Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor - Hugo, Yngve - Hugo av S:t-Victor - Hugo Capet - Hugtenburg, Jan van - Hugues - Huiafågel el. huja - Huile - Huissier - Huitfeldt, ätt - Huitfeldt, 1. Arild - Huitfeldt, 2. Margrete - Huitzilopochtli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Hugo—Huitzilopochtli
542
hans melankoli ofta tar sig sublima uttryck,
slutligen ett väldigt epos, ”La légende des siècles”
(1859; två nya dir 1877 och 1883), vari han sökt
lägga hela mänsklighetens historia under
apoka-lyptisk synvinkel. — I H:s dramatik är det
framför allt den praktfulla lyriken, som ännu lever.
Konflikter och karaktärer äro lika schematiskt och
antitetiskt uppbyggda som någonsin hos Voltaire.
”Hernani” (1830; uppf. i Stockholm 1833; ny
övers. 1928), dramat om den ädle rövaren, är en
romantiserad Cid med uppenbara
Shakespearere-miniscenser, ”Marion Delorme” (1828, uppf. 1831;
sv. övers. 1886 och 1925) har till hjältinna den
bot färdiga kurtisanen, ett omtyckt
melodrammotiv, ”Le roi s’amuse” (1832; sv. övers. 1884; av
Verdi lagd till grund för operan ”Rigoletto”)
visar ett lastbart vidunder som en god fader;
med ”Ruy Bias” (1838; sv. övers. 1885 och 1923),
dramat om betjänten i besittning av en ädlings
själ och maner, vann H. slutligen sin sista
versframgång på scenen. — Högre når H. som
romanförfattare, ehuru den antitetiska psykologien
i hans romaner liksom i hans dramer stör
händelseförloppets sannolikhet. Under påverkan av
Walter Scott men ännu mer av den tidigare
engelska skräckromanen skrev H. sin första
historiska berättelse, ”Han dTslande” (1823; ”Isländaren
i Norige”, 1830—31, 1925), mycket svag, för att
1831 skapa sitt mästerverk i genren, ”Notre-Dame
de Paris” (1831; flera sv. övers., senast 1928),
där han med visionär klarsyn ger en brokigt
fängslande bild av det medeltida Paris. Av hans
stora sociala romaner har ”Les misérables” (1862;
sv. övers., ”Samhällets olycksbarn”, s. å., 1947)
haft betydelse för den senare naturalismens
samhällsuppfattning, medan orimligheterna i ”Les
travailleurs de la mer” (1866; ”Hafvets arbetare”,
s. å., 1927), och ”L’homme qui rit” (1869;
”Skrattmenniskan”, s. å., 1928) fallit starkare i
ögonen. Här liksom i hans dramer är det den
pittoreska miljön, den uttrycksfulla lokalfärgen,
som är huvudsaken.
H;s samlade skrifter utgåvos 1880—89 i 48 bd,
”Oeuvres inédites”, i 14 bd 1886—1902; en
vetenskapligt kritisk edition är under utgivning
sedan 1920. — H:s första levnadstecknare är
hustrun, A d è 1 e H., f. F o u c h e r, som skrivit
”V. H., raconté par un témoin de sa vie” (1863).
Jfr E. Biré, ”V. H.” (5 bd, 1869—94) samt
essäer och monogr. av E. Dupuy (1886 och 1902),
E. Rigal (1900), É. Faguet (i ”XIX:e siècle”,
1900), F. Brunetière (1902; även i ”Études
cri-tiques”, VII, 1906), P. Berret (1927) samt A.
Le Breton, ”La jeunesse de V. H.” (1928).
Hugo, Yngve, folkbildningsman (f. 1886
14/s), fil. kand. 1913, lärare vid Brunnsviks
folkhögskola 1910, rektor 1926—32, rektor vid
Landsorganisationens skola där 1928—31, instruktör i
Arbetarnes bildningsförbund 1912—17 och
riks-studieledare 1918—26. 1931 blev H. chef för
Radiotjänsts föredragsavd. och var 1942—50 verkst.
dir. och riksprogramchef i Radiotjänst. Vid
sidan om sina stora insatser i folkbildningsarbetet
och i radioledningen har H. varit led. av
folk-bildningssakkunniga 1920—23, av Kulturrådet
1935—44, av Teaterrådet sedan 1936 samt av
In-formationsstyrelsen 1942—44. H. har även varit
sekr. i rundradioutredningen 1933—34, led. av
tea ter sakkunniga 1937 och av
rundradioutredningen 1943 samt var 1944—47 ordf, i
Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet. För
dess räkning har H. utg. ”Man ur huse” (1943).
Hugo av S:t-Victor [sä-viktå’r], fransk
mystiker och skolastiker (omkr. 1097—1141). Han
inträdde omkr. 1115 i klostret S:t-Victor (nära
Paris), där han sedan tillbragte sitt liv i studier
och kontemplation. Han utbildade mystiken som
en gren av den medeltida skolastiken. I
S:t-Victor stiftade han en skola av teologer, som mot
u oo-talets slut förde den äldre skolastiska
mystiken till dess högsta blomstring. Skrifter:
”Di-dascalia” (ty. övers, i ”Bibliothek der katolischen
Pädagogik”, 3, 1890); ”De arrha animae” (ty.
övers. ”Vom Brautschatz der Seele”, 1924); övers,
i urval: ”Die Viktoriner” (1936).
Hugo Capet [kape’], se Hugo, franska
furstar, 2).
Hugtenburg [hö’ktanbörk], Jan van, se
Huchtenburgh.
Hugues [yg], fransk namnform för Hugo.
Huiafågel el. h u j a, Heteralöcha amfiro’stris,
halvmeterstor kråkfågel från Nya Zeeland.
Fjäderdräkten är svart utom en bred, vit kant på
stjärtspetsen, näbben vit och till formen olika hos
de båda könen (se Dimorfism). H. är sällsynt
och avtar alltmer i antal.
Huile [yi’l], fra., olja, t. ex. h. d’olives
[dåli’v], olivolja.
Huissier [yisje’], fr., vaktmästare,
rättsbe-t j änt.
Huitfeldt [vi’tfält], gammal dansk adelsätt,
sedan länge huvudsaki. bosatt i Norge, där
huvudmannen bär namnet H.-K a a s.
1) Arild H., dansk rikskansler och
historieskrivare (1546—1609). Han blev 1586 riksråd och
rikskansler. H:s storverk är hans historiska
skildring av Danmarks forntid. Han började med
att 1594 utgiva Kristian HI:s historia och
fortsatte sedan bakåt (10 bd, 1595—1604; gå till
1559). Efter H:s död utkom en samlad uppl. i
2 folioband (”Danmarks riges krönike”, 1650—
52). H:s uppfattning var adelsmannens; hans
stil är tung och delvis vårdslös, men hans verk
byggde på dokument, av vilka en del senare
förlorats. Som helhet lider krönikan av tidens brist
på kritik och noggrannhet. — Litt.: H. Rördam,
”Historieskriveren A. H.” (1896).
2) Margrete H., norsk-svensk donator
(1608—83). Hon var född i Norge och blev 1635
g. m. Thomas Dyre, som med henne fick
Sunds-by gods på Tjörn; deras godsinnehav förökades
sedan ansenligt. Hon blev 1651 änka och miste
1663 sitt enda kvar levande barn, sonen Ivar Dyre.
Till sonens minne gjorde hon storartade
donationer (se Hvitfeldtska stipendiefonden). — Jfr H.
Fröding, ”Biografiska studier” (1905).
Huitzilopochtli, aztekernas krigsgud. Namnet
betyder ”den kolibri-vänstre”. H. föreställdes i
gestalten av en kolibri, ytterligt skräckinjagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
