Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästavel - Hästbana - Hästberg - Hästbo - Hästböna - Hästdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
741 Hästbana—Hästdjuren 742
nare tillägg (n:r 524/1932, 12/1934 och 51/1936).
De avse att främja uppkomsten av goda och för
olika landsdelar fullt lämpliga häststammar. För
tillämpning av regi, är riket indelat i 5 distrikt
och dessa i underdistrikt, ett för varje
hushållningssällskaps område. En förordning av
synnerligen stor betydelse är lagen om
hingstbe-siktningstvång. Viktigt för bedömande
av hästarnas avelsvärde är en ingående
kännedom om deras härstamning. För detta ändamål
ha stamböcker upprättats, vilka ha till
uppgift att genom rationell bokföring tillvarataga
och tillgodogöra det inom landet befintliga och
för avelsändamål lämpliga hästmaterialet.
Den ädla h. inom landet avser företrädesvis
att frambringa en inhemsk svensk halvblodshäst
av tillräcklig grovlek och storlek, för att
avels-djuren med fördel skola vara användbara även
för jordbruksarbete samt produktion av remonter
för arméns behov. För att främja ädel h. håller
staten två hingstdepåer (Strömsholm i
Västmanland och Flyinge i Skåne; jfr Stuteri),
varifrån hingstar under betäckningstiden
utstatio-neras i olika delar av landet, samt dessutom ett
stuteri vid Flyinge. De olika avelsriktningarnas
intressen representeras av enskilda, delvis
statsunderstödda föreningar, ss. Svenska
fullblodsför-eningen (grundad 1915), Avelsföreningen för
svenska varmblodiga hästen (grundad 1928),
Avelsföreningen för Svenska ardennerhästen
(grundad 1923) och Föreningen Belgiska hästen
(grundad 1912) samt Föreningen Nordsvenska
hästen (grundad 1924). I syfte att underlätta
kapitalanskaffning för inköp av värdefullare
avels-hingstar pläga hästuppfödare inom ett större el.
mindre område sammansluta sig till
hingstföreningar. Fr. o. m. 1931 har Staten anslagit ett
belopp av 200,000 kr till räntefria lån å högst
10,000 kr åt föreningar och enskilda för inköp
av svenskfödda hingstar av ardennerras.
Den nordsvenska aveln har till ändamål att
tillvarataga och förbättra den urspr. inhemska
lanthästen för att utbilda en särskilt för
skogs-och bruksdriftens behov lämplig arbetshäst.
Benämningen nordsvensk häst började
användas först i slutet av 1890-talet och erhöll off.
erkännande genom att upptagas i det 1900
förnyade premieringsreglementet. För den
nordsvenska hästavelns främjande underhållas av de
norrländska hushållningssällskapen två
hingst-uppfödningsanstalter, en i V å n
g-en och en vid Umeå. Båda åtnjuta årligt
understöd av Staten. — Litt.: A. Lindström, ”Kort
handledning i h. och hästuppfödning” (1934); H.
Stjernswärd, G. Liedberg, E. Cassel m. fl.,
”Hästen. Praktisk handbok i h. och hästuppfödning”
(4 uppl. 1945).
Hästbana, skenlagd väg för fordon, vilka
dragas av hästar. Järnvägarna ha utvecklat sig ur
h. Den första ”järnvägen” i Sverige, mellan sjön
Fryken och Klarälven i Värmland, var en h.
Hästberg, samhälle i Stora Tuna i Dalarne.
Hästbo, samhälle i Torsåkers sn i Gästrikland.
Hästböna, bot., se Bönsläktet.
Hästdjuren, E’quidae, äro en fam. av de udda-
tåiga hovdjuren, Perissodactyla. De utmärkas
framför allt av förekomsten av en enda tå, den
tredje, på varje fot. Sidotårna finnas kvar
endast i form av ett starkt förkrympt
mellanfots-ben, stilettben, på var sin sida om det fungerande.
Armbågsbenet är förkrympt, så när som på den
vid strålbenet fastvuxna armbågsknölen, och av
vadbenet finnes endast en obetydlig rest.
Extre-miteterna äro starkt förlängda, halsen och
huvudet långa. Hörntänderna äro små och emaljen
på de mycket höga kindtänderna starkt veckad.
Halsen bär en man, och även svansen är beklädd
med långa hår.
Vilda h. förekomma i nutiden endast i Afrika
och Asien. — Fam. har ett enda släkte, Equus,
hästsläktet, omfattande hästar, åsnor och sebror.
Om tamhästen se Hästen. Den enda nu levande
vildhästen är den asiatiska vild hästen
el. Przewalskis häst, Equus caballus
przewalskii, som förekommer i Dsungariets
stäpptrakter. Den är till färgen gul med mörkare ben
och når en mankhöjd av 135 cm. Huvudet är
liksom kroppen i övrigt grovt, byggt och halsen
kort. Manen är kort och uppstående, pannlugg
saknas. Under vintern är kroppsbetäckningen
lång och ullig. Den lever i smärre flockar under
ledning av en gammal hingst. Den
europeiska vildhästen el. tarpanen, E. caballus
gmelini, som levde på de sydryska stäpperna,
utrotades genom jakt på 1870-talet. Den var något
smidigare byggd och till färgen grågul med
ljusare undersida och svart ryggstrimma. Under den
tidigare stenåldern levde i Europa även den
s. k. istidshästen, E. caballus fossilis. — Tamåsnan
E. asinus, anses härstamma från den nubiska
vildåsnan, E. asinus africanus, vilken jämte
somalivildåsnan, E. asinus somalensis,
finnes i kustområdena i n. ö. Afrika. Åsnorna
utmärkas av sina långa öron, den tunna
manen och svansen, som endast i spetsen bär
längre hår. Den nubiska åsnan är isabellgrå
med bogkors och når en höjd av omkr. 115
cm, medan somaliåsnan är rödgrå utan
bogkors men med en sebraliknande tvärringling
på benen och en höjd av 140 cm. Båda leva
i skaror på steniga stäpper. De asiatiska
åsnorna äro till färgen gula utan bogkors och ha
kortare öron. Den största är k i a n g e n, E. kiang,
från Tibet och Kashmir, med en höjd av 130
cm. En åsna, av mongolerna benämnd d s c h i
g-g e t a i, E. hemionus, förekommer i stäpptrakter
i s. Sibirien och Turkestan. Den jagas för
köttets skull. I s. v. Asien lever o n a g e r n, E.
onager. — Sebrorna utmärkas av sina
egendomliga färgteckningar: en mörk tvärrandning på
ljus botten. Manen är kort och kraftig. Alla
leva i Afrika. Man urskiljer en typ med mer
åsnelikt huvud och fullständig randning och en
med hästliknande huvud och ofta ofullständig
randning. Till den förra hör den äkta se
faran el. bergsebran, E. zebra, från
Kaplan-det och grevysebran, E. grevyi, från s.
Etiopien. Den förra är med en mankhöjd av 125
cm den minsta och den senare med nära 160 cm
den största av alla sebror. Båda leva i små flockar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
