Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högsta domstolen i Finland - Högsta förvaltningsdomstolen i Finland - Högsta marina gränsen - Högstena - Högström, Per - Högsvenska - Högsäte - Högsäter - Högsättning - Högtalare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Högsta förvaltningsdomstolen—Högtalare
778
de vid domstolar och exekutiva myndigheter samt
yttra sig vid utnämning av underdomare.
Högsta förvaltningsdomstolen i Finland
motsvarar Regeringsrätten i Sverige och
inrättades 1918. Förut utövades den högsta domsrätten
i administrativa besvärsmål av senatens
ekonomi-dep. H. har ung. samma ämbetsåligganden som
svenska Regeringsrätten men äger tillika avgiva
utlåtanden i lagfrågor och övervakar lägre
förvaltningsmyndigheters dömande verksamhet. Den
består av 1 president och 13 förvaltningsråd.
Högsta marina gränsen el. vanl. blott ”marina
gränsen” (M. G.) benämnes inom Fennoskandia
den högsta nivå, till vilken havet efter istiden
nått. Uttrycket är något oegentligt, då inom
östersjöområdet h. utbildats även av andra vatten
än havet; därför användes numera ofta det mera
neutrala begreppet högsta kustlinjen
(H. K.) el. högsta strandlinjen (H. S.).
Högstena, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad, n. ö. om Falköping; 11,30 km2, 174 inv.
(1951). Omfattar större delen av Plantaberget
och vid dess fot delar av Falbygden. 508 har åker.
Kyrkan härstammar från 1100-talet. Ingår i Dala,
Borgunda och H. pastorat i Skara stift,
Falköpings kontrakt; tillhör storkommunen Stenstorp.
Högström, Per, lappmarkspräst (1714—84).
H. blev missionär bland lapparna 1741 och
kyrkoherde i den nyinrättade Gällivare församling
1742. Särskilt är H. känd som Kaitumlapparnas
omvändare och förf, till det för sin tid utmärkta
arbetet ”Beskrifning öfver de til Sveriges krona
lydande Lapmarker” (1747). Han översatte
Gütt-ners postilla till lapska (1748) och författade bl. a.
en mycket populär kortfattad lapsk
katekesförkb-ring (s. å.; många uppl.). H. var även ekonomisk
och naturvetenskaplig författare samt andlig
vältalare. Han deltog flitigt i politiken.
Högsvenska, dialektfritt svenskt språk.
Högsäte (isl. pndvegi), hedersplatserna i de
gamla nordbornas boningshus. Det ena, mitt på
bänken, utmed n. långväggen, var husfaderns
plats; det andra, mitt emot, på s. långbänken, gavs
den förnämste gästen. Framför de båda h. stodo
de två mittparen av de takåsstöttor, som i två
rader löpte i husets längdriktning. Dessa fyra
högsätesstolpar voro grövre än de andra
samt snidade och buro överst utskurna bilder av
gudar eller sagohjältar. De ansågos för familjens
helgedom. Olof Kyrre (1067—93) ändrade i
Norge kungahallen efter sederna i Västeuropa. H.
(nu kallat håsæti) flyttades från långbänken till
gavelbänken, där förut kvinnorna suttit.
Småningom följdes detta bruk i hela Nordens
gillestugor och bondgårdar.
Högsäter, socken i s. Dalsland, Valbo härad,
Älvsborgs län; 115,05 km2, 1,576 inv. (1951).
Sträcker sig i ö. upp på Kroppefjäll; i v. kring
Valboån är H. mera jämn och odlad. 2,873 har
åker. I tätorten Högsäter (481 inv., 1951)
vid statsbanelinjen Uddevalla—Bengtsfors V.
finnas provinsialläkare, apotek och epidemisjukhus.
I Tångelanda n. därom ligger domsagans
tingshus. Egendom: N. Öxnäs (skogsegendom,
tillhörande Munkedals ab.). Kyrkan är från 1902.
In
går i H:s, Järbo, Rännelanda, Lerdals och
Råggärds pastorat, Karlstads stift, V. Dals kontr.;
bildar tills, m. Lerdal, Rännelanda, Råggärd och
Järbo storkommunen Högsäter; 338,19 km2,
3,704 inv. (1952); i Nordals, Sundals och Valbo
domsaga.
Högsättning, förhistorisk begravningssed, som
innebär att över själva graven uppkastas en
monumental gravhög.
Högtalare, apparat för utsändande av så starka
ljud, att de kunna höras av flera personer
samtidigt. H:s utveckling har gått hand i hand med
grammofon-, radio- och Ijudfilmtekniken, varvid
det väsentliga nydaningsarbetet kan hänföras till
1920-talets första hälft. Härvid fann man snart,
att det för hörtelefonen karakteristiska
telefonmembranet av järn ej lämpar sig som
Ijudalst-rande organ i h., enär erforderlig rörelseamplitud
förutsätter så stora magnetiska krafter, att
distor-sionsalstrande mättningseffekter uppstå el. eljest
att apparatens frekvensomfång blir otillräckligt
litet. I sistn. avseende erhålles en tydlig
förbättring, om membranet inbygges i en trång ljuddosa,
försedd med ett långsträckt ljudhorn (Western
Electric m. fl. 1920). Dosan och hornet bilda
tillsammans en akustisk transformator på samma
sätt som vid grammofoner. En mindre
skrymmande anordning utan ljudhorn, vid vilken ett koniskt
format pappmembran fick tjänstgöra som
ljud-avgivande organ, framkom 1924 och är populärt
känd som den ”elektromagnetiska” h.
Kännetecknande för denna är ett ”vickande ankare” av järn,
fungerande som ett polariserat relä och mekaniskt
kopplat till membranet. Anordningen i fråga
dominerade radiotekniken fram till omkr. 1928 trots
brister av samma natur som vid järnmembranet.
— På sin tid, 1924 och ett antal år framåt, väckte
Siemens’ bandhögtalare stor uppmärksamhet för
sin klangrenhet och stora ljudstyrka.
Anordningen kännetecknas av ett el. flera strömförande,
tunna metallband. Banden äro inpassade mellan
polerna på långsträckta fältmagneter och komma
sålunda i svängning enl. principen för
vibrations-galvanometern. Tack vare bandens låga egen
frekvens erhålles utmärkt ljudåtergivning, ehuru
anordningens verkningsgrad är
förhållandevis låg.
Den princip, på
vilken numera
praktiskt taget alla
h. äro byggda
benämnes den
”elek-trodynamiska”.
Man räknar f. n.
till denna grupp
endast sådana h.,
vid vilka
drivorganet utgöres av en
rörlig spole,
anordnad i ett
(cirkulär-cylindriskt) magne-tiserat luftgap (fig.
1). Talspolen T
är förbunden med
Fig. 1. Dynamisk högtalare
med fältmatning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
