Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hottentotter el. khoi-khoin - Hottonia - Houbraken, Arnold - Houdanrasen - Houdon, Jean Antoine - Hougue, La - Hoult, Norah - Houri - House, Edward
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Hottonia—House
498
östhamiter och bushmän. Även språket visar
släktskap med de östhamitiska i sin grammatik,
men det innehåller 4 av bushmännens 7
smack-Ijud. Liksom östhamiterna äro h. ett herdefolk,
med de förras långhorniga boskap, men de ha
också (haft) ett starkt inslag av bushmännens
j ägarkultur. — Gruppen styrdes patriarkaliskt av
en hövding, styresmannen för den äldsta klanen,
vilkens makt begränsades av ett råd. H:s
mytologi och folklore äro mycket rika. — H. ha
numera i stor utsträckning blandat sig med vita
(rehoboter, bastaards). De ha med ganska
stor lätthet anpassat sig efter civilisationen, och
de utgöra, mer el. mindre uppblandade, ett
ingalunda betydelselöst befolkningselement. — Litt.:
L. Schultze, ”Aus Namaland und Kalahari”
(1907); I. Schapera, ”The Khoisan peoples of
South Africa” (1935).
Hottönia, bot., se Vattenblink.
Houbraken [håuTräkan], Arnold,
holländsk konstnär och konsthistoriker (1660—1719).
Hans förnämsta insats är ett bokverk, ”Groote
Schouburgh der nederlandsche konstschilders en
schilderessen” (3 bd, 1718, 1719, 1721), en forts,
på C. van Manders konsthistoria.
Houdanrasen [odä’-], se Höns.
Houdon [odä’], Jean Antoine, fransk
skulptör (1741—1828), lärjunge till Slodz,
Pi-galle och Lemoyne. Han blev 1764 pensionär
vid École de France i Rom, tillbragte tio år i
Italien och specialiserade sig efter återkomsten
till Frankrike på porträttskulpturen, inom
vilken han gjorde sin största insats. 1785 företog
han en resa till U.S.A. för att skulptera
Washington (byster i Metropolitan Museum i New
York och i museet i Boston, staty i Richmond)
men verkade f. ö. i Paris även när han
arbetade för främmande suveräner och mecenater
(Katarina II, Gustav III, furstarna Golitsyn
m. fl.). De av H. utförda porträttbysterna bilda
ett galleri av allt vad tiden hade att bjuda av
samhällets och andens stormän, ss. Voltaire,
Rousseau, Molière, Gluck, Franklin, Lafayette
och Napoleon. Ofta gjorde han hela serier
egenhändiga förstudier och repliker till sina
porträttbyster, vilka vittna om hans ovanliga
psykologiska intresse. Bland hans stora figurer är
”Diana” i Louvren den ryktbaraste. I Sverige
finnas byster av Rousseau, Gluck och Diderot
i Nationalmuseum, av Gustav III i Stockholms
rådhus och av Washington i Göteborgs
konstmuseum. — Litt.: G. Giacometti, ”Le statuaire
J.-A. H. et son époque” (3 bd, 1919).
Hougue, La [la o’g], se La Hougue.
Hoult [hault], Norah, irländsk-engelsk
författarinna (f. 1901). I sina romaner tecknar
hon framför allt kvinnokaraktärer och
kvinnoöden med bitter skärpa. Hon har bl. a. utg.
”Poor women” (1928; sv. övers. 1929), ”Time,
gentlemen! time!” (1930; sv. övers. ”En kvinnas
hand har slagit mig”, s. å.), ”Apartments to let”
(1931; sv. övers. ”Rum att hyra”, s. å.), ”Youth
can’t be served” (1933, sv. övers. ”Hemma är så
tråkigt”, s. å.), ”Holy Ireland” (1935), ”Corning
Jean Antoine Houdon: Diana. Brons. Louvren, Paris.
Se även bild 28 å pl. vid Fransk konst.
from the fair” (1937), ”Four women grow up”
(1940; sv. övers. ”Så mötte de kärleken”, 1943),
”Smilin’ on the vine” (1941; sv. övers. ”Augusta
och gubben Synd”, 1944), ”Augusta steps out”
(1942), ”Scene for death” (1943), ”There were
no Windows” (1944), ”House under Mars” (1946;
sv. övers. ”Ett brokigt sällskap”, 1947) och
”Fa-rewell happy fields” (1948).
Houri, se Huri.
House [haus], Edward Mandell,
amerikansk politiker (1858—1938). Han var urspr.
plantageägare i Texas, erhöll överstes
värdighet, deltog i politiken som demokrat utan att
mottaga några mera framträdande poster, blev
1911 bekant med Wilson och snart dennes nära
och förtrogne vän. Efter Wilsons val 1912
erbjöds H. säte i kabinettet men avböjde; han
förblev dock en av Wilsons närmaste rådgivare
samt nyttjades av honom i skilda uppdrag, främst
diplomatiska. Under 1 :a världskriget besökte han
London, Paris och Berlin för att undersöka
möjligheterna av att åvägabringa fredsförhandlingar
men uppnådde inga resultat. Vid
fredskonferen-sen i Versailles var han näst efter Wilson
U.S.A:s främste delegat. Olika meningar
framträdde emellertid mellan H. och Wilson, särsk.
rörande U.S.A :s hållning till N. F., och från
nov. 1919 var förhållandet mellan de tidigare
vännerna kyligt. H. drog sig tillbaka till
pri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
