Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiska oceanen - Indiska unionen - Indisk konst - Byggnadskonst - Bildkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
Indiska unionen—Indisk konst
924
högst under maj och överstiger då 28° i nästan
hela den del av I., som ligger n. om io° s. br.
I stora områden i ö. sjunker temp. aldrig under
28°. Mot s. avtager temp.; drivisgränsen ligger
på 400 s. br. — Utmed Antarktis’ kust härskar
en hård ö. vind. N. därom, särsk. i the roaring
forties, det stormiga bältet mellan 400 och 500
s. br., blåsa året runt starka v. vindar. N. om
300 s. br. vidtager s. ö.-passaden, som under s.
halvklotets sommar når till xo° s. br., under
nordsommaren 5° nordligare. Mellan o° och io°
s. br. härskar under nordvintern det ekvatoriella
lågtrycksbältet med vindstilla el. svaga,
växlande vindar, över n. delen av I. råder då n.
ö.-monsunen. Under nordsommaren förskjutes
lågtrycket till det inre av Asien. Detta förändrar
fullständigt vindarna i n. delen av I., i det s.
ö.-passaden fortsätter över ekvatorn, böjer mot n.
och n. v. och övergår i s. v.-monsunen, som särsk.
i Arabiska havet har utomordentlig styrka.
Under nord vintern framkallar n. ö.-monsunen i n.
delen av I. den åt v. gående n.
ekvatorialströmmen. Mellan io° och 270 s. br.
framdriver s. ö.-passaden den s. ekvatorialströmmen
från Australien till Madagaskar och
Zanzibar-bukten. Mellan dessa strömmar framgår mot
ö. den ekvatoriella motströmmen mellan 20 och
5° s. br. Under nordsommaren ändras detta
förhållande fullständigt, i det s. v.-monsunen
försätter hela den n. om ekvatorn liggande delen
av I. i rörelse mot ö., monsunströmmen, den
ekvatoriella motströmmen, försvinner och s.
ekvatorialströmmen utvidgas mot n. till nära 50
s. br. — Litt.: G. Schott, ”Geographie des
In-dischen und Stillen Ozeans” (1935; med
utförliga litt.-anvisningar).
Indiska unionen, gängse benämning på den
1947 upprättade, till Brittiska samväldet anslutna
republiken Indien.
Indisk konst. Av den äldre bramanska
konsten i Indien är föga bevarat; den indiska
konsthistorien börjar med buddismens genombrott
under konung Asoka.
Byggnadskonst. Bland de äldre
arkitekturtyperna märkas minneskolonnen (stambha), den
halvklotformiga monumentalgraven (stupa),
hallen (caitya) och tempelbyggnaderna; viktiga äro
också de redan tidigt monumentaliserade
stängsel- och portanläggningarna. De intressantaste
minneskolonnerna härstamma från Asokas
regeringstid och ha höga, cylindriska skaft, som bära
skulpterade kapitäl med symboliska figurer. —
Stupan är buddismens vanligaste sakralbyggnad;
den består av en halvsfärisk, massiv
byggnadskropp, ofta på lodrät sockel och krönt med ett
lanterninliknande miniatyrtorn, som inrymmer en
relik el. ett annat heligt föremål. I äldre tid
helt enkel, utbildades stupan senare till
fantastiskt rika och komplicerade former, rikast
utanför det egentliga indiska konstområdet. — Caityan
är en sakralbyggnad av i regel avlång form, vid
ena kortsidan utvidgad med en absid, i vars
centrum en stupa står. Dess märkligaste
representanter, av vilka de yngre ofta ha mycket
rikare rumsanordning än den normala, äro de
ryktbara grottemplen (se t. ex. Ajanta och
Ellora). — Det egentliga templet är i sin
primitivaste form en enrummig byggnad, en cella,
som har sin urbild i botgörarbostaden.
Framför cellan ha också små tempel oftast en
portbyggnad och en församlingshall; större tempel
ha två el. flera hallar, vartill kombinationer av
flera cellor i en komplex förekomma och tills,
m. förhallar, portar, förgårdar och ringmurar
i de största templen bilda nästan oöverskådliga
byggnadsmassor. Cellans tak utbildas i regel till
ett torn, varjämte portarna, i synnerhet i s.
Indien, kunna formas till kolossala, tornliknande
byggnadskroppar.
Kännetecknande för den indiska arkitekturen
från det senaste årtusendet äro dess ytterst rika
plastiska dekoration och dess böjelse för att
nyttja stenen så enbart som möjligt. Alla ytor
upplösas i ett myller av figurala och dekorativa
former; murytorna indragas trappstegsvis och
övergå rytmiskt i yttertaket. Ett egentligt tak
kan ofta icke urskiljas, utan byggnadens krön
bildas genom yttermurarnas successiva
indragning. Pyramiden och det sockertopps- el.
klock-formade tornet äro de dominerande
byggnadsdelarnas huvudformer.
Bildkonst. Den äldsta indiska skulpturen visar
en kraftig och säker behandling av dekorativa
uppgifter, medan friskulpturen, som visar ett
persiskt-baktriskt inflytande, är primitiv och
grov. Under århundradena kring och efter Kristi
födelse skapades i landskapet Gandhara inom
nuv. Afghanistan en själfull och formellt
högtstående friskulptur (”Gandharakonst”) under
Buddha-huvud från Sarnath. Gupta-konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
