Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Italien
246
kade åter I. i en mängd små stater. Republiken
Venedig kom jämte Lombardiet till Österrike,
Genua till Sardinien, och Lucca blev hertigdöme. I
Neapel återinsattes den gamla bourbonska
konungaätten, som 1816 förenade den landfasta
delen av sitt rike och ön Sicilien till
konungariket Bägge Sicilierna. Hegemonien
på halvön tillföll Österrike. Missnöjet med den
rådande reaktionen började inom medelklassen och
spred sig snart till adeln; frihetssträvandena
underblåstes av carbonari o. a. hemliga sällskap.
På 1820 års spanska revolution följde
revolutioner i Bägge Sicilierna och på Sardinien (1820 och
1821), och i bägge länderna proklamerades 1812
års spanska författning; men österrikiska vapen
återupprättade enväldet redan 1821.
Julirevolutionen 1830 och franska regeringens vänliga hållning
gåvo frihetsmännen nytt hopp. 4 febr. 1831
fördrevs Modenas hatade hertig, Frans IV, och en
häftig revolution i Kyrkostaten s. å. kuvades med
Österrikes hjälp. Nu trädde enhetstanken alltmer
i förgrunden. Giuseppe Mazzini och det av honom
stiftade sällskapet Giovine Italia önskade förena
I. till en demokratisk republik. Gioberti ville, att
påven skulle ställas i spetsen för ett italienskt
statsförbund. Många hoppades på I:s enhet
genom konungen av Sardinien. Så börjar den period
i I :s historia, som kallas il risorgimento
(återupp-ståndelsen).
Ovisst kunde till en tid synas, vilken furste
ledningen skulle tillfalla. Konung Karl Albert av
Sardinien (reg. 1831—49) fick en tid en farlig
rival i den 1846 valde påven P i u s IX (d. 1878),
som ansågs och i början även visade sig som
en vän av både enhets- och frihetssträvandena.
I jan. 1848 utbröt öppet uppror på Sicilien.
Konung Ferdinand II måste fly till Neapel och
oktrojera en författning (i febr.), som dock icke
tillfredsställde sicilianerna, vilka förklarade
Ferdinand avsatt. Hastigt spred sig revolutionen till
halvön. Karl Albert utfärdade en grundlag för
Sardinien (4 mars), Leopold II en för Toscana
(febr.) och påven en för Kyrkostaten (14 mars);
furstarna av Parma och Modena måste lämna
sina länder. Vid underrättelsen om
marsrevolutionens utbrott i Wien reste sig Milano, och
exemplet följdes av hela Lombardiet-Venedig. I
Venedig utropades republiken och tillsattes en
provisorisk styrelse under ledning av advokaten
Manin. 25 mars ryckte Karl Alberts armé in i
Lombariet och intog fästningen Peschiera (31
maj), varefter Lombardiets och Venedigs
förening med Sardinien proklamerades. Karl Albert
blev 25 juli i grund slagen av Radetzky vid
Cus-tozza, nödgades ingå vapenstillestånd och draga
sig tillbaka till sitt eget land. Efter ett
gatuupp-lopp i Neapel 15 maj 1848 fick konungen
överhanden; 1849 avskaffades faktiskt den nya
författningen; april—maj 1849 tvangs Sicilien till
underkastelse. I Rom uppstod tidigt strid mellan
påven och folket, och 24 nov. flydde Pius IX till
Gaeta. De radikala, med Mazzini i spetsen,
kom-mo till makten i Rom och inkallade en
konstituerande församling, som 9 febr. 1849 utropade
republiken. Få dagar senare utropades republiken
även i Florens. I mars prövade Karl Albert åter
vapenlyckan men blev vid Novara 23 mars
fullständigt slagen, och följande natt nedlade han
kronan till förmån för sin son Viktor
Emanuel II (1849—78). Nu följde en allmän
reaktion. I Toscana läto de moderata återkalla
storhertigen, varefter 1848 års författning
avskaffades (formellt först 1852). I Kyrkostaten inryckte
på påvens begäran franska, österrikiska och
neapolitanska trupper och kvävde inom kort rörelsen
där: Rom föll för en fransk här under Oudinot
efter ett tappert försvar av Giuseppe G
a-r ib ald i (3 juli 1849). Kort därefter (i aug.
1849) kuvades upproret i Lombardiet-Venedig. 6
aug. hade Viktor Emanuel slutit fred med
Österrike i Milano på billiga villkor, österrikiska
bajonetter försvarade reaktionen i norra L, franska
i Kyrkostaten, och i Neapel gjorde sig Ferdinand
(”kung Bomba”) allmänt avskydd.
Efter nederlagen 1849 började allt flera av
republikanerna övergå till de moderata och arbeta
för den sardinska monarkiens utsträckande över
hela I. 1857 stiftades för detta ändamål
Italienska nationalföreningen.
Sardiniens konung, Viktor Emanuel, beredde sig genom
en konstitutionell styrelse och härens ökande till
en kommande strid för I:s enhet, och vid hans
sida stod som premiärminister I:s störste
statsman, greve C a v o u r. 1858 vann denne
Napoleon III för sina planer. Genom sin fientliga
hållning framkallade Sardinien Österrikes
krigsförklaring (29 april 1859), varpå Napoleon
för-dragsenligt kom Viktor Emanuel till hjälp. Den
fransk-sardinska hären segrade vid Magenta (4
juni) och Solferino (24 juni). Därefter bragte
Napoleon till stånd fredspreliminärerna i
Villa-franca (11 juli), enl. vilka Österrike skulle
avträda Lombardiet (utom Mantova och Peschiera)
till Napoleon, som överlät det till Sardinien.
(Själva freden slöts i Zürich 10 nov. s. å.).
Därjämte bestämdes, att storhertigen av Toscana och
hertigen av Modena skulle återinsättas. Villkoren
väckte stor förbittring i L, och Cavour avgick
för en kort tid. Invånarna i Toscana, Romagna,
Modena och Parma förklarade sina förra
regen-ter avsatta och begärde förening med Sardinien
— Romagna, Parma och Modena förenade sig t. v.
under namnet E m i 1 i e n. Cavour vann genom
en överenskommelse 24 mars s. å. Napoleons
bifall till Toscanas och Emiliens införlivande i
Sardinien, efter föregående folkomröstningar. Till
ersättning avträddes nu Savojen och Nizza till
Frankrike. Knappt hade sålunda största delen av
n. och mellersta I. förenats till ett rike, förrän
revolutionspartiet vände sina krafter mot Bägge
Sicilierna, där Frans II efterträtt sin fader i
april 1859. I spetsen för en skara frivilliga
landsteg Garibaldi 11 maj 1860 på Sicilien, som han
30 juli fullständigt behärskade, utom citadellet i
Messina. Därefter flyttade han kriget över till
fastlandet och intågade 7 sept. i Neapel. Sept. 1860
inryckte en sardinsk här i Kyrkostaten, slog den
påvliga hären vid Castelfidardo (18 sept.) och
övergick den neapolitanska gränsen. I Neapel
överlämnade Garibaldi 7 nov. styrelsen över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
