Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingelstads härad - Ingelstads och Järrestads domsaga - Ingelstorp - Ingelsträde - Ingelström, Einar - Ingemann, Bernhard Severin - Ingenhouss, Jan - Ingenium - Ingeniör - Ingeniörsvetenskapsakademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Ingelstads och Järrestads domsaga—Ingeniörsvetenskapsakademien
14
Tranås samt Tomelilla köping; 433,25 km2;
24,134 inv. (1951). I. tillhör Ingelstads och
Järrestads domsaga (tingsställe:
Hammen-hög), Simrishamns fögderi och Ingelstads
kontrakt (Borrby och Ö. Hoby tillhöra dock
Albo och Järrestads kontrakt).
Ingelstads och Järrestads domsaga i
Kristianstads län, under Hovrätten över Skåne och
Blekinge, omfattar Ingelstads och Järrestads
härader samt Simrishamns stad. I. utgör ett
tingslag med tingsställen i Hammenhög och
Simrishamn; kansliort är Simrishamn.
Ingelstorp, socken i Ingelstads härad,
Kristianstads län, vid länsgränsen ö. om Ystad; 15,82
km2, 737 inv. (1951). Skoglös slättbygd. Längs
kusten löper åsen Hammars backar. 1,575 har
åker. Kyrka från senare 1800-talet. Ingår i
I:s och Valleberga pastorat i Lunds stift,
Ingelstads kontrakt; tillhör storkommunen
Glem-mingebro.
Ingelsträde, samhälle i Väsby sn i Skåne.
Ingelström, Einar Andreas, botanist (f.
1894 3/ö), assistent vid Statens växtskyddsanstalt,
Stockholm, 1932. I. har utg. ”Nordisk
familjeboks svampbok” (1933, 2:a uppl. 1935),
”Svarnp-flora” (1940) och ”Växtdoktorn” (1945, 2:a
uppl. 1947), en handledning i kampen mot
trädgårdens skadegörare, samt fytopatologiska
arbeten i ”Skrifter utg. av Statens
växtskyddsanstalt”.
Ingemann, Bernhard Severin, dansk
författare 1789—1862). I. utgav 1811—20 ett
stort antal dikter och dramer, fyllda av
sentimental längtan och skräckromantik. Efter en
längre resa kring Europa 1818—19 blev han
1822 lektor vid Sorö akad. Icke minst genom
Grundtvigs inflytande övergick I. 1820 till ett
historiskt-kristligt författarskap, vars viktigaste
alster äro den episka dikten ”Valdemar den
store og hans mænd”
(1824), romanerna
”Valdemar Seier”
(1826), ”Erik
Menveds barndom” (1828),
”Kong Erik og de
fredlöse” (1833) och
”Prins Otto af
Danmark” (1835) samt
eposet ”Dronning
Margrete” (1836).
Ehuru Walter Scotts
historiska roman var
I:s utgångspunkt,
strävade han till helt
andra mål; han ville
folk
ligt återberätta historien samt var kyrkligt och
monarkiskt tendentiös, naiv och ohistorisk. I det
romantiska äventyret ”Huldregaverne” (1831)
polemiserade I. mot sina kritiker, i ”Blade af
Jerusalems skomagers lommebog” (1833) strider
tvivel mot tro, i ”Holger Danskes sange” (1837),
ett av den danska romantikens yppersta verk,
gav I. sin bästa gestaltning av den riddaranda
och kungliga patriotism, som romanerna
förkunnat. Den till samtiden förlagda romanen ”Lands-
bybörnene” (1852; ”Barndomsvännerna”, 1874)
innehåller självbiografiska drag men är ingen
tidsskildring. I psalmerna ”Morgen- og
aften-sange” (1839) samt i annan religiös el.
stämnings-lyrik nådde han högst. — De fosterländska
romanerna (många i sv. övers.), som, tack vare
I :s stora förmåga att göra dem spännande och
levande, blevo allmän folkläsning, hade en ej
ringa betydelse för stärkandet av patriotismen
under krisen 1848. I:s samlade verk utkommo
1845—65 i 41 bd. — Litt.: I:s egna verk ”Min
levnetsbog” (1862) och ”Tilbageblik paa mit liv”
(1863); K. Galster, ”1. og Atterbom. En
brev-veksling” (1924); monogr. av H. Schwanenflügel
(1886) och F. Rönning (1927).
1’ngenhouss [-håus], Jan, holländsk
växt-fysiolog (1730—99), läkare i Holland, senare i
London, 1768 livmedikus hos kejsaren av
Österrike. I. visade 1779, att gröna växter urskilja
om dagen syre (deflogistiserad luft), om natten
kolsyra (flogistisk luft) och att icke-gröna
växter, i likhet med djuren, utveckla såväl om
dagen som om natten kolsyra. Han fann vid
fortsatta undersökningar 1796, att luftens kolsyra
utgör den huvudsakliga källan till det kol, som
förefinnes i växtkroppen.
Inge’nium, lat., begåvning; snille.
Ingeniör, se Ingenjör.
Ingeniörsvetenskapsakademien, förk. IVA,
är ett 1919 grundat samfund, vars led. äro valda
bland personer, kända för framstående,
självständigt arbete för ingenj örsvetenskapens och
teknikens utveckling. Enl. de av K.m:t
fastställda stadgarna har I. till ändamål att
befordra teknisk-vetenskaplig forskning samt att
därigenom främja den svenska industrien och
tillvaratagandet av landets naturprodukter. I.
arbetar som lärt samfund, som initiativtagare
till och ledare för forsknings- och
utredningsarbeten samt genom sin forskartjänst med
distribution av tekniskt nyhetsmaterial och
tillhandahållande av laboratorielokaler. Som lärt
samfund arbetar I. med sammankomster,
föredrag, utdelande av belöningar och publikationer.
Sammankomster hållas regelbundet med I:s led.,
vilkas antal äro högst 148, och med de 10 avd.,
på vilka led. äro uppdelade. Avd. äro en för
vartdera av följ, delområden: för
mekanisk-tek-niska, skeppsbyggnadstekniska, flygtekniska och
värmetekniska vetenskaper, för elektrotekniska
vetenskaper, för byggnadstekniska vetenskaper,
för kemisk-tekniska vetenskaper, för
bergstekniska vetenskaper, för produktions- och
fabriks-tekniska vetenskaper, för teknikens grund- och
gränsvetenskaper, för skogliga, skogs- och
träteknologiska vetenskaper, för ekonomiska
vetenskaper och ekonomisk organisation och för
biotekniska och därmed sammanhörande
vetenskaper. Led. övergår vid 65 års ålder till hedersled.
Till 1 :e hedersled, kan den väljas, som kraftigt
befordrat I:s ändamål. Vidare finnas utländska
och korresponderande led. För I:s förvaltning
finns ett förvaltningsutskott, sammansatt av ett
presidium och avdelningarnas ordf. Presidiet,
som leder I:s forsknings- och utredningsarbeten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
