Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugenotter - Huggare - Huggenäs - Huggins, Sir William - Huggormar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Huggare—Huggormar
536
qon. S j ä 11 e och sjunde
hugenottkri-gen (april—sept. 1577 samt 1579—80)
förändrade ej ställningen. Efter Frans’ död 1584 var
Henrik av Navarra närmaste arvinge till franska
tronen. Ligan slöt fördrag med Filip II av
Spanien 1585 och nödgade Henrik III genom
fördraget i Nemours juli s. å. att återkalla h:s fri- och
rättigheter. Så utbröt åttonde h ug e n o
11-kriget (1585—98), kallat de tre
Henri karn as krig efter anförarna Henrik III,
Henri de Guise och Henrik av Navarra. Sedan
Henri de Guise tilltvingat sig betydande makt, lät
Henrik III mörda honom och hans bror kardinal
Louis de Lorraine i Blois dec. 1588; själv måste
han sedan fly till Henrik av Navarra och
mördades aug. 1589. Henrik av Navarra blev ej
allmänt erkänd som konung (Henrik IV), förrän
han 1593 avsvurit protestantismen. Genom det
ryktbara nantesiska ediktet 13 april
1594 gav han h. nästan fullständig
religionsfrihet, tillträde till ämbetena och ett stort antal
sä-kerhetsplatser. — H. bildade med sina privilegier
och sin makt en stat i staten. Richelieu krossade
deras politiska makt, erövrade 1628 La Rochelle
och nödgade i fördraget i Alais 1629 h:s dåv.
ledare, hertigen av Rohan, att utlämna övriga
säkerhetsplatser. De fingo dock behålla sin
religiösa och borgerliga frihet. Under Ludvig
XIV:s regering började åter förföljelser mot
h., särskilt från 1679, och slutligen upphävdes
nantesiska ediktet 1685. Till följd härav
utvandrade omkr. 200,000 h. Andra, s. k. kamisarder,
kämpade 1702—05 under Jean Cavalier i
Ceven-nerna för sin tro. Upplysningsfilosofien
förbättrade protestanternas villkor, och revolutionen 1789
gav dem full religionsfrihet. — Litt.: J. Dedieu,
”Histoire politique des protestants franqais” (2
bd, 1925).
Huggare, kort, bred sabel. I Sverige infördes
h. som inf.-sidovapen 1748. H. kom även i
bruk vid art. I början av 1800-talet utgick i
allm. h. vid armén. Vid flottan har h., främst
under 1800-talet, använts som när stridsvapen vid
äntring (änter-h.). Jfr även Svärd.
Huggenäs, socken i Värmlands län, Näs
härad, på n. delen av Värmlandsnäs; 36,81 km2, 398
inv. (1951). Är en av berg och åsar bruten
slättbygd kring övre Broälven. 1,446 har åker.
Egendomar: Bredene och Uggleberg. Ingår i By,
Säffle, Bro, S. Ny och H. pastorat i Karlstads
stift, Nors kontrakt;
tillhör storkommunen
Värmlandsnäs.
Huggins [ha’ginz],
Sir William,
engelsk astronom och
fysiker (1824—1910). H.
var privatlärd och
byggde 1856 ett eget
observatorium nära
London. Han
tillämpade de av Kirchhoff
och A. J. Ångström
funna
spektralanalytis-ka lagarna på studi-
Vanliga huggormar; t. v. hona, t. h. hanne.
um av himlakropparna och utövade därigenom en
grundläggande verksamhet inom astrofysiken.
H. var också en av den astronomiska
fotograf iens pionjärer. Hans viktigaste upptäckt
är beskaffenheten av de egentliga
nebulo-sornas spektra. Av stor betydelse äro även
hans undersökningar ang. stjärnspektra,
radial-hastigheter och solens atmosfär. H. angav en
metod att se de röda protuberanserna även vid
andra tillfällen än under totala sol förmörkelser.
I sina arbeten biträddes han verksamt av sin
hustru, Margaret H., f. M u r r a y. Tills, m.
henne publicerade han det stora arbetet ”An atlas
of representative stellar spectra” (1899).
Huggormar, Vipe’ridae, utgöra en fam. av
kräldjursordn. ormar (Ophidia). Kroppen är
täml. tjock, stjärten kort och huvudet brett.
Giftapparaten är bättre utbildad än hos andra
ormar, överkäksbenet är kort och utgör endast
en mot vingbenet vridbar sockel för gifttänderna.
Dessa äro alltid ihåliga, och blott en på varje
sida fungerar åt gången. Då gifttänderna ej
användas, äro de fällda bakåt och dolda av ett
slem-hinneveck. Alla h. äro täml. tröga djur, som
leva av rov, vilket de döda genom ett raskt bett.
I regel äro de i verksamhet nattetid. Äggen
kläckas vid läggningen, varför h. sägas föda ungar.
Alla tillhöra Gamla världen. — I Sverige finnes
endast en art, huggormen (Vipera berus).
Färgen växlar från ljusgrått över brunt och
rödbrunt till nästan svart. Den igenkännes dock
alltid på det mörka, dubbeltandade sicksackbandet
längs ryggen. Hannen blir i regel ej längre än
60 cm, honan något mer. Den förekommer i hela
landet och ej blott på torra ställen. Den simmar
väl ehuru ej gärna. För människan flyr den i
regel. Vintern tillbringas i dvala på något
skyddat ställe, ofta av många exemplar tillsammans.
Bettet kan undantagsvis döda en människa, och
giftet bör då ha inträngt direkt i ett större
blodkärl. Likväl framkallas alltid svår svullnad,
svindel och illamående. Vid ormbett bör ett hårt
förband strax läggas ovanför såret och detta
tvättas med en lösning av övermangansyrat kali,
jod-tinktur el. salmiaksprit samt läkare snarast
möjligt tillkallas. Det effektivaste botemedlet är
orm-giftsserum, som tillhandahålles på apoteken. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
