Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huvudskål, kranium, skalle, huvudskelett - Huvudskär - Huvudspänning - Huvudsta - Huvudstol - Huvudström - Huvudstämma - Huvudsvål - Huvudtitel - Huvudtonart - Huvudvärk - Huxley, 1. Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Huvudskär—Huxley
604
garna ofta mera markerade, muskelfästenas åsar
och benutskott kraftigare.
H:s ålder kan ofta avgöras genom tändernas
utveckling och avnötning, genom hopväxandet av
vissa benstycken och genom försvinnandet av
sömmarna mellan hjärnskålens ben. I fråga om
strävandet att genom huvudskålsformen vinna en
uppfattning av karaktären se Frenologi och Gall,
F. J.
2) (Antropol.) Rasskillnader framträda också
tydligt i hjärnskålens och ansiktets form. Genom
att uttrycka h:s största bredd i procent av dess
största längd får man det av A. Retzius införda
s. k. bredd- el. längd-breddindex. Man kallar
skallar med dylikt index t. o. m. 74,9 för
do-likocefala (långskallar), mellan 75 och 79,9
me-socefala (mellanskallar) och med högre index för
brakycefala (kortskallar). Liknande index
nyttjas för h:s längd-höj dmått (till 69,9 platy- el.
chamaecefala, mellan 70 och 74,9 ortocefala, över
75 hypsicefala), ansiktets bredd-längd,
ögonhålornas bredd-höjd, näsans längd-bredd, gommens
längd-bredd m. m.
De tre olika huvudskålsformerna utgöra dock
ej strängt från varandra skilda typer.
Dolikoce-fali utmärker negrer och australnegrer,
brakyce-fali däremot flertalet av Asiens folk; i Amerika
skifta förhållandena, i Europa finnas
dolikocefa-ler huvudsaki. i s. och n., brakycefaler i
mellanliggande delar, tydligen tilltagande åt ö. Europas
äldsta kända befolkning var dolikocefal;
brakycefaler inträngde först senare.
En allmän skildring av dolikocefal, mesocefal
och brakycefal typ kan ej ges, då inom varje
område ej en utan flera typer förekomma. En
utpräglad rasskillnad mellan mänskliga h. utgöres
också av käktraktens olika daning (se
Ansikts-vinkel och Prognati).
Huvudskär, fyrplats i Stockholms s. skärgård,
12 km ö. om n. delen av Utö.
Huvudspänning, elektrotekn., spänningen
mellan fasledarna i ett trefassystem. H. är
VS-*-fasspänningen, d. v. s. spänningen mellan fas- och
nolledare vid stj ärnkoppling.
Huvudsta. 1) Del av Solna stad.
2) 1947 slutgiltigt styckat gods i Solna stad,
vid Ulvsundasjön, tillhörde i början av
1600-talet E. Jöransson Tegel och senare riksamiralen
G. O. Stenbock (till 1666), indrogs vid
reduktionen, kom 1750 till släkten Plomgren
(fideikommiss 1761—1817) och tillhörde 1782—1817
ätten Horn. I en äldre manbyggnad av trä
uppgjordes mordsammansvärjningen mot Gustav III.
Nuv. huvudbyggnaden uppfördes 1835.
Huvudstol, jur., kapital, utlånad
penningsumma (i motsats till räntan).
Huvudström, fys., strömmen i tilledningarna
till en triangelkopplad elektrisk maskin el.
apparat för trefasström. H. = V3 X fasströmmen,
d. v. s. strömmen i var och en av maskinens
el. apparatens triangelkopplade lindningar.
Huvudstämma, mus., melodiförande stämma,
solostämma. I en orgel kallas alla med fottalen
32, 16, 8, 4, 2 och 1 huvudstämmor.
Huvudsvål, den hårklädda huden på huvudets
övre, välvda del. Denna hudsträcka utmärkes
genom normalt tät beklädnad av långt hår och
genom synnerlig tjocklek och hårdhet,
beroende på att den genom starka bindvävsbuntar
förenas med den underliggande tunna senhinnan
(ga! le a aponeurötica). Jfr Skalp.
Huvudtitel, se Riksstat.
Huvudtonart, mus., den i ett musikverk
förhärskande tonarten (oftast den, vari verket börjar
och slutar).
Huvudvärk (lat. cephalalgi’a el. cephalaè’a) är
icke en sjukdom utan ett sjukdomssymtom, ofta en
indirekt följd av sjukdomar i andra kroppsorgan.
Man talar om s. k. reumatisk h. och t o
x-isk h. (föranledd av blodförgiftning), om h.,
framkallad av åderkramp i huvudet (migrän
etc.), av åderförkalkning i huvudets artärer, av
inflammationer i hj ärnhinnorna, av
svulstbildningar inom hjärnan el. i dess hinnor m. m.
Ej sällan framkallas h. av inflammationer i
näsans bihålor. — Behandlingen av h. är
lika växlande som dess orsaker och bör
anordnas med sakkunnig hjälp. Särskilt av
fenolderi-vaterna ha framställts många jämförelsevis
ofarliga medel (”huvudvärkspulver”), som medföra en
god symtomatisk lindring av h., t. ex. antipyrin,
aspirin, albyl, pyramidon samt antifebrin.
Huxley [ha’ksli]. 1) Thomas Henry H.,
engelsk zoolog (1825—-95), studerade först till
läkare och deltog som sådan i ”Rattlesnake’s”
världs-omsegling 1846—50,
1854—85 lärare i
na-turalhistoria och
pa-leontologi vid Royal
College of Mines,
1854 prof, i fysiologi
vid Royal Inst., 1874
—77 lordrektor vid
Aberdeens univ., 1892
medl. av Privy
Coun-cil. H., som
grundläde den moderna
em-bryologien, bl. a.
genom jämförelser
mellan nässeldjurens
kroppslager och de
högre djurens groddblad, ställde sig, då Darwin
framlade sin utvecklingslära, på dennes sida, och
bidrog genom sina skarpsinniga inlägg till att den
i England efter hand fick allt flera anhängare.
Bland H:s många förtjänstfulla arbeten märkas:
”On the anatomy and affinities of the family of
Medusae” (1849), ”The oceanic Hydrozoa” (1859),
”Evidence as to man’s place in nature” (1864), ”A
manual of the anatomy of vertebrated animals”
(1871; sv. övers. 1874), ”Lessons in elementary
physiology” (1866; sv. övers. ”Menniskokroppens
byggnad och förrättningar”, 1871, 5:e uppl. 1920).
— I medvetandet såg H. ett epifenomen till
hjärn-processerna och intog f. ö. en agnostisk hållning
till metafysikens frågor. — H:s arbeten äro
sammanfattade i ”Collected essays” (9 bd, 1893
-—96) och ”Scientific memoirs” (5 bd, 1898—-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
