Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Individuell - Indoeuropéer - Indoeuropeiska språk - Indofenin - Indofenoloxidas - Indogermanska språk - Indokina - Indokinesiska federationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Indoeuropéer—Indokinesiska federationen
928
skillnad från andra sådana, egendomlig,
personlig ; motsats: generell.
Indoeuropéer, gemensamt namn på de folk i
Europa och Asien, som tala
indoeuropeiska språk (se d. o.), i motsats till t. ex.
semiter (folk, som tala semitiska språk, o. s. v.).
Tyskarna använda vanl. i stället benämningen
indogermaner; ett annat namn är a r i e r.
Om det ”indoeuropeiska folket” vet man absolut
intet och äger ej rätt att bestämt antaga, att
ett sådant i rashänseende varit något så när
oblandat. Frågan om dess ursprungliga hemvist
är alltjämt oavgjord. I synnerhet tyska
forskare hålla bestämt på ett nordligt urhem,
omfattande ung. n. Tyskland, Danmark och s.
Sverige; andra placera det i s.ö. Europa, på s.
Rysslands stäpper, åt Ural till el. i östturkestan.
Ej heller är tiden för en indoeuropeisk
gemen-samhetsperiod el. dess slut möjlig att exakt
bestämma. —• Litt.: O. Schrader, ”Reallexikon
der indogermanischen Altertumskunde” (2: a
uppl., 2 bd, 1917—29); W. Schmidt, ”Rassen
und Völker in Vorgeschichte und Geschichte des
Abendlandes” (3 bd, 1946—49).
Indoeuropeiska språk, en grupp av språk,
så kallad, enär i Asien indierna bilda den
ojämförligt största grenen och i Europa nästan alla
folk höra dit. Dess språkområde utgöres numera
av den allra största delen av Europa, en stor
del av s. v. Asien samt, till följd av
kolonisationer från Europa i nyare tider, stora delar av
Nordamerika, Sydamerika, Australien och mindre
delar av Afrika. Termen i. infördes 1814 av
engelsmannen Th. Young och är den i
internationellt språkbruk vanligaste; föråldrade äro
termerna indokeltiska och jafetiska
språk; den i Tyskland och Holland vanligaste
är indogermanska språk. A r i s k a språk
användes mycket under 1800-talet, nu stundom
i engelskt och franskt språkbruk; annars betyder
arisk nu indoiransk.
I. sammanfattas i vissa grupper, näml, de
indoiranska el. ariska språken, t o c h
a-riska (i östturkestan, utdött),
balto-sla-viska språk, armeniska, mindr e-a s i
a-tiska språk (hieroglyfhettitiska, kilskri
ftshetti-tiska, luiska, palaiska, lykiska, alla utdöda),
trakisk-frygiska språk (utdöda),
grekiska, illyriska (utdött, kanske rester
kvar levande i albanska), messapiska,
venetiska, liguriska (utdöda), i t al i ska
språk (delvis utdöda, men latinet kvarlever i de
romanska språken), germanska språk,
keltiska språk.
I sitt nuv. skick skilja sig de flesta i.
avsevärt från varandra. Man kan närmare bestämma
deras släktskap endast genom kännedomen om
äldre språkstadier. De äldsta proven på i. gå
tillbaka till mitten av 2:a årtusendet f. Kr.; ung.
så gamla äro de äldsta hettitiska urkunderna,
det äldsta skiktet av den fornindiska
litteraturen och möjl. de äldsta delarna av Avesta.
De äldre i. uppvisa en ganska nära släktskap,
särsk. gäller detta grekiskan och fornindiskan
(sanskrit). Dessa likheter föranledde redan på
1700-talet teorier om släktskap mellan
fornindiskan och de europeiska språken. Den
indoeuropeiska språkforskningens grundläggare är F.
Bopp; hans första jämförande undersökning
utkom 1816. Under den indoeuropeiska
språkforskningens första period ansåg man sig
nödsakad att antaga ett enhetligt ”urspråk” som
förklaring till släktskapen. Men genomförandet
av detta antagande i form av ett slags
genealo-giskt system med ”moder-” och ”dotterspråk”
stötte på många hinder. Urspråket kunde icke
vara enhetligt, det var trol. från början
dialektalt differentierat. I detta årh. ledde
upptäckten av den starkt skiljaktiga men dock
besläktade hettitiskan (samt andra mindre-asiatiska
språk) till nya problemställningar. Man antar,
än att hettitiskan tidigt avskilt sig från en
”indo-hettitisk” språkgrupp, än att det indoeuropeiska
urspråket varit en komplicerad, av olika element
sammansatt företeelse. Härmed sammanhänger
frågan, huruvida den indoeuropeiska
språkfamiljen icke har ytterligare anförvanter utanför den
krets, som traditionellt kallas i. Med viss
sannolikhet har man förfäktat släktskap med
semitiska och sydkaukasiska språk, men ännu mer
slående äro de många likheterna med de
ura-liska språken, som t. o. m. föranlett
uppställandet av en i n d o u r a 1 i s k språkgrupp (H.
Sköld, B. Collinder). En förmedlande ställning
intaga forskare, som på språkliga el. etnologiska
grunder vilja uppfatta i. som en bland- el.
över-gångstyp mellan olika språktyper, stundom
identifierade med å ena sidan den finsk-ugriska, å
andra sidan den kaukasiska, resp, även den
semitiska språk- och folkgruppen (så i olika
variationer E. Forrer, Ch. C. Uhlenbeck, W.
Koppers, A. Nehring, N. S. Trubetskoj m. fl.). —
Litt.: Den äldre språkforskningens resultat
sammanfattas i K Brugmann och B. Delbrück,
”Grundriss der vergleichenden Grammatik der
indogermanischen Sprachen” (5 bd, 1886—1900,
2:a uppl., 2 bd, 1897—1916); kortare
sammanfattning av K. Brugmann, ”Kurze vergleichende
Grammatik der indogermanischen Sprachen”
(1902—1904); H. Pedersen, ”Sprogvidenskaben i
det 19. aarh.” (1924), ”Lykisch und Hittitisch”
(1945); J. Charpentier, ”Jämförande
indoeuropeisk språkvetenskap” (1926; populär handbok);
B. Collinder, Tndo-uralisches Sprachgut” (1934);
N. S. Trubetzkoj, ”Gedanken zum
Indogermanen-problem” (i Acta linguistica, 1, 1939).
Indofenin, kem., se Tiofen.
Indofenoloxidäs, ett i naturen mycket vanligt
oxidationsenzym, som finns i talrika växt- och
djurorganismer. I. spelar en viktig roll vid de
i organismen skeende förbränningsprocesserna.
Indogermanska språk, se Indoeuropeiska
språk.
Indokina, se Franska Indokina.
Indokinesiska federationen, fr. Fédération
indochinoise, sedan 1946 benämning på Franska
Indokina, omfattar staten Viet-Nam och
kungarikena Laos och Kambodja. C:a 27 mill. inv.,
varav c:a 43,000 civila européer (mest fransmän).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
