Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Italien
244
skola enl. numera gängse uppfattning i början av
sista årtusendet f. Kr. ha kommit över havet från
ö. till sitt italienska stamland, omfattande ung.
Toscana el. landet mellan nuv. Pisa och Tibern;
de voro under tiden fram mot 500-talet n. I :s
både kulturellt och politiskt ledande folk. Till
lands utvidgade de sitt välde åt alla håll, i n. över
Podalen, i s. långt ned i Kampanien. Småningom
inkommo grekiska nybyggare i Syditalien i så
stort antal, att landet kallades Graecia magna
(Storgrekland), likaså på Sicilien. I norr
inträngde galler. Namnet Italia betecknade urspr. nuv.
Kalabrien men utsträcktes sedermera till hela
halvön. Kring Rom som kärna utbildades
romarriket, vilket från 265 f. Kr. omfattade hela
halvön; se vidare Romerska riket.
Medeltiden. Då Västromerska riket 476
föll, blev de germanska legotruppernas anförare,
O d o v a k ar, I :s konung, men han störtades
redan 493 av östgoternas konung, Teoderik den
store, vilken gjorde I. till huvudland i
östgotiska riket. Efter dess fall 553 blev I.
ett lydland under Östromerska riket. Ett
betydligare germanskt element ingick i I:s befolkning
med langobarderna (568—774), som 568
inryckte uti I. och erövrade Lombardiet m. m.
I spetsen för det nationella partiet i Rom trädde
påven, som ville draga vinst av främlingarnas
strid om väldet i I. Då konung Aistulf 751
erövrat Ravenna, kallade påven till sin hjälp
fränkernas konung Pippin. Denne slog langobarderna
och skänkte 755 påven Rom, Ravenna, Ferrara,
Pentapolis och Perugia — en gåva, som lade
grunden till Kyrkostaten och påvarnas
världsliga makt. Karl den store erövrade det
langobardiska riket 774 och lät 800 kröna sig till
romersk kejsare. Då 843 hans välde delades, kom
I. till hans sonson kejsar Lothar. 855 tillföll det
dennes äldste son, Ludvig II, och vid hans död
875 Karl den skallige i Frankrike. Sedan dennes
brorson Karl den tjocke, 881 krönt till romersk
kejsare, dött 888, blev I. ett tvistefrö mellan
olika tronpretendenter. 962 lät tyske konungen Otto
I kröna sig i Rom till kejsare. I södra I. hade
bysantinerna redan 827 förlorat Sicilien till
araberna. På ruinerna av bysantinernas välde
grundade normannerna under Robert G u
i-s c a r d (d. 1085) hertigdömet Apulien med
Kalabrien, medan bans broder Roger (d. 1101)
erövrade Sicilien. Av de normandiska
besittningarna bildades 1130 konungariket
Sicilien. In. I. uppstod efter hand en mängd
stadsrepubliker, bland vilka Venedig, Milano,
Pisa, Genua och Florens blevo de
mäktigaste och föga aktade den tyske kejsarens
överhöghet. Förgäves sökte kejsar Fredrik
Barbar o s s a (reg. 1152—90) kuva de lombardiska
städerna. Påven gjorde sig oberoende av
kejsarens överhöghet. Visserligen lyckades den
hohen-staufiska kejsarätten genom giftermål förvärva
konungariket Sicilien 1194, men det blev 1266
ett byte för hertig Karl av Anjou. Han förlorade
1282 Sicilien, som tillföll en aragonisk kungalinje,
medan Karls ätt regerade i Neapel. Vid kejsar
Fredrik II :s död (1250) var det slut med de
tys
ka konungarnas italienska makt. I. blev i stället
rov för strider mellan inhemska stater och för
partifejder i staternas inre. Samtidigt därmed
nådde dock industri och handel, litteratur och
konst enastående blomstring.
Nyare tiden. 1. Omkr. 1490—1815. I:s
rikedomar och politiska vanmakt lockade vid nyare
tidens början de mäktiga grannstaterna Frankrike
och Spanien. 1494 erövrade Karl VIII av
Frankrike Neapel, men han måste redan 1495 lämna
sin erövring. Hans efterträdare, Ludvig XII,
vände sig mot Milano, som föll i hans händer
1499, samt därefter mot Neapel, i förbund med
Ferdinand den katolske i Aragonien; men knappt
var landet erövrat, 1501, förrän segervinnarna
råkade i tvist, och slutet blev, att Ferdinand
behöll Neapel. Fransmännen fördrevos även ur n.
I., och Milano tillföll ätten Sforza. Ludvigs
efterträdare, Frans I, kom 1515 i besittning av
Milano men förlorade det under krigen med kejsar
Karl V. Vid habsburgska monarkiens delning
1556 blevo Neapel och Milano spanska
besittningar. Florens blev 1569 storhertigdömet
Toscana. På I:s norra gräns uppstod
hertigdömet Savojen. Kyrkostaten nådde
under 1500-talet sin största utsträckning. Däremot
gick Genuas och Venedigs makt tillbaka. I
spanska tronföljdskriget (1701—14), som ledde till
spanska monarkiens delning, erhöll Österrike
Neapel, Sardinien och Milano, Savojen åter
Mon-ferrato och Sicilien, vilket det dock 1720 måste
lämna till Österrike i utbyte mot Sardinien.
Därefter bar den savojiska monarkien titeln k
o-n ungariket Sardinien (1720—1861).
1735 avträdde Österrike till Spanien Neapel och
Sicilien. Parma tillföll 1748 huset Bourbons
spanska gren. Österrike erhöll efter huset
Medi-cis utslocknande 1737 Toscana.
Franska revolutionens krig omstörtade de
italienska staterna. Frankrike tvang Sardinien att
avstå Savojen och Nizza (1796) samt bildade
1797 Cisalpinska republiken, 1802—
05 kallad Italienska republiken.
Genua blev Liguriska republiken (1797—
1805), Kyrkostaten Romerska republiken
(1798) och Neapel (kort tid 1799)
Partheno-peiska republiken. Året förut
bemäktiga-de sig Frankrike Sardiniens återstående
besittningar på fastlandet och 1801 Parma; hertigen
av Parma fick Toscana som ett konungarike
Etrurien (1801—08). 1805 förändrades
Italienska republiken till konungariket
Italien, som med Eugène Beauharnais som
viceko-nung förenades i personalunion med Frankrike
och s. å. vidgades med österrikiska delen av
Venedig m. m. Ligurien införlivades med
Frankrike. 1806 blev Napoleons bror Joseph konung
av Neapel; han efterträddes 1808 av sin svåger
Joachim Murat. Med Frankrike införlivades
Etrurien 1808 och Kyrkostaten 1809; därmed var
Napoleon omedelbart eller medelbart herre över
hela I. utom Sicilien (Neapels kungahus) och
Sardinien (huset Savojen).
2. De italienska frihets- och enhetssträvandenas
tid (1815-—61). Kongressen i Wien (1815)
styc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
