Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Geografisk och geologisk översikt - Klimat - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Italien
224
mellersta, närmare östkusten förlöpande del ung.
till staden Isernia i s. Även här har man samma
zonala byggnad som inom Nordapenninerna, men
höjden är betydligt större. Dess n. del,
Umb-riska el. Romerska apenninerna,
upplöser sig söderut i två större kedjor. De
förena sig åter i Monti Sibillini, vilkas högsta topp,
Monte Vettore, når 2,478 m. Ung. längs
tvärdalarna Tron to och Nera börjar
Abruzzer-n a s högland, vidsträckta högplatåer med
bränta sluttningar, genomdragna av djupa dalklyftor,
som inom de högre delarna vidare utformats
av den kvartära istidens glaciärer. Genom det
breda Aternobäckenet uppdelas höglandet i s.
i två huvudkedjor: den ö., Gran Sasso
dT t a 1 i a, når i Monte Corno 2,914 m,
Apenninernas största höjd. Den v.
huvudkedjan är betydligt smalare men höjer sig
dock i Monte Velino till 2,487 m. Genom
Rieti-bäckenet skiljes denna kedja i v. från
Sabins-ka bergens (Monte Pellechia 1,388 m) breda
men täml. låga ryggar. Mellan Arno och Tibern
utbreder sig en sönderskuren högslätt, vars s.
hälft utgöres av vulkaniska bergarter. Dess
högsta berg är Monte Amiata (1,734 m). Det
lågland, som från Maremmerna n. om Civitavecchia
utbreder sig längs kusten och fortsätter mot s. till
Pontinska träsken, bildar romarnas gamla
kärnland, den s. k. Romerska kampagnan (Campagna
di Romd). En del av kampagnan, Agro Romano,
omfattar de öppna slätterna kring nedre delen av
Tibern samt deras kustområde till gränsområdena
mot Pontinska träsken i s. Den inneslutes i n.
av höjderna kring den stora kratersjön Lago di
Bracciano (160 m ö. h.).
Gränsen mellan mell. I. och S y d i t a 1 i e n
går s. om Isernia, där Apenninerna åter närma
sig den tyrrhenska kusten och böja av mot s. och
s. v. Inom detta avsnitt, Sydapenninerna,
särskiljas Neapolitanska, Lukanska och
Kalabriska apenninerna. De förra utgöra en forts, av
Abruzzernas v. kalkzon och ha en likartad
geologisk byggnad och morfologi. Mellan
dalgångarna Volturno och Calore reser sig Monte
Miletto till 2,050 m. Ett framträdande element
i Syditalien är vulkanerna i Neapel-området. Lik
en mot havet öppen amfiteater utbreder sig här
Campagna felice, omgiven av förkastningshorstar
och vulkaner och till största delen uppbyggd av
de senares bördiga tuffer. Slättens sydgräns är
Sorrentohalvön med Capri. I motsats till de
centralitalienska vulkanerna äro de i Neapel-området,
de på Flegreiska fälten och Vesuvius (1,186 m)
ännu verksamma.
Italienska öarna äro till sin byggnad
mycket olikartade. Utanför Apenninska halvön
fortsätta Apenninerna i n. Sicilien. I n. ö.
delen av ön resa sig sålunda de kristalliniska
Monti Peloritanii (1,374 m); v. om dessa höja sig
de av sandsten och konglomerat uppbyggda Monti
Nébrodi el. M. Caronie (1,846 m) och deras forts.
Le Madonie (1,977 m). De senare liksom
kedjans v. forts, fram till Trapani bestå av kalksten.
Egadiska öarna utgöra den tertiära
veck-ningszonens yttersta utlöpare åt detta håll. På
Sicilien reser sig Etnas (3,274 m) höga kägla,
som täcker en god del av öns ö. kust. N. v. om
Messinasundet ligga Lipariska öarna. De
bestå av 7 vulkaner, av vilka blott den n. ö.,
Stromboli (926 m), och den s., Vulcano (499 m),
äro verksamma. I mots. till Sicilien anses
Sardinien (24,089 km2) utgöra en rest av det
gamla tyrrhenska fastlandet, som till större
delen sjunkit i Medelhavet, ön består huvudsaki.
av kristalliniska bergarter.
Klimat. I. har ett mycket gynnsamt klimat, till
icke ringa grad beroende på att Alperna skyddar
det från nordliga kalluftsinbrott. I klimatiskt
hänseende kan man urskilja 3 huvudområden:
Alperna, Poslätten och den egentliga apenninska halvön.
De s. alpsluttningarna, de mot s. öppna
alpdalarna och särsk. trakterna kring alpsjöarna Lago
Maggiore, Lago di Como och Lago di Garda äro
berömda för sitt underbara vinterklimat, vilket
har sin grund i det mot s. exponerade läget, den
föhnlika uppvärmningen av de norrifrån över
Alperna nedströmmande luftmassorna, den relativt
ringa molnigheten och det därav betingade stora
antalet solskenstimmar.
Det utmärkande för Poslättens klimat är
relativt kalla vintrar (januaritemp. 0—30) och varma
somrar (julitemp. 23—240).
Nederbördsfördel-ningen uppvisar två max., ett i maj och ett i okt.
I de v. delarna infaller huvudmax. i maj, i de ö.
delarna i okt. För hela Poslätten är nederbördens
vintermin. mera utpräglat än sommarmin.
Neder-bördsmängden, som vid foten av Alperna är över
1,000 mm, minskar till c:a 700 mm i själva
Po-dalen.
Den egentliga apenninska halvön har i
synnerhet i de s. delarna ett utpräglat subtropiskt
klimat. Kustområdena ha i allm. en januaritemp.
mellan 7 och io°. östkusten är därvid något
kallare än västkusten, medan julitemp. ligger
mellan 24 och 26°. I motsats till n. I. har
vinterhalvåret större nederbördsmängd än sommarhalvåret.
De nederbördsfattigaste delarna av I. äro
Apu-lien, vissa delar av Sicilien och Sardinien, där
den årliga nederbördsmängden är mindre än
500 mm.
I olika delar av I. uppträda karakteristiska
vindar av helt olika karaktär, scirocco och bora.
Den förra är en sydlig, varm och mestadels
fuktig vind, som ibland blåser över Sicilien och s.
L, då lågtryck utbildas över Genuabukten. Då
sciroccon tvingas blåsa över höga bergskedjor,
ss. de sicilianska, får den på läsidan en
föhn-artad karaktär. I Palermo kan därvid i extrema
fall temp. stiga till närmare 500 och den relativa
fuktigheten samtidigt sjunka till 10‘”/o. Boran,
som blåser i n. Adriatiska havets kusttrakter, är
en n., kall och torr vind, som särsk. under
vinterhalvåret ibland störtar sig med katastrofal verkan
mot havet från de bakom liggande
bergsplatåerna.
Växtvärld. I n. I. består den naturliga
vegetationen av den mellaneuropeiska vinterkala
lövskogen i form av smärre bestånd av Populus
tremula, P. nigra, P. alba, sälg, al, Ulmus
cam-pe stris och sommarek. På torr, sandig mark
fin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
