Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härdning - Härdsmide - Härene - Härfader - Härfåglar - Häringe - Härja - Härjedalen - Naturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
721
Härdsmide—Härjedalen
722
ningarna, varvid hårdheten minskar och segheten
ökar. Vill man bibehålla största möjliga hårdhet,
anlöper man i kokande vatten (ioo°). Vanligen
användes dock högre anlöpningstemp., 200—3000,
varvid stålet förlorar huvudparten av
hårdhetsökningen men dock får sina allmänna
hållfasthets-egenskaper förbättrade. En dyl. behandling,
bestående av h. i förening med anlöpning till hög
temp., 500—650°, benämnes seghärdning
och användes för att göra stålet alltigenom mera
likformigt, höja sträckgränsen i förh. till
brottgränsen och göra stålet mera segt och
motståndskraftigt mot slagpåkänningar. Seg-h. användes
bl. a. för fjäderstål och stål för maskindelar.
Vissa stål ha särskild benägenhet för a n 1 ö
p-n i n g s s k ö r h e t, d. v. s. de bli spröda vid
långsam svalning från 5000 och måste därför
kylas hastigt efter anlöpningen. Patentering
är ett slags seg-h., använd för högvärdig
ståltråd, lin- och fjäderträd, bestående av
upphettning till 850—9500 med efterföljande neddoppning
i ett blybad av 400—-550°. Vid
bainithärd-n i n g upphettas stålet till h.-temp. och kyles i
ett metall- el. saltbad vid 400—2000 samt får
sedan svalna i luft, varvid god seghet uppnås.
•— Med ythärdning önskar man
åstadkomma en hårdhetsökning i ett tunt ytskikt hos
föremålet. Vid flamhärdning åstadkommes
detta genom värmning av ytskiktet med en
ace-tylen-syrgaslåga och kylning, vanl. i vatten. Vid
i n d u k t i v h. sker upphettningen av ytan med
högfrekvent elektrisk ström med efterföljande
kylning. Vid sätthärdning uppkolas
ytskiktet hos ett stål med låg kolhalt, så att h.
kan ske. — Litt.: A. Hultgren, A. B. Selén och
E. öhman, ”Värmebehandling av järn och stål”
(1943)-
2) H. av g 1 a s, se Glas, sp. 32.
3) H. av f e 11, se Fetthärdning.
4) Ordet h. användes även i fråga om t.ex.
gelatin och 1 i m, som göras olösliga genom
att behandlas med formalinlösning; vidare inom
p 1 a s t-tekniken för att ange ökning i
polymeri-seringsgraden (h. av bakelit) och slutl. som
synonym till snabbåldring, t. ex. av lättbetong,
som för detta
ändamål utsättes för
ånga under tryck.
Härdsmide,
tillverkning av
väll-järn (se d. o.).
Här ene,
socknar, se Norra
Hä-rene och Södra
Härene.
Härfader, ett av
Odens namn.
Härfåglar,
Upu’-pidae, en fam. av
ordn. blåkråkartade
fåglar, med långa,
tunna, något böjda
näbb. De få arterna
tillhöra alla
Gamla världen.
Här
Härfågel, hanne. Ur ”Våra
fåglar i Norden”.
fågeln, Upupua epops, 25 cm lång, är på
huvudet, halsen och bröstet rödaktigt grågul,
medan resten av kroppen är svart med vita tvärband.
På huvudet sitter en av rostgula fjädrar med
svarta spetsar bildad, resbar kam. H. häckar
sällsynt i s. Sverige, särsk. i Blekinge. Utom i
Europa finnes den även i v. Asien och n. v.
Afrika. Under häckningstiden sprida honan och
ungarna en vidrig stank. H:s egendomliga läte,
”opp-opp”, ansågs båda örlig.
Häringe, gods i Västerhaninge sn i
Södermanland, på ö. Södertörn invid den lilla Landfjärden,
omfattar 500 har, därav 155 åker, med ett
taxeringsvärde av 1,103,500 kr. Delar av en
1500-talsbyggnad ingå i det nuv. slottet av tegel i
två våningar, som uppfördes 1654—55 av
fältmarskalken G. Horn. Under sitt nutida namn är
godset känt sedan 1278 och har tillhört bl. a.
Strängnäs’ biskopsstol, Sten Sture d. ä., ätterna Vasa,
Horn och Cruus af Edeby; 1773—1929 var det
fideikommiss inom ätten Löwen. Nuv. ägare är
dir. A. Wenner-Gren.
Härja, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, s. om Tidaholm; 58,84 km2, 439 inv. (1951).
Sträcker sig från Tidan i v. upp på Hökensås i
ö. 693 har åker. Kyrkan är urspr. från förra
delen av uoo-talet. Ingår i Sandhems, H.,
Utvängs-torps och Nykyrka pastorat i Skara stift,
Redvägs kontrakt; tillhör storkommunen Hökensås.
Härjedalen, landskap i mellersta Norrland,
beläget mellan 6i° 34’ och 62° 58’ n. br. samt
mellan 3° 8’ och 6° 0’ v. Igd från Stockholm. H.
gränsar i n. och n. v. till Jämtland, i ö. till
Medelpad och Hälsingland, i s. och s. v. till Dalarne
samt i v. till Norge. Landareal 12,389,34 km2,
14,444 inv. (1952). H. tillhör i sin helhet
Jämtlands län.
Naturförhållanden. Landskapet är i stort sett
ett öde fjäll- och skogsland; endast de större
floddalarna ha någon mer framträdande
uppodling och bebyggelse. De högsta fjällen ligga
längst i n. v. på gränsen mot Jämtland och Norge.
Högst når Helagsf jället (1,796 m ö. h.). F. ö.
märkas här Skarsfjället (1,593 m), St. Axhögen
(1,321 m), Vålåsjöfjället (1,455 m) och
Storå-f jället (1,495 m)- Karakteristiska för området
äro de flatbottnade, av branta fjällväggar
begränsade dalgångar, som rätlinigt genomsätta det,
varibland den milslånga Lunndörren, Storådörren,
Skarvdörren m. fl. äro mera kända. S. ö. om de
egentliga högfjällen utbreda sig
sparagmitområ-dets fjäll, nående höjder av upp till 1,347 m
(Anåfjället). I mellersta delen av landskapet
uppträder en ny fjälltyp, uppbyggd av
Vemdalskvart-sit, som stupar brant mot ö. och bildar en
fortsättning av Oviksfjällen i Jämtland. Här höja
sig Skorvdalsfjället (1,008 m), Sånfjället (1,249
m) och Sömlinghågna (1,200 m). Sydöstra H.
utgöres av en bruten bergyta, där skogshöjder
resa sig vid skogshöjder, sparsamt avbrutna av
myrar och vattendrag. De flesta höjderna nå
här 600—800 m.
H. awattnas till största delen av Ljusnan, som
från Skarsfjället rinner mot s. ö. och ö.,
upptagande bifloderna Tännån (från Fjällnästrakten),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
