- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 11. Infektion - Karkkila /
55-56

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insekter - Insektsbekämpning - Insektsgift(er) - Insektivorer - Insektpulver - Insektätande växter, insektivorer, karnivorer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Insektgift (er)—Insektätande växter

55
sprutning med lösningar och uppslamningar el.
genom bepudring med förstoftade ämnen,
antingen från marken, el. sär sk. över skogar, från
flygplan. Dessa medel äro vanl. maggifter el.
hudgifter (kontaktgifter). Insekter kunna även förintas
genom andningsgifter. Dessa utspridas i
gasform, genom rökning (t. ex. nikotin) el.
utspridning av pulver, som alstra gaserna. Bland
de många bepudrings- el. besprutningsmedlen
kunna framhållas DDT- och
gammaprepa-r a t e n, som användas var för sig el.
tillsammans. — Mycket stor användning ha även
bet-ningsmedel för utsäde fått.

Litt.: A. Tullgren och E. Wahlgren, ”Svenska
i.” (1920—22); H. Carpenter, ”Biology of insects”
(1928); A. Tullgren, ”Kulturväxterna och
djurvärlden” (1929); H. Weber, ”Lehrbuch der
En-tomologie” (1933); A. D. Imms, ”Recent advances
in entomology” (1937), A general textbook of
entomology” (7:e uppl. 1948); I. Trägårdh,
”Sveriges skogsinsekter” (2:a uppl. 1939); V.
B. Wigglesworth, ”Principles of insect
physio-logy” (1947); ”Svensk insektfauna”, utg. av
Entomologiska föreningen (1903 ff.). — Y.
Löwe-gren, ”Biologisk teknik” (i ”Djurens värld”, 14,
1940); G. Peters, ”Die hochwirksamen Gase und
Dämpfe in der Schädlingsbekämpfung” (1942).

Insektgift (er). Det bäst kända i. är det sedan
länge i kristallform framställda kantaridinet, som
förekommer i mjukdelarna av åtskilliga
skal-baggsarter, bl. a. ”spanska flugan”, vilken
innehåller upp till 5 % k a n t a r i d i n. Ett i viss
mån kantaridinliknande ämne,
antihydro-p i n, finnes i kackerlackan. — Av i. från aktivt
giftiga djur intressera främst de från bi, geting,
humla o. a. i Sverige förekommande gaddsteklar.
Av dessa i. är bigiftet mest studerat. Främst
genom Flurys undersökningar veta vi, att den
verksamma beståndsdelen utgöres av en kvävefri
cyklisk syreanhydrid, som förekommer i komplex
förening med bl. a. lecithin och tryptofan.
Bigiftet verkar starkt lokalt retande; sprides det
med blodet, framkallar det kramper och verkar
upplösande på de röda blodkropparna; det kan
döda genom förlamning av andningscentra. —
Den i regel måttliga hudretningen efter bett
av våra vanliga myror torde kunna härledas från
myrgiftets höga halt (upptill 70 °/o) av
myrsyra. De svåra verkningarna av vissa
exotiska myrors bett bero på närvaron av starka,
till sin natur okända gifter. Vissa afrikanska
folkstammar framställa ett dödande pilgift av
en röd myrart. — De giftämnen, som
framkalla de allbekanta hudreaktionerna vid mygg-, resp,
loppbett, äro helt okända. — Mer el. mindre
starkt hudretande ämnen (av okänd art)
förefinnas i avsöndringarna från talrika insektsarter,
t. ex. urinen från vissa syrsor, urinen el.
exkre-menterna från vissa fjärilslarver (vilkas skarpa
brännhår underlätta giftämnenas inträngande i
den träffade hudytan).

Insektivorer [-vå’-]. 1) (Bot.’) Se
Insektätande växter. — 2) (Zool.) Se Insektätare.

Insektpulver, pulver, som nyttjas till att


56-

da el. fördriva vissa insekter. S. k. persiskt i.
beredes av de torkade, halvutslagna blomkorgarna
av Chrysanthemum (Pyrethrum) roseum, som
växer vild i Kaukasien, Armenien och Persien;
odlas i Frankrike. Även av den i Dalmatien
växande Chrysanthemum cinerariaefolium
beredes i., vars verkan anses kraftigare än det ”äkta
persiskas”. — I:s verkan beror enl. somliga på
dess halt av flyktig olja, enl. andra av organiska
syror, som verka dövande och dödande på många
insekter, ss. loppor, väggohyra, malfjärilar m. fL

Insektätande växter, insektivorer, k a
r-nivorer, i regel mixotrofa växter, vilka
genom organ av skilda slag och olika byggnad
locka, fasthålla och döda smådjur, oftast
insekter, upplösa deras kropp och som näring
tillgodogöra sig i dem förekommande ämnen. Till i.
höra en svamp (Zoophagus insidians), några
levermossor (Pleurozia, Colurolejeunia) med
urne-lika blad samt ett antal blomväxter, de egentliga
i., vilka utgöra c:a 500 arter och tillhöra några
få fam., näml., flugfängeväxter (Drosera,
Aldro-vandia, Dionaèa, Drosophyllum),
läppsporreväx-ter (Pinguicula, Utricularia),
Sarraceniaceae-(Sarracenia, Darlingtonia), kannväxter
(Nepen-thes) och Cephalotaceae (Cephalotus). Hos
Dro-sera fastna djuren vid de klibbiga bladen, vilka
locka dem genom sitt röda, glänsande utseende
och vid retningen genom djurens beröring
långsamt sluta sig kring dem. Genom sekret från i
kanten och på översidan befintliga körtelhår
upplösas deras smältbara delar, och efter de lösta
ämnenas uppsugning breda bladen åter ut sig.
På samma sätt sker fångsten hos Drosophyllum,
där dock bladen ej sluta sig kring bytet, och hos
Pinguicula, vars blad äga mycket små, ofärgade
körtelhår. Hos Dionaea (t. ex. D. muscipula,
flugfällan) åter fångas insekterna därigenom, att
bladskivan, vilken är försedd med för beröring
känsliga borst, vid retning av dessa hastigt
sluter sig kring den berörande insekten och dödar
den genom de på ytan befintliga körtlarnas
avsöndring. I bladskivans kant finnes en krans av
tänder, som vid bladhälfternas hopvikning gripa
in i varandra som tänderna i en rävsax. På
liknande sätt förhåller sig den i vatten växande
Aldrovandia, bl. a. A. vesiculosa, där bladskivan
vid retning sluter sig som skalen på en mussla.
En tredje typ representera kannväxterna, vilkas
blad bära i spetsen en kanna el. urna med snett
uppåt riktat lock, som tjänar som skydd mot
regn. Genom ofta brokiga, iögonfallande färger
lockas myror o. a. smådjur in i urnan, ur vilken
vägen tillbaka är spärrad genom nedåtriktade
taggar; djuren falla ned i urnan, så snart de
beträda en där befintlig hal och glatt s. k.
glidyta, och drunkna i vattnet i urnans botten. En
liknande bladbyggnad förefinnes hos Cephalotus,
Sarracenia och Darlingtonia. Den i vatten
levande Utricularia slutl. bär å de kamlikt förgrenade
bladen biåslika bildningar med en elastisk klaff,
som öppnar sig inåt och genom vilken små
kräftdjur och insekter komma in och där inom kort
kvävas och upplösas. — Digestionen av
insektliken förmedlas genom enzymer i den av växten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:17:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffk/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free