Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hålvener - Hånger - Hångsdala - Hångstafallen, Hångstaforsarna - Hår - Håravfall - Hård, ätt - Hård, 1. Carl Gustaf (af Segerstad) - Hård, 2. Johan Ludvig (af Segerstad) - Hårdbast - Hårdbly - Hårdbrand - Hårdhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
H ål vener—H år d het
670
Hålvener, anat., se Ven.
Hånger, socken i Jönköpings län, östbo
härad, på Vidösterns v. strand, s. v. om Värnamo;
49,86 km2, 644 inv. (1951). Skogtäckt
moränmark och mossar; spridd bebyggelse, främst på
höjderna. 662 har åker. Snickeri- och
möbelindustri. Den nuv. kyrkan av sten uppfördes 1881.
Ingår i Kärda och H:s pastorat i Växjö stift,
östbo kontrakt; tillhör storkommunen Forsheda.
Hångsdala, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, s. v. om Tidaholm; 10,06 km2, 176 inv.
(1951). Tillhör Falbygden och sträcker sig i
n. v. upp på Gisseberget (328 m ö. h.). 694
har åker. Kyrkan, av medeltida ursprung, är av
sandsten och kalksten. Ingår i Dimbo,
Ottra-vads, H., Skörstorps och ö. Gerums pastorat i
Skara stift, Vartofta kontrakt; tillhör
storkommunen Dimbo.
Hångstafallen, Hångstaforsarna, i
Ljungan, 20 km nedom Åpge; höjd 38 m;
utbyggda med 16,700 kW för Ljungaverk.
Hår hos däggdjuren äro bildade av
för-hornade överhudsceller; de finaste kallas ullhår;
stickelhår äro längre, grövre h. Borst äro
grövre h., som ofta äro utbildade för särskilda
uppgifter. Ombildade h. äro taggarna hos t. ex.
igelkotten och piggsvinet. Se vidare Däggdjur och
Hud; jfr även Hårklädsel och Håruppsättning.
Växternas hår äro utskott på
växtkroppens yta; de sitta vanl. ej i någon bestämd
ordning, och deras form är mycket växlande. De
utgöras i vissa fall av ihåliga utbuktningar från
överhudscellerna (t. ex. rothåren) men bestå i
andra fall av en el. flera celler. Ofta äro de
rena överhudsbildningar, t r i k o m e r; mera
sällan äro de s. k. emergenser (se d. o.). H:s
uppgifter äro t. ex. att (jämte överhuden)
nedsätta transpirationen el. skydda underliggande
delar mot för stark bestrålning (ull-, stjärnhår
m. m.). De innehålla då vanl. luft och ge
växten en grå, smutsgul, vit el. silverglänsande
färgton. I andra fall avsöndra de vätska (slem,
flyktig olja m. m.), som utgör skydd mot för
stark transpiration, växtätande djur o. dyl., samt
bilda då ofta glandler (se Glandel). Mot djur
skydda även andra h., ss. borst, taggar och
bark-tornar samt brännhår, som vid beröring
avbrytas och bilda en vass udd; samtidigt
utpressas en giftig, brännande vätska. Rothåren
uppsuga vatten, likaså vissa h. på stam och blad hos
ökenväxter och epifyter. Digestionshåren
hos insektätande växter avsöndra ett enzym, som
löser äggviteämnen, så att dessa kunna uppsugas.
H. kunna även spela en roll vid frukters och
fröns spridning med djur el. med vinden
(pensel m. m.) samt för att fasthålla växter vid
underlaget (hapterer). I vissa fall anses de
vara ett slags sinnesorgan för uppfattningen av
mekanisk retning (känselhår; t. ex. på
bladen hos Dionaea).
Håravfall, se Hårsjukdomar.
Hård, vittutgrenad småländsk frälseätt, vars
äldre genealogi är oklar. Två ättegrenar
introducerades på riddarhuset 1625 som resp. H.
af Segerstad och H. af Torestorp.
a hår hos humle, b hos snärjgräs (Galium aparine),
c hos Loasa hispida, d brännhår hos etternässla.
Medl. av den förra ätten var H.i), som 1710 blev
friherre och 1731 greve.
1) Carl Gustaf H. (af Segerstad),
greve, militär (1674—1744). Han blev 1700
korpral vid Livdrabanterna och följde Karl XII
i fält. H. blev 1703 generaladjutant och 1706
överste för Västgöta ståndsdragoner. Vid
Pol-tava sårades H., följde Karl till Turkiet, blev
1710 generalmajor och kaptenlöjtnant vid
Livdrabanterna, sårades åter i kalabaliken i Bender
1713 och blev 1717 generallöjtnant. S. å. blev
han guvernör i Skåne och 1719 landshövding i
Malmöhus län. H. blev 1727 riksråd, tillhörde
Horns anhängare och blev därför licentierad
1739-
2) Johan Ludvig H. (af Segerstad),
den föregrs son, greve, militär, konspiratör
(1719—98). Han deltog som löjtnant i kriget i
Finland 1741—42, blev 1747 holländsk och 1748
svensk överste. H. var ivrig anhängare av
hovpartiet och uppgjorde 1756 en revolutionsplan,
som dock ej kom till utförande. H. måste fly
och dömdes från liv, ära och gods, vilken dom
1765 upphävdes. H. blev 1757 preussisk överste
och 1772 preussisk generallöjtnant och guvernör
i Spandau. H:s ”Mémoires” utkommo 1788.
Hårdbast, se Bast.
Hårdbly, se Blylegeringar.
Hårdbrand, se Sot.
Hårdhet, i allm. ett ämnes egenskap att
kunna motstå inträngandet av en annan (hårdare)
kropp. — Bestämning av h. kan ske enl. ett
flertal olika metoder, vilka i princip överensstämma
däri, att man med en hård kropp gör ett
intryck i det material, som skall provas. Vid de
flesta provningsmetoderna mätes intrycket, och
ett siffermässigt uttryck för h.,
hårdhetstalet, beräknas. Detta uttrycker h. i en viss,
av provmetoden bestämd skala. — För att få
en uppfattning om h. hos ett material kan man
genom r e p n i n g jämföra det med andra
krop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
