- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 10. Hassle - Infektera /
909-910

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

909

Indien

910

rektiv om en fredlig noninterventionspolitik, men
han kunde blott delvis följa dessa. Han
efterträddes av Lord Hastings, 1813—23, som
förde krig med gurkhas i Nepal (1814—15) och
efter tredje marattkriget införlivade (1817—18)
större delen av marattemas område med
kompaniets besittningar. Lord A m h e r s t, 1823
—28, vann genom krig med Burma (1824—26)
Assam i n. ö. samt Arakan och Tenasserim på ö.
indiska halvön. Lord William B e n t in c k,
1828—35, genomförde en rad omstridda reformer
på undervisningsväsendets område. Han
avskaffade änkebränningen och thugsektens ritualmord.
Lord Aucklands, 1835—42, försök att till
skydd mot Rysslands befarade utvidgningsplaner
ställa Afghanistan under engelskt inflytande
misslyckades. Expansionen i n. v. fortsattes dock
med bättre resultat under följande
generalguvernörer. 1843 införlivades Sind, efter hårdnackade
strider med sikherna annekterades Punjab 1849.
Lord D a 1 h o u s i e, 1848—56, vars ämbetstid
utmärktes av rastlöst reformarbete, fullföljde
utvidgningspolitiken (Punjab erövrades, och Oudh
införlivades 1856). Han förvärvade 1852 genom
andra Burmakriget Nedre Burma.

Under Dalhousies efterträdare, Lord C a
n-n i n g, 1856—62, utbröt det stora
seapoysupp-roret 1857. Den djupaste orsaken var den oro,
som framkallats, särskilt bland bramanema, av
det europeiska civilisationsarbetets raska
bedrivande. Också missnöje inom mogulväldets nu
definitivt detroniserade ledarskikt bidrog. Men
själva utbrottet föranleddes av den panik, som
framkallades av att de till de bengaliska
regementena utlämnade gevärspatronerna sades ha
blivit smorda med ko- och svinfett, det ena för
hinduer, det andra för muhammedaner en
absolut styggelse. Upproret kom till utbrott i
garnisonsorten Meerut (10 maj 1857). De infödda
soldaterna mördade alla européer de kommo över
och avtågade sedan till Delhi, där den gamle
Ba-hädur schah utropades till I :s härskare. Därifrån
spred sig rörelsen till övriga gamisonsorter i
Hindustan, och i Cawnpore togs ledningen av
Nänä Sähib, som anställde en fasansfull
massaker på där boende européer. Men den civila
befolkningen höll sig i allm. avvaktande, Punjab
förblev troget, och myndigheterna i England och
I. förforo med kraft och beslutsamhet.
Avgörandet kom redan i sept. 1857, då general Colin
Campbell återtog Delhi. Först 1859 bröts
motståndet i Oudh, där befolkningen slutit sig till
de upproriska och stad efter stad måste
stormas, och i Centralindien kvävdes upproret
fullständigt först våren 1859 av general Hugh Rose.
Redan dessförinnan hade genom en
parlamentsakt (aug. 1858) Ostindiska kompaniets
besittningar överflyttats till brittiska kronan och
grunddragen bestämts för den nya förvaltningen.
Canning, nu med titeln vicekonung, ledde i
försonlig anda arbetet på ordningens återställande.

Den indiska regeringen har alltsedan det stora
seapoysupprorets undertryckande kunnat rikta
sina huvudsakliga bemödanden på det inre
reformarbetet. Vicekonungar voro intill 1899
lor

derna Canning 1858—62, Elgin 1862—■
63, Lawrence 1864—69, M a y o 1869—
72, Northbrook 1872—76, L y 11 o n 1876
—80, R i p o n 1880—84, D u f f e r i n 1884—
88, Lansdowne 1888—94 och Elgin 1894
—99. Politiskt och administrativt vann I. allt
större stadga. Loj alitetsbanden mellan kronan
och lydfurstar stärktes genom proklamerandet
(1 jan. 1877) av drottning Viktoria som
kejsarinna. — Expansionens tid var förbi. Inga
fursten-dömen annekterades längre; de sista
kolonialkrigen i gammal stil voro 2:a afghanska kriget
(1878—81) och 3:e burmanska kriget (1886). Det
sistn. ledde till hela Burmas annexion.
Nordvästgränsen fortsatte hela tiden att vara en oroshärd,
men gränsexpeditionerna gåvo icke anledning till
nya erövringar.

Lord C ur zons ämbetstid, 1899—1905, bjöd
på aktiv kolonialpolitik. Han lyckades befästa
det brittiska inflytandet i Persien, Afghanistan
och Tibet samt ordnade de oroliga förhållandena
på nordvästgränsen. De inhemska furstarna sökte
han vinna för tillämpning av den brittiska
administrationens reformgrundsatser. Då Curzon av
administrativa och politiska grunder uppdelade
den kolossala provinsen Bengalen i två
förvaltningsområden, gav han stöten till en häftig
nationalistisk agitation, som kom till utbrott under
hans efterträdare, Lord M i n t o, 1905—10.
Sedan länge rådde bland bildade hinduer djupt
missnöje, med den brittiska styrelsen, vars utbrott
framkallades dels av inre åtgärder, dels av det
intryck, som Japans seger över Ryssland (1905)
väckte i I. Den inhemska pressen drev den
hetsigaste agitation mot engelsmännen, och de
infödda fordringarna preciserades på den årliga, i
olika indiska städer sammanträdande
national-kongressen. Man krävde större delaktighet i
styrelsen, men ytterst åsyftades politisk
självständighet (swaraj) genom engelsmännens fullständiga
avlägsnande. 1908 förekom en lång rad av mord
och mordförsök mot européer. Regeringen svarade
genom mera summarisk rättskipning i fråga om
mord, tvångsåtgärder mot pressen m. m. Samtidigt
utlovades successivt införande av representativa
inrättningar, och 1909 genomdrev ministern för
L, Lord Morley, Indian Councils Act, varigenom
verkliga val infördes till de lagstiftande råd, som
finnas vid provinsguvernörens sida, varjämte de
inföddas antal där och i vicekonungens råd
ökades.

Under Mintos efterträdare, Lord H a r d i n g e
of Penshurst, 1910—16, fortgingo de
anarkistiska komplotterna och våldsdåden. 1911
besöktes I. av engelska konungaparet Vid den stora
durbaren i Delhi proklamerade kejsaren-konungen
dels en partiell återgång till föregående
förhållanden i Bengalen, i det att detta land åter
sam-manslogs till ett helt, medan i stället den nya
provinsen Behar och Orissa konstituerades, dels
Kalkuttas ersättande med Delhi som I :s
huvudstad. Vid 1 :a världskrigets utbrott 1914 ansåg
man sig kunna nästan blotta I. på trupper;
ex-peditionskårer sändes till Frankrike, Turkiet,
Egypten och Sydafrika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:17:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffj/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free