Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isotoper - Isotrop - Isotta Fraschini - Isouard, Nicolo - Ispahan - Ispik - Israel (1 Mos.) - Israel (stat)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Isotrop—Israel
204
för det tunga vätet. För separering av andra
elements i. har metoden med smältelektrolys
använts.
Litt.-. N. Ryde, ”Ur den nyare i.-forskningen”
(i Tidskr. för elementär matematik, fysik och
kemi, 19, 1936); F. W. Aston, ”Mass-spectra and
isotopes” (2:a uppl. 1942).
Isotrop [-å’p], se Anisotrop.
Isotta Fraschini [iså’ta fraski’ni] (Fabbrica
automobili I., S. A., Milano), italienskt
industriföretag, grundat 1904. I. tillverkar numera
väsentligen lastbilar av märket I.
Personbilstill-verkningen nedlades temporärt 1928 men har
1946 återupptagits; endast stora vagnar i extrem
lyxklass produceras.
Isouard [izcoä’r], N i c o 1 o, fransk tonsättare
(1775—1818). F. på Malta, kom till Paris 1799,
där hans operor, särskilt ”Cendrillon” (1810;
”Askungen”, Sthlm 1811) och ”Joconde” (1814;
”Joconda”, Sthlm 1820), vunno framgång. I:s
verk utmärka sig för en enkel, melodiös stil
med verksam användning av folkvisemotiv. —
Monogr. av E. Wahl (1906).
Ispahän, stad i Persien, se Isfahan.
Ispik, en med järnskoning och vass spets
försedd trästav för prövning av tjocklek och
bärförmåga hos is.
Israel [i’-] är i 1 Mos. det nya namn, som
patriarken Jakob fick efter sin kamp med Gud.
I. brukas ofta som benämning på det folk, som
ansåg sig härstamma från patriarken: Israels
barn, Israels stammar. Sedan I:s folk
efter Salomos död delats i två riken, brukades
namnet I. om det norra riket, därför att detta
ansågs utgöra den egentliga fortsättningen av
det gamla I.
Israeliterna ha antagl. inträngt i Palestina
mot mitten av 14 :e årh. f. Kr. och tillhört de
semitiska beduinstammar, som i Amarnabreven
betecknas som Chabiru. I:s invandringssägner
torde knappast ha bevarat historiskt riktiga detaljer.
Möjligt är, att några av I:s stammar tidvis
vistats i Egypten. F. ö. gå sägnerna tillbaka på två
olika traditioner av historiskt värde, dels att
erövringen av Palestina skett från ö., vilket
skedde genom n. stammarna, dels den s. k.
Kades-traditionen, som är förbunden med
Mosesgestal-ten och talar om ett inträngande från s., vilket
skett genom s. stammarna. I gammal tid
betecknade namnet I. blott de n. stammarna, vilka voro
tio, Efraim, Benjamin, Makir, Sebulon, Isaskar,
Naftali, Aser, Dan, Gilead och Ruben (Dom.
5) och bebodde landet på båda sidor om Jordan
från Hermon till Döda havet. Dessa övergingo
snart till åkerbruk, under det de s. stammarna,
Juda, Simeon och Levi, förblevo halvnomader —
endast Juda blev småningom ett bondefolk. Till
en början kunde I. få fast fot endast i
bergstrakterna, medan slättlandet och städerna
stannade hos de militäriskt bättre utrustade
kanané-erna. Hela den s. k. domaretiden el. tiden mellan
invandringen och konungatiden upptages av en
småningom skeende sammansmältning mellan I.
och kananéerna. Med denna tid börja I:s
historiska traditioner: de äldsta beröra Debora och
Gideon. Skriftligt fixerade ha dessa traditioner
blivit i Domarboken. Till en enhet
sammansvetsades dessa stammar först genom en
gemensam yttre nöd, de påträngande filistéerna, vilkas
tryck t. o. m. förenade n. och s. I. Från denna
enhetstid torde teorien om tolv israelitiska
stammar härröra. Ammoniternas aggressivitet i ö. och
filistéernas i v. framtvingade bildandet av en
israelitisk stat och införandet av konungadöme
(omkr. 1000 f. Kr.). Sauls välde omfattade i
huvudsak de n. stammarna, men redan David icke
blott förenade I. och Juda utan förvandlade
riket till en stormakt, vars gränser utsträcktes över
randstaterna. Framför allt konsoliderades riket
under David och Salamo i det inre.
Statskonunga-dömets införande genom Davids erövrande av
Jerusalem medförde även en djupgående
förändring av I :s sociala struktur. I. drogs in i
storpolitiken. I st. f. de gamla bondeuppbåden trädde
nu en krigaradel, som fylkade sig kring konungen.
De gamla nomadiserande herdarna och bönderna
blevo avmilitariserade. Det gamla självstyret
ersattes av en byråkratisk ämbetsmannaapparat.
Skatter och pålagor ökade ytterligare den sociala
klyftan och skärpte klassmotsättningarna. Denna
klassöndring inom folket bildar förutsättningen
och bakgrunden för de reformatoriska tendenser,
som under den senare konungatiden behärskade de
jahvefromma bland profeter, präster och vise.
Till denna inre motsättning kom också
motsättningen mellan n. och s., som redan efter Salomos
död ledde till rikets delning i I. i egentlig
mening i n. och Juda i s. Sönderslitande
strider uppstodo mellan dessa riken, varvid I. i
allm. hävdade sin överlägsenhet. Den förnämsta
dynastien i n. riket var Omris (från omkr. 885
f. Kr.), och från hans tid börjar I. omtalas i
assyriska inskrifter. I Juda härskade under hela
denna tid den davidska dynastien, medan n. riket
utsattes för revolutioner och talrika tronskiften.
722 f. Kr. gjorde assyrierna I:s rike till en prov,
i sitt världsrike, deporterade delar av
befolkningen och inplanterade assyriska kolonister, vilka
uppblandades med landets inhemska inv. och gåvo
upphov till samariterna. Juda rike ägde
fortfarande bestånd men endast som vasallstat åt assy
rierna. Hiskias upprorsförsök åstadkom, att hela
Judéen härjades och landet bragtes i ännu
närmare beroende av Assyrien både politiskt och
kulturellt-religiöst. Assyriens sjunkande makt
gjorde, att Josia icke blott vågade avkasta oket
utan även annektera kringliggande assyriska
provinser. I strid mot Assyriens bundsförvant
Egypten stupade Josia (609 f. Kr.); landet lades först
under egypterna men efter några år under
baby-lonierna, vilka deporterade de härskande skikten
och förvandlade Juda till babylonisk provins. —
Litt.: E. Stave, ”1. i helg och söcken” (2 bd, 2:a
uppl., 1928); R. Kittel, ”Geschichte des Volkes
I.” (3 bd, 6—7:e uppl. 1923—29); J. Pedersen,
”1.” (4 bd, 1920—34); J. Lindblom, ’T:s
religion” (1936); S. Bendixon, ’T:s historia från
äldsta tider till Herodes’ tronbestigning” (2 bd,
1948).
Israel [i’-], judisk stat i Palestina, utropades i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
