Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häxa - Häxeriprocesser - Häxkvast - Häxmjölk - Häxring, häxdans, älvring, älvdans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
Häxeriprocesser—Häxring
752
en art hysteri, ser forskningen numera däri en
sista rest av ännu inpå slutet av 1600-talet segt
fortlevande urgammal hedendom. — Litt.: Emilia
Fogelklou, ”Helgon och häxor” (1952).
Häxeriprocesser, rannsakningar med för
trolldom anklagade, förekommo redan under
1200-talet. Under inkvisitionens skräckvälde mot
medeltidens slut blev beskyllningen för häxeri en
allt vanligare utväg att på ett bekvämt sätt
befria sig från kättare. Det senmedeltida
häxbe-greppet fick sin påvliga bekräftelse genom
In-nocentius VIII:s bulla ”Summis desiderantes” av
1484, där sanktion gavs åt brännandet av häxor.
En i den tidens anda avfattad kodex för
häx-väsendets teori och praktik har man i en av
de båda inkvisitorerna dominikanerna Jakob
Sprenger och Heinrich Institoris 1487 utgiven
skrift, ”Malleus maleficarum” (”häxhammaren”;
ty. övers, av J. W. R. Schmidt; 3:e uppl. 1922
—23), som länge förblev normerande för dylika
måls rättsliga handläggning. Om
häxförföljel-sernas utsträckning kan man göra sig ett begrepp
därav, att enbart i stiftet Strassburg åren 1615
—35 ej mindre än 5,000 häxor brändes. Även i
Schweiz, England, Skottland, Frankrike och
Spanien flammade bålen, och tusentals offer
skördades där. — Den förste mera bemärkte
be-kämparen i skrift av häxbrännandet var Johann
Weyer, livmedikus hos hertig Vilhelm III av
Kleve; hans ”De præstigiis dæmonum” (1566)
framkallade motskrifter av bl. a. Jakob I av
England. Frimodigt angrep den reformerte
prästen B. Bekker i Amsterdam tron på en personlig
djävul, i sin ”Betoverde weereld” (1680; Den
förtrollade världen), och med framgång
fortsattes hans verk av Chr. Thomasius i ”Theses de
crimine magiæ” (1701; ty. övers. 1706).
I Sverige förekommo redan på 1400- och
1600-talen h., men riktig fart fingo de svenska h.
först under Karl XI :s regering 1668—72, dels i
Bohuslän, där de mest riktades mot
skadetroll-dom, dels i Dalarne, Norrland och Uppland, där
h. gällde blåkullafärder och djävulsförskrivning.
I Bohuslän leddes h. efter dansk lag, och man
använde tortyr och vattenprov (häxprov), ett slags
gudsdom. I det egentliga Sverige fick ingendera
officiellt användas, men under masspsykosens
inflytande avgåvos och mottogos okritiskt de mest
fantastiska bekännelser och beskyllningar om
förbund med satan, luftfärder till Blåkulla och de
vidrigaste orgier. T. o. m. vittnesmål av
minderåriga barn troddes och godtogos. Redan detta
framkallade betänkligheter och krav på revision
från män sådana som teologen Martin Brunnerus
och juristen Gustaf Rosenhane, och läkaren
Urban Hiärnes kloka kritik av bedrägliga
angivelser samt påvisande av självsuggestionens
inflytande lugnade sinnena. I april 1677 kunde man
i kyrkorna hålla tacksägelse för att man
und-sluppit ”trolldomsplågan och satans raseri”. Även
senare förekommo dock h. Den sista
trolldoms-avrättningen i Sverige ägde rum 1704. Senare
domar i samma riktning upphävdes, och 1779
borttogos lagbestämmelserna om dödsstraff för
trolldom. Sveriges sista h. fördes i Dalarne 1757
Häxkvastar på björk.
—63. — Litt.: W.
G. Soldan och U.
Heppe, ”Geschichte
der Hexenprozesse”
(3:e uppl. utg. av
M. Bauer, 2 bd,
1912); B. Gadelius,
”Tro och öfvertro i
gångna tider” (2
bd, 1912—13); E.
Linderholm, ”De
stora
trolldomspro-cessernas upplösning i Sverige” (i
Hist. Tidskr. 1913)
och ”De stora
häxprocesserna i
Sverige”, I (1918); A.
Nilsson, ”övertro
och häxprocesser”
(i ”Svenska folket
genom tiderna”, 5,
1939)-
Häxkvast
(gammalt namn m a
r-kvast), genom
abnormt stegrad lokal förgrening uppkommen
kvastlik bildning i trädkronor, oftast förorsakad
av biåssvampar på björk, al, körsbärs- och
plommonträd m. fl.), stundom av rostsvampar (t. ex.
på vitgran, berberis).
Häxmjölk, vätska, som stundom
förekommer i bröstvårtorna på nyfödda barn.
Häxring, häxdans, älvring, älvdans,
i gräsmarker förekommande ring- el. bågformiga
bälten, utmärkta genom gräsets frodiga växt och
mörkare färg. H. förorsakas av hattsvampar, t.
ex. arter av brosksvampar och musseroner,
vilkas mycelium utbreder sig cirkelformigt,
bort-döende från centrum. Genom svampens
sönderdelande av humusämnen och myceliets slutliga
upplösning göres kväve tillgängligt för gräset,
som därför växer frodigare. I bältets mellersta
del, där myceliet är kraftigast, är däremot gräset
ofta undertryckt, och här framkomma svamp
-fruktkropparna.
Häxring av hattsvampar i en granskog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
