon, vägrar att vidare deltaga i
striden. Grekerna råka i trångmål. Trojanerna,
anförda av Hektor, storma deras läger. Vid
denna överhängande fara tillåter Akilles sin vän och
vapenbroder Patroklos att, iklädd Akilles’ egen
gudasmidda vapenrustning, rycka ut mot fienden.
Patroklos stupar för Hektors lans. Vid
budskapet härom upptändes Akilles av begär att hämnas
vännens död. Oemotståndligt bryter han nu fram
i striden, i vilken gudarna själva taga del.
Grekerna segra, trojanerna fly, Hektor faller,
genomborrad av Akilles’ lans, varefter hans döda
kropp bortsläpas, bunden vid segrarens
stridsvagn. Efter Patroklos’ praktfulla likbegängelse
låter Akilles slutligen beveka sig att utlämna
Hektors kropp till hans åldrige fader, Priamos,
Tröjas konung, varefter Iliaden slutar med
Hektors av trojanerna anordnade jordafärd. —
Odysséens handling är förlagd till omkr. tio
år senare, då Odysseus, Ithakas härskare,
vilken med utmärkelse deltagit i kriget, efter
mångåriga irrfärder och vedermödor ensam och okänd
återkommer till sin ö, där han finner sin trogna
gemål, Penelope, omvärvd av närgångna och
pockande friare, vilka skamlöst föröda hans hus. Med
gudinnan Athenas hjälp och understödd av sin
son Telemachos samt ett par trogna tjänare
lyckas han omsider taga hämnd på friarna. I
vidlyftiga episoder lämnas upplysning även om
föregående tilldragelser, särskilt Odysseus’ egna
irrfärder.
Den homeriska frågan är problemet
om de homeriska dikternas uppkomst. De äro
komponerade kring en ledande idé, men det
finnes motsägelser, störningar av sammanhanget och
omfångsrika utvikningar, av vilka somliga
genast framträda som senare tillägg. Mellan Iliaden
och Odysséen finnes en framträdande skillnad; i
den senare äro sederna förfinade, samhällsskicket
mera fortskridet, den geografiska horisonten
vidgad. Redan i forntiden antogo därför somliga en
särskild förf, för vardera dikten. Vad som
berättas om H:s person är helt legendariskt.
Uppgiften, att han var blind, beror därpå, att förf, av
den homeriska hymnen till den deliske Apollon
betecknar sig som den blinde sångaren från
Chi-os. Den homeriska frågans upphovsman är abbé
d’Aubignac (d. 1676), som förnekade H:s
existens och dikternas enhet. Den specialvetenskapli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
