Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hudsinnen - Hudsjukdomar (dermatoser) - Hudskelett - Hudson - Hudson, Henry - Hudson, William Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Hudsinnen—Hudson
530
Hudsinnen, de sinnen, vilka bruka
sammanfattas som känsel och vilka framför allt äro
representerade i huden. Man skiljer på den
ytliga och den djupa hudkänseln. Den
ytliga omfattar b er örings sinne, sm
ärt-och temperatursinne. Den djupa
förmedlar impulser från senor, muskler och leder och
spelar roll för vår uppfattning av
extremiteter-nas rörelser (rörelsesinne), deras läge (1
ä-g e s i n n e) och den använda muskelkraften
(kraft- el. viktuppskattningssinne).
— Beröringssinnet förmedlas genom s. k.
tryckpunkter, som sitta särsk. tätt t. ex. å
fingertopparna. Tryckpunkterna ha låg retningströskel
och ägna sig även för uppfattning av fina
diskontinuerliga irritament (svängningar av
stämgaffel, vibrationssinne). De lokaliseras
väl (lokali sa tionssinn e). Å behårade
kroppsytor spela håren en viktig roll för den
taktila uppfattningen av ett föremåls form, storlek
(3:e dimensionen), konsistens och ytbeskaffenhet
(det stereognostiska sinnet). Man
skiljer på ytlig och djup smärta. Vanliga former
för hudsmärta äro kittling och klåda. —
Värme-och köldsinnets nervösa mottagarapparater äro
knutna till de s. k. värme- och köldpunkterna.
Köldpunkterna kunna reagera med
köldförnimmelse även för värmeirritament (paradox
reaktion). Det finnes n ggr så många köld- som
värmepunkter på kroppsytan. Under normala
förhållanden kännes en temp. av c:a 300 varken
varm eller kall. Denna s. k. fysiologiska
nollpunkt förskjutes i kyla neråt och i värme uppåt
med flera grader (adaptation). Smärtsensationer
utlösas även från kroppens inre. Betäckningen
av kroppens stora hålrum (bukhinnan, lung- och
hj ärtsäcken) är mycket känslig, under det att
inälvorna äro okänsliga för beröring, vilket icke
hindrar, att inflammationer el. kramptillstånd
kunna utlösa smärtor i dem. Dessa strålar ofta ut
i det hudområde, som motsvarar det inre
organet.
Hudsjukdomar (d e r m a t o s e r), en grupp
sjukdomar lokaliserade till huden och dess olika
organ ss. hår, svettkörtlar etc. H. kännetecknas
i allm. genom vissa typer av hudförändringar,
sedan gammalt benämnda utslag (lat.
efflore-scens, grek, exanthema). Sådana hudförändringar
äro ex. fläckar, knottror, blodpunkter, varblåsor,
färgämnesanhopning, fjällning. H. kunna ha en
mångfald olika orsaker. De äro ofta åtföljande
fenomen till sjukdomar i andra organ, ex.
utslagen vid en rad infektionssjukdomar. En rad h.
orsakas av direkt på huden utifrån verkande
orsaker ss. ljus och andra strålformer, värme, kyla,
mekanisk irritation, kemiska agentia, däribland
icke minst bakterier och andra parasiter,
växtgif-ter m. m. Många h. äro till sina orsaker helt
okända. Dit hör bl. a. psoriasis och lichen ruber
planus, främst karakteriserande av fjällning. För
den viktiga gruppen eksem förmodar man allergi
som orsak. Till hudens virussjukdomar hör
bältros (herpes zoster). Till de av bakterier
framkallade h. höra furunkel, ansiktsros [-(erysi-pelas},-] {+(erysi-
pelas},+} impetigo. Tuberkulos och syfilis orsaka
en stor grupp inom h. Till h. orsakade av
parasiter höra skabb (scabies) och de av löss
framkallade hudförändringarna. Vitaminbrist kan i
vissa fall orsaka h., t. ex. B-vitaminbrist, som
förorsakar pellagra. Huden kan bli säte för
tumörbildningar av godartat, ex. vårtor, el.
elakartat slag, ex. hudkräfta. Behandlingen av h. blir
beroende av sjukdomens yttringar och orsaker.
Den kan vara lokal i form av salvor, omslag etc.
el. allmän ex. bakteriehämmande substanser,
vitaminer, hormoner. Vid hudtuberkulos har
ljusbehandling stor betydelse.
Hudskelett, i huden uppträdande skelettartade
förhårdningar med uppgift dels att skydda och
stödja kroppen, dels att vara fästpunkter för
muskulaturen. Hit höra kutikularbildningarna
hos många ryggradslösa djur (se Kutikula) och
de hos tagghudingarna uppträdande
kalkplattorna i läderhuden. Hos ryggradsdjuren framgår h.
alltid ur läderhuden i form av förbeningar.
Sådana finnas hos fiskar och många kräldjur, ss.
sköldpaddor och krokodiler (se
Abdominalster-num).
Hudson [hadsn], flod i staten New York,
U.S.A., från Adirondack Montains, utmynnar i
Atlanten vid New York. Längd 507 km,
vattenområde 35,000 km2. Ovan Troy mottager den
bifloden Mohawk, vars dalgång öppnar vägen
till de stora kanadiska sjöarna. Hit gör sig
tidvattnet gällande, och floden kan trafikeras med
3 m djupa fartyg. H. går sedan i en djup
dalgång, begränsad av pittoreska stränder. Floden
är en av Amerikas viktigaste
kommunikationsleder. Floden är uppkallad efter H. Hudson.
Hudson [hadsn], Henry, engelsk
upptäcktsresande (omkr. 1550—1611). 1607 gjorde
han ett försök att över polen nå fram till Kina.
Han följde Grönlands
östkust och
Spetsbergen till 810 n. br.,
där han på grund av
livsmedelsbrist måste ’
vända. 1608 tog han
vägen mellan
Spetsbergen och Nova ja
Zemlja men nödgades
av isen att vända om.
Detta försök
upprepade han 1609 för
det holländska
ostindiska kompaniets
räkning men tvangs av
sitt folk att vända
och söka genomfarten vid Amerikas kust. Där
utforskade han landet vid mynningen av den
flod, som sedan uppkallats efter honom. Den
sista resan, 1610, med ”Discovery”, gick längs
Grönlands västkust och Hudsonsundet in i
Hudson Bay, där H. övervintrade. Våren 1611
utbröt myteri, och H. jämte åtta andra lämnades
kvar att omkomma i isen. — Monogr. av L.
Powys (1927).
Hudson [hadsn], William Henry,
engelsk författare (1841—1922). Han vistades
till trettioårsåldern på Sydamerikas pampas, levde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
