Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ignell, Nils - Ignorant - Ignorantbröder - Ignorera - Igor - Igorkvädet el. Kvädet om Igors härfärd - Igoroter - Iguana, Iguanidae - Iguanodon - Iguassú, Iguazú - Igumen - Ihlen, Nils - Ihre, släkt - Ihre, 1. Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
845
Ignorant—Ihre
846
—44) och predikningar (1835—40). — Litt.: E.
Newman, ”Den waldenströmska försoningsläran”
(1932); E. Rodhe, ”Den religiösa liberalismen”
(i935).
Ignora’nt [ignå- el. injå-], obildad, okunnig.
Ignora’ntbröder (lat frätres ignora’ntiae),
romersk-katolsk ”religiös” lekmannakongregation,
stiftad 1684 av kaniken i Reims J. B. de la
Salle (1651—1719) i syfte att gratis undervisa
gossar i religionens första grunder (därav
namnet den kristna skolans bröder).
Ignorera [ijjnå- el. injå-] (lat. ignoräre),
låtsa sig okunnig om, icke bry sig om.
Igor, storfurste i Kiev (877—945), enl.
uppgift son till Rurik, efterträdde 912 Oleg och
företog fälttåg till Grekland 941 och 944. Han
mördades under ett krigståg mot drevljanerna.
Igorkvädet el. Kvädet om Igors
härfärd (ry. Slovo 0 polku Igorevje), en av den
ryska litteraturens äldsta och märkligaste
konstdikter, skriven omkr. 1200. Furst Igor av
Nov-gorod-Severskij hade (1185) lidit nederlag vid
Don mot de hedniska polovtserna, tillfångatagits
och befriats. Denna episod skildras i en lyrisk
hjältedikt, besläktad såväl med den västerländska
som den fornnordiska riddar- och kämpepoesien.
Handskriften upptäcktes 1795 i ett kloster,
trycktes 1800 men förstördes vid Moskvas brand
1812, en svår förlust, då många ställen i dikten
äro dunkla. — Litt. om I. är ofantligt rik. Det
utförligaste om I. är Barsovs stora verk om
”Slovo” (1887—90); senast har I. utgivits av
V. Peretz (1926; med vidlyftig lillrysk
kommentar). Sv. övers, av A. Jensen i ”Rysk
kulturhistoria”, I (1908).
Igoroter [-rå’-], benämning på flera infödda
huvudjägarstammar, bon t ok m. fl., som höra
till ett äldre malajiskt folkskikt, på n. Luzon,
Filippinerna.
Iguäna, Iguänidae, zool., se Leguaner.
Iguänodon, fossilt ödlesläkte från undre
kritan, tillhörande ordn. dinosaurier (se
Skräcködlor).
Iguassü, Iguazü [igæaso’], biflod från
vänster till Paranå, i sitt nedersta lopp gräns
mellan Brasilien och Argentina. 13 km ovanför
mynningen bildar floden de stora
Iguassü-fallen, som till lika delar tillhöra Argentina
och Brasilien. Fallhöjd omkr. 52 m. — Se bild
å sp. 736 vid Argentina.
Igu’men, abbot i grekisk-katolska kloster.
Ihlen, Nils Claus, norsk politiker (1855—
1925), industriledare från Romerike, tillhörde
1906—09 stortinget, där han 1908 anslöt sig till
den s. k. konsoliderade vänstern, var 1908—
10 arbetsminister och 1913—20 utrikesminister i
G. Knudsens ministärer.
Ihre, adlig släkt, härstammande från Eire
gård i Elinghems (sedan Hangvars) socken,
Gotland. I.i), son till den lärde och stridbare teol.
prof, i Lund, sedermera domprosten i Linköping
Thomas I. (1659—1720), blev adlad 1757.
Hans sonson, I.2), upphöjdes 1843 i friherrligt
stånd men slöt själv sin friherrliga ätt.
1) Johan I., språkforskare (1707—80). Han
avlade 1728 i Uppsala med utmärkta vitsord
fil. examen, disputerade "De vi materiæ” 1728
och promoverades (frånvarande) till fil. mag.
1731. På resor och under studier vid univ. i
Tyskland, Holland, England och Frankrike
tillbragte I. åren 1730—33. Hemkommen fick han
1734 en docentur i fil. fakulteten, blev 1737
prof, i latinsk poesi och kallades 1738 till
Skyt-teansk professor. På
denna plats verkade I.
sedan oavbrutet i 42 år
till sin död. I.
utvecklade som
universitets-professor en
utomordentlig skicklighet och
arbetsförmåga. Under
hans inseende
ventilerades ej mindre än 453
avh., de allra flesta
författade av honom
själv. Som lärare
utövade han mycket
stort inflytande, ej
minst genom sitt
personliga umgänge. Hans föreläsningar och
dispu-tationer utmärkte sig ej blott genom grundlighet
utan även genom en ofta lekande livlighet.
I:s förnämsta vetenskapliga gärning ligger
inom språkvetenskapen, där särskilt hans betydande
och banbrytande forskningar över svenska
språket, de nordiska fornspråken och de besläktade
germanska språken, framför allt gotiskan,
förvärvade honom europeisk ryktbarhet. Han
intresserade sig även för praktiska språkfrågor
(ortografi etc.) och det moderna språkets vård
och ans. Frukten av sina studier i modersmålet
nedlade han i åtskilliga akademiska avh., av
vilka den första, ”De mutationibus linguæ
sueo-gothicæ” (1742), utgör en svensk språkhistoria
”in nuce”. 1745 utgav han, huvudsaki. för att
lämna de studerande en vägledning vid
rättskrivningen, ett ”Utkast till föreläsningar öfver
svenska språket”. Som resultat av sina dialektstudier
utgav han ”Svenskt dialektlexikon” (1766),
vilket trots stora brister likväl ännu i dag har
värde. I:s förnämsta verk var hans stora
ety-mologiska ordbok ”Glossarium suiogothicum” (2
dir, 1769). I motsats till de flesta av sina
föregångare går I. som etymolog till väga med stor
försiktighet och kritiskt sinne. Hans metod var
att vid undersökningen av ordens härledning
alltid först gå tillbaka till Sveriges fornspråk. Där
detta tröt, tog han sin tillflykt till isländskan och
vidare till forntyskan, angelsaxiskan och
meso-gotiskan. Ej heller konsonanternas växlingar hade
undgått hans skarpsinne, och man finner hos
honom iakttagelser över den s. k. 1 j
udskridning-en, en företeelse, som i senare tid satts i system
av Rask och J. Grimm. I:s verk, nu i stort sett
föråldrat, bibehåller ett betydande intresse genom
förf:s klara och nyktra omdöme och mångsidiga
vetande. I:s arbeten över den gotiska formläran
beteckna ett ofantligt framsteg i jämförelse med
föregångarna. En samlad uppl. av I:s gotiska
arbeten utgavs 1773 av A. F. Büsching.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
