Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hov (hednatiden) - Hov (furstes bostad) - Hov (hos hästdjuren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Hov
502
Olsen, ”Ættegård og helligdom” (1926); N. Lid
i ”Nordisk kultur”, 26 (1942).
Hov [håv], en furstes bostad samt hans och
hans familjs tjänare, hovstat. Denna betydelse
fick ordet i Sverige först på 1300-talet genom
inflytande från Tyskland. — Genom hävd och
lagstiftning utvecklades efter hand bestämda
former för furstens och h:s uppträdande —
hov-ceremoniel el. hovetikett —, vilka
under skilda tider och vid skilda h. varit olika.
I äldre tider räknades alla ämbetsmän, som
vistades i furstens närhet, d. v. s. hela
centralförvaltningen, till hovet. Men då regeringsärendena
tillväxte, utvecklade sig ur hovsysslorna
statsämbe-ten, varvid dock många av de gamla hovtitlarna
för dem bibehöllos. Hovtjänsterna äro numera
fullständigt skilda från statstjänsterna.
H:s utveckling har i Sverige följt samma
lagar som i det övriga Europa. Enl. det
reglemente Johan III 1571 utfärdade för sitt h. stodo två
chefer, rikshovmästaren och h o v m a r
s-k e n, i spetsen för detta, men Karl IX
uppdrog chefskapet åt en person,
riksmarskalken, vars titel av Karl XI ändrades till
överste marskalk. Gustav III återställde
riks-marskalksvärdigheten. Enl. 1809 års R. F. står
hovet under konungens enskilda styrelse, och
lian äger efter behag till- och avsätta alla
beställningar där. Hovhållningen, däri inräknat
underhållet av de kungl. slotten, bestrides av anslagen
å riksstatens första huvudtitel. Var och en till
myndig ålder kommen kungl. person har vanl.
sin hovstat. Till konungens tjänstgörande hovstat
höra, förutom de högsta hovämbetsmännen
(riksmarskalken, överstekammarherren,
överhovstall-mästaren och överhovjägmästaren),
överstekammar junkarna, tjänstgörande
kabinettskammar-herrarna samt ’ cheferna för och ämbets- och
tjänstemännen vid de olika avd., ss.
riksmar-skalksämbetet, hovmarskalksämbetet,
hovförvaltningen, hovstallet, husgerådskammaren med de
kungl. konstsamlingarna ni. fl. Till de
tjänstgörande hovstaterna höra även damer och herrar,
tjänstgörande hos drottning och prinsessor, samt
herrar, tjänstgörande hos kronprins el. prinsar.
Till de tjänstfria hovstaterna räknas de
”kavaljerer och damer”, som dels ha tjänstfrihet, dels
äro el. ha varit tjänstgörande hos någon av det
kungl. husets medlemmar, dels även personer, som
av konungen förlänats en hovtitel. Riksmarskalken
är chef för samtliga hovstaterna och särskilt för
konungens hovstat.
Hov (lat. u’ngula) den nedersta, till det yttre
av horn bestående delen av foten hos hästdjuren.
Underlaget till h. utgöres av hovbenet och
strålbenet; det förra har samma form som
h., och på dess två bakåt riktade grenar fästa de
båda hovbrosken, två på kant ställda
brosk-skivor. Under hovbenet och mellan de båda
hovbrosken ligger den kilformiga, av senvävnad och
fett bestående strålputan, som genom en
grund fåra är delad i två skänklar, vilka bakåt
begränsas av senballarna. Ovannämnda
partier omslutas av läderhuden el., som den
■oegentligt kallas, k ö 11 h o v e n, ett med kärl och
T. v. nedre delen av en fot utan hornkapsel. T. h.
läderhudens undre yta.
a huden med håren delvis bortklippta, b sömläderhuden,
c kronläderhuden, d väggläderhuden, e sulläderhuden, f
strålläderhuden, g strålläderhudens mittgrop.
nerver välförsett organ med trådlika utskott,
pa-piller och veck, läderhudsblad. Av
hovlä-derhuden särskiljer man sömläder-, kronläder-,
väggläder-, sulläder-, strålläder- och balläderhud.
Sömläderhuden löper som ett smalt band
mellan den egentliga huden och kronläderhuden
och är försedd med papiller. Nedanför ligger
kronläderhuden som en bred valk runt
om h., likaledes papillförande.
Väggläderhuden bekläder hovbenets väggyta och
hov-broskens nedre del och utgöres av parallella,
kantställda veck. Sulläderhuden bekläder
hovbenets undre yta och är sålunda
halvmånfor-mig och något välvd uppåt. Även denna är
pa-pillförsedd, liksom strålläderhuden, en
kil-formig bildning, som täcker strålputans undre
yta. Samtliga läderhudspapiller och -blad äro
hornalstrande och bilda resp, partier av
hornkapseln el. hornhoven, som är intimt
förenad med hovläderhuden och för densamma
utgör ett effektivt skydd. Hornkapseln är
visserligen ett sammanhängande helt, men till läge
och förrättningar särskiljer man tre olika delar,
hornvägg,
hornsula och
horn-stråle. Hornväggen omsluter hovläderhuden framtill
och åt sidorna,
går i sned
riktning uppifrån
och ned, är
framtill något
längre, baktill
kortare, viker
om vid
hörnstöden och övergår
nedtill i sulan.
Hornväggens
övre kant kallas
k r o n r a
n-d e n,
hovkronan el.
hovbandet,
dess undre
bärranden och
dess yttre yta
resp, t å v ä g g,
Höger framhov, sedd underifrån.
a, b, c bärranden (a-a tåväggens
a-b sidoväggens, b-c traktväggens
bärrand), d trakthörnen, e
hörnstöden, f hornsulan, g, g’, g”
bladlagret och utanför detta vita linjen,
h hornstrålen, i hornballarna, k
strålens mittfåra, l strålens
sido-fåror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
