Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Irland
138
centralpunkt i den 1879 av M. Da vi 11
grundade irländska jordligan (Irish Land League),
som ytterst åsyftade de engelska jordägarnas
fördrivande. De båda rörelserna förenades, då
Charles Stewart Parnell 1880 blev
ledare för båda. Jordligan agiterade för att
ar-rendatorerna skulle vägra att betala arrende, och
den lovade göra livet surt för nya arrendatorer,
om utebliven arrendebetalning föranledde
vräkning. Parnell organiserade mot misshagliga
godsförvaltare och arrendatorer en metodisk
förföljelse, som efter ett av de första offren fick
namnet bojkott. Nu måste Gladstone för
ordningens upprätthållande tillgripa
tvångslagstift-ning. En viktig förbättring i arrendatorernas
ställning genomfördes 1881, då regleringen av
förhållandet mellan jordägare och arrendator
underställdes en statlig kommission; därjämte
an-togos nya tvångslagar, som efter mordet på
ministern för I., Lord Cavendish, i Publin 1882
ytterligare skärptes. 1886 beslöt emellertid
Gladstone att försöka en radikal lösning av den iriska
frågan och föreslog genomförandet av home rule.
Härav följde dock blott splittring inom det
liberala partiet, och ett nytt försök 1893
misslyckades likaledes. Det liberala partiet avlöstes
som regeringsparti av unionisterna; samtidigt
försvagades de irländska nationalisternas styrka
och slagkraft genom inre splittring. Däremot
genomfördes flera viktiga lagar i jordfrågan,
varigenom småbruk främjades och ar rendator erna
sattes i stånd att med billiga statslån inköpa
sina gårdar (Lord Ashbournes lag av 1885, Land
Purchase Act av 1891, Irish Land Act av 1903
och 1909). Sedan parlamentsvalen 1910 gjort det
av John Redmond ledda irländska
nationalistpartiet till tungan på vågen i underhuset,
dröjde det ej länge, innan ministären Asquith
(1912) framlade en home rule-bill, men denna
föll i överhuset. Om den för tredje gången
antogs av underhuset, skulle den enl.
parlaments-reformen av 1910 bli lag trots överhusets avslag;
men unionisterna i Ulster beredde sig att med
våld hindra lagens genomförande, i det man i
Ulster ej ville styras av ett parlament med
katolsk majoritet. Provisorisk regering för Ulster
tillsattes 1913, och frivilliga trupper, Ulster
Volunteers, organiserades. S. L följde ex. och
organiserade National Volunteers. Dessa
komplikationer hindrade ej parlamentet att 1914 besluta
home rule men ledde till att dess ikraftträdande
något förhalades. Och vid i:a världskrigets
utbrott beslöt parlamentet att dröja därmed till
efter kriget; Redmond lovade, att I. skulle
iakttaga full lojalitet. Inom I. hade emellertid A.
Griffith fört fram programmet Sinn féin:
man skulle gynna allt irländskt i kultur och språk,
handel och industri; man skulle ej be om home
rule utan genom passivt motstånd tilltvinga sig
eget parlament. En del av National Volunteers
bröto sig ut och bildade Irish Volunteers under
ledning av E. M a c N e i 11. Man sökte
förbindelse med Tyskland bl. a. genom R. Casement.
Ett uppror planerades till påskdagen 1916. Då
en vapenlast från Tyskland måste sänkas och
Casement, som landsatts av en tysk
undervattensbåt, tillfångatogs, gav MacNeill order, att
upproret skulle inställas, men P. Pearse och J.
Con-nolly beslöto våga försöket, läto annandag påsk
besätta några av Dublins förnämsta byggnader
och proklamerade republiken. Mot de knappt
2,000 upprorsmännen sändes 40,000 man engelska
trupper, och efter en veckas strider måste de
upproriska kapitulera. Deras främsta ledare
straffades med döden, tusentals irdändare fördes till
fångläger i Wales och England. De avrättade
prisades som martyrer och nationalhjältar,
fånglägren blevo ypperliga centra för Sinn
féin-rörel-sens propaganda, som vann stora framgångar;
vid fyllnadsval till parlamentet valdes för
första gången Sinn féin-kandidater, men de
underläto att infinna sig, då de ej ville avlägga
trohetsed. Då Lloyd George 1918 ville utsträcka
värnplikten till I., tog Sinn féin-partiet
ledningen av en allmän protest häremot, som England
ej vågade trotsa. Vid nyvalen till parlamentet
fick det 73 mandat, medan det gamla
nationalistpartiet blott fick 6 och unionisterna 26. De
valda sinnfeinarna sutto till stor del i fängelse,
men de 29, som då voro fria, konstituerade sig
21/i 1919 i Dublin som I:s parlament, Dåil
Éire-ann, förklarade I. för en oavhängig republik
och valde E. de Valera till president och
Griffith till vice president.
Utvecklingen i I. under och efter kriget måste
i England väcka farhågor om konsekvenserna
av det beslut rörande home rule, som gjorts 1914
och som efter fredsslutet skulle få laga kraft,
särsk. med hänsyn till Ulster. Parlamentet
beslöt därför 1920, att I. skulle få ett parlament
för Ulster och ett för s. I., vilka gemensamt
skulle utse ett råd, Council of Ireland, vilket
småningom kunde övergå till gemensamt parlament.
Ddil Éireann hade emellertid organiserat en egen
regering, som erkändes som den lagliga av de
flesta sydirländska städernas fullmäktige, egna
domstolar, som allmänt anlitades, egen hemlig
polis, egna trupper, Irish Republican Army, på
omkr. 200,000 man. På engelsk sida lät
ministern för I., H. Greenwood, öka de engelska
trupperna i landet och förstärka polisen med de
beryktade black-and-tans. Spänningen och
irländarnas passiva motstånd mynnade ut i ett
blodigt gerillakrig med nattliga överfall på
polisbaracker, attentat och mord. Polisen svarade
med repressalier: byar antändes, misstänkta el.
misshagliga personer nedskötos. Från irländsk
sida fördes gerillakriget med stor skicklighet och
djärvhet av Collins, på vars huvud sattes ett högt
pris.
1921 skulle föregående års home ruZe-beslut
träda i kraft, och ett Ulster-parlament valdes
med egen regering under J. C r a i g. Sydirland
ålades att välja led. till sitt eget parlament,
varvid 124 platser besattes med sinnfeinare, 4 med
unionister. I detta läge inledde Lloyd George
ånyo förhandlingar. Vapenvila ingicks 10/7, men
fredsunderhandlingarna i London drogo ut på
tiden till följd av de Valeras krav att erkännas
som hela I:s statschef. Först sedan han som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
