Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Tiden 1100—1350 - Tiden 1350—1540 - Tiden 1540—1750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Isländska litteraturen
188
strofer (lausavisur), som improviserades av olika
anledningar. Av den långa raden skalder från
900- och looo-talen må nämnas Egill
Skallagrims-son (900-talet), Nordens förste store
centrallyriker, Kormåkr ögmundarson (900-talets mitt,
kär leksskald), Einarr Skälaglamm (Håkon jarls
skald), HallfreÖr Vandræöaskåld, Sighvatr
Pör-Öarson (Olof den heliges skald), Arnorr
Jarla-skåld (Magnus den godes skald) och Pjoöölfr
Arnörsson (Harald Hårdrådes skald). Isl. skalder
uppehöllo sig i oavbruten följd hos kungarna i
Norge t. o. m. Erik Magnusson (d. 1299) och
besökte ofta svenska och danska, någon gång
engelska kungar.
Tiden 1100-1350. Vid detta skedes början
fanns en rik muntlig litteratur men ännu ingen
skriven: eddadiktningen, den alltjämt växande
skaldediktningen, som blott delvis upptecknats,
lagarna, vilkas nedskrivning började 1117—18,
och omfattande historiska traditioner. Islands
kyrka ställde sig sympatisk mot denna inhemska litt.
och bevarade den till eftervärlden genom att
ställa sin skrivkonst i dess tjänst. På 1100- och
1200-talen uppstod därför en isl. litt., som i
trohet mot folkminnena ej har sin like hos något
annat medeltida germanfolk. Banbrytare voro
prästerna Sæmundr Sigfüsson (1056—1133) och
Ari Porgilsson (1067—1148; se Are Frode), som
skrev ”Islendingabök” på sitt modersmål och
därmed banade väg för hela den senare isl.
prosalitteraturen, som närmast kom att till
övervägande del bestå av ”sagor” (isl. saga =
prosaberättelse). Den isl. ättesagan handlar med få
undantag om personer (släkter) och händelser från
Islands bebyggande till omkr. 1030;
upptecknandet började tidigast efter 1150, och upptecknarna
äro okända. Många sagor bygga på gamla
traditioner, om också delvis omformade. De
viktigaste äro: Egils, Gunnlaugs, Eyrbyggja, Laxdæla,
Gisla och FöstbræÖra saga (från västerlandet),
Bandamanna, Hallfreöar, Vatnsdæla, HeiÖarviga,
Grettis, Viga-Glüms och Ljosvetninga saga (från
nordlandet), Hrafnkels saga (från östlandet) och
Njåls saga, som betecknar höjdpunkten (från
sydlandet). För sig står det historiska arbetet
”Landnåmabök”, som relaterar Islands
bebyggande. Samtida händelser skildrades på 1100- och
1200-talen i en följd sagor, samlade i Sturlunga
saga. Den isl. kyrkans historia behandlades i
Kristni saga (missionens och de två första
biskoparnas tid), Hungrvaka (Skålholts biskopar 1056
—1176) m. fl. En hel grupp sagor handla om
Norges kungar. Eirikr Oddsson och abboten Karl
Jönsson skrevo på 11 oo-talet norsk
samtidshistoria. Ägrip, Morkinskinna och Fagrskinna omfatta
vardera flera kungars historia och förbereda det
förnämsta isl. historieverket, Snorre Sturlassons
”Heimskringla”, som går från den mytiska
forntiden till 1177 och förenar ypperlig
framställningskonst med vetenskaplig kritik. Snorres
brorson Sturla PorÖarson skrev de sista
kungasagor-na. Till tiden före Islands upptäckt förlägges
handlingen i de s. k. fomaldarsagorna, där av
sägenmotiv och författarnas egen fantasi
skapades noveller om uppdiktade personer, t. ex. FriÖ-
pjöfs saga, el. fornhjältar som Rolf Krake och
Ragnar Lodbrok. Ehuru sådana sagor berättades
på uoo-talet, upptecknades de trol. först efter
1250. Ensam står Volsungasagan, som är en
prosaomskrivning av Eddans hjältesånger. Omfångsrika
äro samlingarna av lagar; viktigast är ”Grågås”,
från fristatstiden, och ”Jönsbok”, den nya
lagboken efter föreningen med Norge. Egenartad
är Snorres Edda, en lärobok i skaldekonst med
en lysande skriven inledning om den nordiska
mytologien. Vidare finns en mängd övers, av
religiösa legender, predikningar o. s. v. Prosan
överväger, men även versen frodas; dock avtar intresset
för hovskaldernas poesi, som blir allt
schablonmässigare. Ny är den religiösa poesien. Alsterrik
var Einarr Skülason (noo-talets förra hälft),
som skrev ”Geisli” (”Strålen”), om Olof den
heliges underverk, den äldsta bevarade av detta
diktslag; vackrast är ”Sölarljöö”. Vid skedets
slut levde munken Eystein Asgrimsson (d. 1361),
som skrev ”Lilja”, ett stort kväde om skapelsen,
syndafallet, återlösningen o. s. v.
Tiden 1350—1540. Prosalitteraturen sjönk i
värde under denna period, man skrev torra
annaler och svaga uppkok på fornaldarsagor och
rid-darromaner. Dikter skrevos i mängd, religiösa
ibland efter ”Liljas” mönster; nya versformer
upptagas, men allitterationen behålles och är än
i dag oumbärlig i all isl. poesi; bland skalderna
var Islands siste katolske biskop, Jon Arason
(d. 1550). På 1300-talet uppstod en ny episk
diktart, rimur. Var rima inledes av en el. flera
lyriska strofer (mansöngur). All möjlig berättande
prosa överflyttades till rimur.
Tiden 1540—1750. Reformationen medförde
betydande förändringar i kulturlivet på Island.
Banbrytande var Oddur Gottskålkssons övers, av
N. T. 1540. Biskop Guöbrandur Porlåksson (d.
1627) utgav en mängd (mest övers.) arbeten;
viktigast äro bibeln (1584), en ny psalmbok
(1589) och en stor samling dikter (”Visnabok”,
1612), mest uppbyggliga. Härefter blev det
regel, att blott religiösa verk skulle tryckas, medan
hela den profana endast fanns i avskrifter. Rimur
och religiösa dikter författades massvis, men de
sakna mestadels personlighetsprägel; tidevarvets
oerhört stora diktning, till största delen alltjämt
otryckt, kan ännu ej rätt överskådas. Av
psalmdiktarna står Hallgrimur Pétursson ojämförligt
främst genom sina innerliga och fromma
”Passiu-sålmar” (1666). Biskop Jön Vidalins
”Hüspostil-la” (1718—-20) utmärkes av vältalighet. Historiska
anteckningar började ånyo; bland de äldsta och
viktigaste äro Jön Egilssons ”Biskupa-annålar”
(1605), om biskoparna i Skålholt. Av de för
1600-talet kännetecknande böckerna mot trolldom
är Jön Magnussons (d. 1696) ”Pislarsaga”,
hemska skildringar av egna lidanden, märkligast. Vid
1500-talets slut grundlädes den vetenskapliga
utforskningen av Islands forntid; Arngrimur
Jönsson gav i ”Crymogæa” (1609) en översikt av den
isl. historien och kulturen. Intresset för de isl.
fornsagorna blev allmänt i Norden, och i såväl
Sverige som Danmark förvärvade man stora
samlingar av fornisl. handskrifter; den största gavs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
