Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanism - Humanistisk - Humanistiska fonden - Humanistiska förbundet - Humanistiska vetenskapssamfundet i Lund, Kungl. - Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, Kungl. - Humanité, L’ - Humaniteten, Brott mot - Humanitär - Humann, Karl - Humber - Humbertaffären - Humbla, Philibert - Humboldt, 1. Wilhelm von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Humanistisk—v. Humboldt
552
t r a r c a och Boccaccio. Andra
betydelsefulla namn inom h. äro Po ggio B r a c c i
o-1 i n i och Vittorino da Feltre. Under
1500-talet urartade den italienska h. till en tom
lek med antika former. Samtidigt hade dess
grundsatser upptagits på andra håll (i Tyskland,
Frankrike, England, Holland m. m.) och bragts
till ny blomstring. Av djupgående betydelse i
vetenskapens historia äro den germanska h:s stora
namn Reuchlin, Erasmus av
Rotterdam m. fl. I allm. var h. reformationsvänlig,
även om dess företrädare i många fall ogillade
reformatorernas schismatiska tendenser (se
Erasmus). — Under barockperioden tränges h.
tillbaka och förlorar i betydelse. Först mot slutet av
1700-talet, då i samband med den nya
antikva-risk-filologiska forskningen intresset för antiken
på nytt börjar tilltaga, vinna dess idéer ånyo
beaktande. Denna åskådning har sina främsta
representanter i Lessing, Goethe, Herder, Schiller
o. a. Senare delen av 1800-talet, då den
naturvetenskapliga forskningen på sig koncentrerade
allt intresse, betecknar åter en nedgångsperiod
för h., men i modern tid beaktas ånyo många
därifrån emanerande tankar och åskådningar. —
Litt.: J. E. Sandys, ”A history of classical
scho-larship” (3 bd, 1906—08); K. Burdach m. fl.,
”Vom Mittelalter zur Reformation” (11 bd, 1912
—39)-
Humanfstisk kallas bildning, studier,
filosofisk fakultetssektion o. s. v., som ej äro
naturvetenskapliga, d. v. s. att de omfatta språk,
filosofi, historia o. dyl.
Humanistiska fonden stiftades 1927 av
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad., som också
förvaltar den, och utgöres av för ändamålet
tilldelade penninglotterimedel med syfte att främja
svenskt forskningsarbete inom de humanistiska
och teologiska vetenskaperna, att i övrigt främja
sådana företag och arbeten, åom kunna vara av
betydelse för el. äga samband med dessa
vetenskapers framåtskridande, samt att i vissa fall till
svenska offentliga saml. förvärva konstverk,
handskrifter, tryckalster o. dyl., vilka äro ägnade
att tjäna som vetenskapligt material el.
hjälpmedel för humanistisk och teologisk forskning.
Humanistiska förbundet, se Svenska
humanistiska förbundet.
Humanistiska vetenskapssamfundet i Lund,
Kungl., stiftat i samband med Lunds univ:s
230-årsjubileum 1918 till befrämjande av de
humanistiska vetenskaperna (däri inbegripna
religions- och rättsvetenskap), består av 4 avd.,
re-ligionsvetenskaplig, rättsvetenskaplig,
filosofisk-historisk och filologisk. Publikationer: Skrifter
(1920 ff.) och Årsberättelse (1918 ff.).
Humanistiska vetenskapssamfundet i
Uppsala, Kungl., stiftat 1881 (kungl. stadfästelse
1896), grundar sig på en stiftelse av J. Westin
med ändamål att främja de filosofiska och
historiska vetenskaperna, har en filosofisk-historisk
och en filologisk avd. Publikation: Skrifter
(1890 ff.).
Humanité, L’ [lymanite’], fransk daglig
tidning, uppsatt 1904 av J. Jaurès och ledd av
den
ne till hans död (1914). Den är nu organ för
kommunisterna; dess politiske ledare är M.
Ca-chin.
Humaniteten, Brott mot, eng. crime
against humanity, d. v. s. brott mot humanitetens
oskrivna lagar (ibland något oegentligt kallat
”brott mot mänskligheten”), jur., upptogs i
anklagelseakten mot vissa av de större nazistiska
”krigsförbrytarna” i Nürnbergprocessen som en
särskild typ av brott, bestående i t. ex. mord,
utrotning, förslavande el. deportation av
civilbefolkning före el. under kriget samt förföljelser
av politiska, rasliga el. religiösa motiv i
förbindelse med något brott inom den internationella
militärdomstolens kompetens.
Humanitär, människovänlig.
Humann [hö’-], Karl, tysk ingenjör och
arkeolog (1839—96). H. begav sig 1861 av
hälsoskäl till Grekiska arkipelagen och utförde
sedermera för turkiska regeringens räkning
viktiga ingenjörsarbeten i Palestina och Mindre
Asien. 1878 började han utgrävningar i Pergamon,
1891 i Magnesia vid Menderez (Meander) och
1895 i Priene. Genom sina resultatrika
perga-menska grävningar äger H. samma betydelse för
kännedomen om den hellenistiska perioden som
Schliemann för Greklands förhistoriska tid.
Humber [ha’mba], den gemensamma
myn-ningsviken för floderna Trent och Ouse på
Englands östkust. H:s estuarium är 60 km långt och
1—12 km brett. På n. stranden ligger Hull, på
s. Grimsby.
Humbertaffären [öbä’r-], en
uppseendeväckande svindelaffär i Frankrike omkr. 1900.
Thérèse Humber t, f. Daurignac,
svärdotter till G. Humbert, justitieminister 1882,
uppgav, att en syster skulle ärva en (uppdiktad)
amerikansk mångmillionär, Crawford, och att
större delen av förmögenheten befann sig i ett
kassaskåp i fru H:s förvar. Hon lyckades på så
sätt skaffa sig mycket stora lån, men svindeln
avslöjades 1902.
Humbla, Knut Philibert, museiman (1896
—1952), fil. dr 1932, intendent vid Göteborgs
konstförening 1930, intendent för Hälsinglands
museum i Hudiksvall och länsintendent i
Gävleborgs län 1933 samt intendent för Gävle museum
sedan dess öppnande 1940. H. utg. ”Kilian Zoll”
(dr-avh., 1932), ”Galtabäcksbåten och tidigt
båt-byggeri i Norden” (1937; tills, m. L. v. Post),
”Nutida konst i Gästrikland och Hälsingland”
(1943) samt konst- och kulturhistoriska artiklar,
bl. a. i den av honom redigerade årsskr. ”Från
Gästrikebygder”.
Humboldt [ho’mbålt], 1) Wilhelm von
H., friherre, tysk statsman, filolog (1767—1835).
Han idkade stats- och språkvetenskapliga studier
samt ägnade sig åt umgänget med Tysklands
litterära storheter, bl. a. med Goethe och Schiller,
och åt resor i främmande länder (1797—1801
vistades han i Paris och Spanien). 1801—08 var
han preussiskt sändebud i Rom, 1809 blev han
minister för undervisningsväsendet och
grundläde som sådan Berlins univ. 1810 avgick
han som utomordentligt sändebud till Wien, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
