Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inkommensurabla storheter - Inkommodera - Inkommunikabel - Inkomparabel - Inkompatibilitet - Inkompetens - Inkomst- och förmögenhetsskatt - Inkomstskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Inkommensurabla storheter—Inkomstskatt
30
Inkommensurabla storheter, i matematiken
sådana storheter, som icke kunna uttryckas i
ett gemensamt mått.
Inkommodèra, besvära, göra omak.
Inkommunikäbel, jur., icke samfälld, enskild.
Inkomparäbel, ojämförlig.
Inkompatibilitet (lat. incompatibi’litas,
oförenlighet) betyder i kyrko- och statsrättsligt
språkbruk omöjligheten för samma person att
förena vissa offentliga ämbeten el. funktioner
(motsats: kompatibilitet).
Inkompete’ns, oduglighet; saknad av nödiga
förutsättningar. — Ad}.: Inkompet e’n t.
Inkomst- och förmögenhetsskatt. Den
statliga inkomstskatten ombildades 1910 till en i.
genom att till den taxerade inkomsten skulle
läggas Vso av den taxerade förmögenheten.
Härigenom skedde en merbeskattning av inkomst
av förmögenhet i jämförelse med övrig inkomst
Denna form av årlig förmögenhetsbeskattning,
som innebär, att inkomsten av förmögenhet blir
desto hårdare beskattad, ju större den övriga
inkomsten är, är relativt ovanlig. 1934 infördes
dessutom en särskild skatt å förmögenhet, och i
samband med att denna 1938 skärptes nedsattes
ovannämnda 60-del till V100. 1947 upphävdes
sambandet mellan inkomst- och
förmögenhetsbeskattning helt genom att 1938 års k. f. om
statlig i. ersattes med dels en förordning om
statlig inkomstskatt, dels ock en förordning om
statlig förmögenhetsskatt.
Inkomstskatt, skatt, som utgår efter en
persons el. ett företags inkomst (jfr
Förmögenhetsskatt). Utmärkande för en i. är, att den utgår
ur den skattskyldiges hela inkomst. En skatt,
som endast är lagd på t. ex. dividender el.
låneräntor, utgör alltså ej en i. utan en
avkastningsskatt. Ej heller en krigskonjunkturskatt är
därför en i. i egentlig mening. I. är subjektiv,
d. v. s. den tar hänsyn till den skattskyldiges
personliga förhållanden, ss. försörjningsplikt.
Då den skattskyldiges inkomst utgör i:s objekt,
har inom finansvetenskapen mycken möda lagts
ned på att konstruera ett riktigt inkomstbegrepp.
Något entydigt riktigt sådant existerar dock ej.
Även om olika länder av historiska el. andra
skäl arbeta med något olika inkomstbegrepp,
kan man dock säga, att utgångspunkten för det
fiskaliska inkomstbegreppet är, att som inkomst
skall beskattas varje värdetillskott, som ökar
skatte förmågan, såvida det ej beskattas på annat
sätt, ss. arv, gåva och vanl. lotterivinster.
Störst svårighet har det vållat att fastställa, i
vilken omfattning kapitalvinster skola beskattas.
Här utvisa också olika länders i.-lagar stora
skiljaktigheter. I. i egentlig mening kan blott
läggas på fysiska personer, då man blott vid
dem kan ta hänsyn till försörjningsplikt o. dyl.
S. k. i. brukar dock även i större el. mindre
omfattning läggas på juridiska personer.
Härigenom kunna de fysiska personer, som stå bakom
dem, bli dubbelbeskattade.
I Sverige erlägges i. till såväl stat som
kommun. Den statliga i. är progressiv och
förbunden med en årlig förmögenhetsskatt, den
kom
munala är proportionell samt förbunden med
en fastighetsskatt. Den kommunala i. är dock
ej en ren i., enär inkomsten delvis beskattas i
annan kommun än hemortskommunen.
Huvudförfattningen ang. den svenska i. är likväl 1928
års kommunalskattelag, vars bestämmelser till
stor del även äro tillämpliga på den statliga i.,
medan 1947 års k. f. om statlig inkomstskatt
blott ger kompletterande regler ang. skatteskala,
ortsavdrag etc. Enl. kommunalskattelagen § 17
utgår kommunal i. för inkomst av
jordbruksfastighet o. a. fastighet, rörelse, tjänst,
tillfällig förvärvsverksamhet samt kapital. Dessa
inkomstkällor uppdelas enl. § 18 i
förvärvskällor, så att t. ex. varje fastighet, som bildar
en förvaltningsenhet, samt varje självständig
rörelse utgör en förvärvskälla. Uppdelningen i
förvärvskällor har bl. a. betydelse, när det
gäller att kvitta underskott mot vinster. Enl. § 19
skall till skattepliktig inkomst bl. a. ej hänföras
arv, gåva och giftorätt, lotterivinst, som
beskattas på annat sätt, livförsäkringar m. fl.
försäkringar, som ej utgå som en årsinkomst,
stipendier, ersättning på gr. av försäkring av
fast el. lös egendom utom i fall, där den
inkomst, som influtit, om egendomen i stället
sålts, utgjort inkomst av jordbruk, ”annan”
fastighet el. rörelse. Enl. § 20 får avdrag ske
för omkostnader för inkomstens förvärvande och
bibehållande. Avdrag får dock ej ske för lön,
som den skattskyldige utbetalar till sin hustru
el. till barn under 16 år. Är barn mellan 16 och
18 år, får avdrag blott ske, om barnet anses
tillhöra arbetspersonalen. Vidare får avdrag ej
ske för allmänna skatter (men väl t. ex.
för motorfordonsskatt för en lastbil) el. för
amortering av skuld el. kapitalförlust. Det
senare begreppet är ganska obestämt, men man
kan som allmän regel säga, att avdrag får ske
blott för en förlust, som är mera normal för
en förvärvsverksamhet, som t. ex. att ett
varulager minskar i värde. Personliga förluster
genom eldsvåda etc. få ej avdragas. Enl. §§ 21—
22 beräknas inkomst av jordbruk enl.
kontant-principen. Inkomsten av försäljning av
produkter beskattas först i den mån den inflyter i
form av kontanter. Hit hör även inkomst av
utarrenderat jordbruk. Kostnader för löner,
utsäde, reparationer, anskaffande av redskap och
djur m. fl. driftsutgifter få avdragas först när
utgiften ägt rum. Avdrag får ske blott för
löpande utgifter, medan nyuppsättning av djur,
ombyggnad av fastighet o. dyl. räknas som en
investering. Å andra sidan beskattas endast
inkomst genom försäljning av jordbruket el.
besättningen, såvida förutsättningarna för
realisationsvinst föreligga. Värdeminskningsavdrag får
ske på driftsbyggnader men ej på inventarier.
Bli de senare förslitna, får avdrag ske för
inköpspriset av nya sådana, såvida det är fråga
om ersättningsköp och ej om nyuppsättning.
Genom lagändring år 1951 har möjlighet
öppnats att beskatta jordbruk efter
bokföringsmäs-siga grunder. Som intäkt upptages då
försäljningssumman för djur och inventarier, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
