Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Instituttet for sammenlignende kulturforskning - Instruera - Instruktion - Instruktionsapotek - Instruktiv - Instruktivus - Instruktör (instruktris) - Instrument - Instrumentalis - Instrumentalmusik - Instrumentation, instrumentering, orkestrering - Instrumentera - Instrumentering - Instrumentflygning - Inställelsedag - Insubordination - Insubrer - Insufficiens - Insufflation - Insula - Insulander, 1. Per Erik - Insulander, 2. Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Instruera—Insul ander
68
ningsserier. Det har sitt säte vid Nobelinstitutet
i Oslo.
Instruera, undervisa, ge föreskrifter.
Instruktion, undervisning, föreskrift,
sammanfattning av reglerna för fullgörandet av ett
uppdrag, utövandet av en verksamhet, fyllandet av
en funktion etc., särsk. om de av K. m:t i
ekonomisk lagstiftningsväg utfärdade författningar,
som innehålla bestämmelser för olika
ämbetsverk, ämbetsmän el. institutioner om deras
verksamhet, skyldigheter etc.
Instruktionsapotek benämnes det apotek i
Stockholm, där Farmaceutiska inst:s studerande
vid kursen för farm, kand.-examen avlägga sina
praktiska prov i recepturgöromål. Innehavare av
sådant apotek benämnes
instruktionsapotek a r e.
Instruktiv [el. i’n-], upplysande, lärorik.
Instruktivus, se Kasus.
Instruktör (fem. -t r i s), person, som ger
undervisning.
Instrume’nt, verktyg, redskap, i synnerhet
sådana för naturvetenskaplig el. musikalisk
verksamhet. — Jur. Skriftlig handling ang. vissa
åtgärder av rättslig betydelse, ss. bouppteckning,
bodelning, arvskifte el. dyl.
Instrumentälis, se Kasus.
Instrumentälmusik, musik, utförd blott med
instrument. Under antiken hade vokalmusiken
urspr. företrädet, men hos romarna blev den
instrumentala efter hand den förnämsta. Kyrkan
återinsatte vokalmusiken som den ledande
tonkonsten. Först med trubadurtiden (noo- och
i2oo-talen) vann den instrumentala konsten ånyo
anseende. Under för- och högrenässansen
förekommer åter ensidigt vokalmusiken, och
1600-talets operadyrkan förmådde ej skapa några
dominerande instrumentala konstformer. Först
med 1700-talets tyska period kommo instrumenten
i den stora orkestern och de instrumentala
konstformerna ånyo till heders.
De instrumentala konstformerna
kunna indelas i fyra huvudgrupper: de för
soloinstrument, kammarmusik, orkester samt solo och
orkester. Till de förstnämnda höra de äldre:
fuga, preludium, toccata, fantasi, svit m. fl., samt
de yngre: variation, sonat, karaktärsstycke
(noc-turne, Lied ohne Worte m. fl.), dansstycke
(menuett, polonäs, vals m. fl.). Till den andra
gruppen räknas alla de för flera instrument men med
enkel besättning. Hit höra stycken för 2—8
instrument el. flera, vanl. benämnda duo, trio,
kvartett etc. De ha oftast sonatform. De för
orkester äro: symfoni, symfonisk dikt, svit,
rap-sodi m. fl., även marsch, dansstycke o. dyl. De
slutligen, som äro för både solo och orkester,
kunna indelas i två grupper: concerto grosso
och solokonsert. Den förra har en
soloensemble med ett instrument för var stämma och en
tuttiensemble med flera. Solokonserten med ett
el. flera soloinstrument har individuellt
behandlat instrument och orkesterackompanj emang
(orkesterpart) därtill; de vanliga formerna äro
konsert och konsertstycke (fantasi), variation m. m.
Instrumentation, instrumentering, o r-
kestrering, fördelning av en
orkesterkompositions stämmor på de olika
instrumentgrupperna. En komposition kan redan från början
vara tänkt och instrumenterad för orkester el.
vara ett verk för andra instrument (även ett
instrument), som arrangerats för orkester.
Genom karakteristisk individualisering av
instrumenten får kompositionen en ny, distinktare
belysning. — Kunskapen om hur instrumenten
böra sammanställas för att ge den rätta klangen
kallas instrumentationslära.
Vägledningar i i. ha skrivits av Berlioz (ny uppl. av
R. Strauss), Marx, Lobe, Riemann, Gevaert, R.
Hofmann, Bussler och Prout.
Instrumentèra, sätta ett tonstycke för flera
instrument samfällt.
Instrumentering. 1) (Mus.) Instrumentation.
— 2) (Elektrot) Se Elektriskt ställverk.
Instrumentflygning, se Blindflygning.
Inställelsedag, dag, då rättsägare har att
inställa sig inför domstol el. myndighet för att
bevaka sin talan. I konkurs förekommer numera
enl. sv. rätt icke någon särskild i. I stället skall
konkursdomaren tillkännage en viss tid, inom
vilken borgenärerna böra hos konkursdomaren
bevaka sina fordringar. I rättegången vid hovrätt
och i Högsta domstolen betecknar i. den dag,
då part senast skall ha inlämnat sin skriftliga
inlaga, för att denna skall vinna beaktande.
Insubordination, lydnadsbrott, särsk. där detta
avser krigslydnaden.
Insübrer (lat. Insubres), galliskt folk i n.
Italien. Mediolanum (nu Milano) blev deras
huvudstad. Efter sitt nederlag 222 f. Kr. vid
Clasti-dium måste i. snart underkasta sig Roms
herravälde. Efter andra puniska krigets slut hade Rom
ånyo en hård kamp med de galliska folken i n.
Italien; dessa måste åter underkasta sig och
ro-maniserades efter hand fullständigt.
Insufficie’ns. 1) (Med) I allm. otillräcklighet
i ett organs funktion. Man talar om i. hos
hjärt-valvler och venklaffar o. s. v.
2) (Jur) Se Insolvens.
Insufflatiön, med., veter., inblåsning av fint
pulveriserade läkemedel el. luft i
kroppshålighe-ter m. m.
Insula [F-], lat., ö.
Insula’nder. 1) Per Erik Gustaf L,
agronom, ämbetsman (1871—1939). Han tog
agronomexamen vid Ultuna lantbruksinstitut 1893, var
lantbruksskollärare 1893—1901, arrenderade
Tullgarns kungsgård 1903—14, var sekr. hos
Östergötlands läns hushållningssällskap 1913—18, blev
1918 ord. byråchef i Lantbruksstyrelsen samt
ge-neraldir. och chef där 1920, avsked 1938. Han
innehade en mängd uppdrag inom
jordbruksför-valtningen.
2) Carl Johan L, den föreg:s kusin, väg- och
vattenbyggare (f. 1872 18/e), examinerades från
Tekniska högsk. 1894 och erhöll 1897—99
praktisk utbildning hos prof. J. G. Richert. Vid
Tekniska högsk. undervisade I. 1900—04, varav sistn.
år som t. f. prof. Han var t. f. byråchef i
Väg-och vattenbyggnadsstyrelsen under ett flertal
perioder 1909—36 och under en del av denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
