Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Italienska litteraturen
264
1900-talet började med en allmän reaktion mot
positivismen. Gabriele d’Annunzio, Giovanni
Pascoli (1855—1912) och Antonio Fogazzaro
öppnade nya litterära perspektiv. Deras verk
fly det banala, söka efter en djupare konst och
bygga samtidigt på en omfattande humanistisk
skolning. Banbrytaren på filosofiens, historiens
och kritikens områden var Benedetto Croce
(1866—1952), med vilken Giovanni Gentile
(1875—1944) samarbetade, och hans språkrör var
den kända tidskr. La Critica, grundad 1903. Den
store litteraturhistorikern Francesco de
Sanctis (1817—83) gav impulser till den nya
forskningen. d’Annunzio var den störste
representanten för den italienska och kanske den
europeiska dekadentismen. Nära honom stå G i
u-seppe Antonio Borgese (f. 1882) och
Italo Svevo (1861—1928). Efter Pascoli och
d’Annunzio följde i crepuscolari, futurismen och
la poesia pura (den rena poesien; också kallad
ermetica, hermetisk). Crepuscolarernas största
namn var lyrikern Guido Gozzano (1883—
1916). Till samma grupp hörde också lyrikern
Francesco Gaeta (1879—1927), romanförf.
U m be r t o Fracchia (1889—1930) och, trots
hans relation till futurismen, A1 d o P a 1 a
z-zeschi (f. 1885). Crepuscolo betyder skymning,
och dessa skalder kallades crepuscolari, därför
att de voro människor utan tro, de voro
skeptiker och stagnerade, resignerade i sin
pessimistiska åskådning. — Från verismen utgingo L u i g i
Pirandello (1867—1936) och M a t i 1 d e S
e-rao (1856—1927). Pirandello reagerade både
mot skepticismen och mot det onda, och hans
konst blev laddad av dramatisk spänning.
Besläktad med Pirandello och futurismen på gr.
av förkärlek för det paradoxala och det
overkliga är il teatro grottesco, företrädd av R o s s o
di San Secondo (f. 1887), Luigi
An-tonelli (f. 1882) och Luigi Chiarelli
(f. 1884). Tendens till crepuscolarism och en stil,
påverkad av d’Annunzio, visade Ercole Luigi
Morsellis (1882—1921) teater. Ibland
påverkad av d’Annunzio, ibland personlig är den
utmärkta dramatiska begåvningen Sem B en e
1-li (f. 1877). Detsamma gäller också om lyrikern
Ada Negri (1870—1945). Otillfredsställd
positivist, omedveten antipositivist är den
betydande skalden och kulturhistorikern A r t u r o
Graf (1848—1913). — Trots sitt uppror mot
traditionen och sin dynamiska materialism visade
futuristerna, bland vilka märkas Corrado G
o-voni (f. 1884), Luciano Folgore (f.
1888) och deras ledare Filippo Tommaso
Mar i ne t ti (1876—1944), tydliga samband
med d’Annunzio och la poesia pura. Mera
tradi-tionsenliga äro en rad förf.: Alfredo P a
n-zini (1863—1939), Riccardo Bacchelli
(f. 1891), Francesco Chiesa (f. 1871),
Ugo Oj ett i (1871—1946), Ferdinando
Mar t i ni (1841—1928), Angelo Gatti
(1875—1948), Antonio Baldini (f. 1889)
och Marino Moretti (f. 1885). — Icke
traditionalister men icke heller dekadentister äro
en rad nyare förf., som bilda en grupp för sig.
Deras poesi (poesia pura el. ermetica) är en
originell utveckling av d’Annunzios och Pascolis.
Den kännetecknas av ett naket men intensivt
språk. Bland de viktigaste av denna riktning kunna
nämnas Giuseppe Ungaretti (f. 1889),
vars första diktsaml. är från 1914, E u g e n i o
Montale (f. 1896), som debuterade 1916,
Giovanni Papini (f. 1881), vars ”Venti poesie”
utkom 1914—16, Salvatore Quasimodo
(f. 1901), Umberto Saba (f. 1883), Ugo
Betti (f. 1892), Diego Val er i (f. 1887)
och Leonardo Sinisgalli (f. 1908). En
motsv. förnyelse inom prosan började med i
vociani, förf., som samarbetade i tidn. La Voce
(grundad i Florens 1908), vars mål var att
förnya smaken, samvetet och kulturen. Hit höra
Scipio Slataper (1888—1915), G. Papini,
Dino Campana (1885—1932), Piero J
a-hier (f. 1884) och Ardengo Soffici (f.
1879). I en senare fas blev denna rörelse mera
konstnärligt utpräglad och fick sina viktigaste
representanter i den förfinade E m i 1 i o
Cecchi (f. 1884), Massimo
Bontem-pelli (f. 1878), Alberto Savinio (f.
1891), Federico Tozzi (1883—1920),
Alberto Moravia (f. 1908), Corrado
Alva ro (f. 1895) och Giovanni Comisso
(f. 1895). Efter 2:a världskriget har tendensen
till realism åter blivit starkare. Detta gäller bl.a.
Elio Vittorini, Vasco Pratolini,
Curzio M al apar te (f. 1893), V i t a 1 i a n o
Brancati (f. 1907), Guido Piovene (f.
1907), Carlo Le vi (f. 1902), Luigi Berto,
Ignazio Silone (f. 1900), Vi t tor i o G.
Ros si (f. 1898), Cesare Zavattini (f.
1902), Beniamino Joppolo, Gianna
M a n z i n i och Alba de Cespedes. Mera
”populära” förf, äro Salvatore Gotta (f.
1887), P i t i g r i 11 i och Virginio Brocchi
(f. 1887). — Av de mest kända nu levande
teater-förf. i I. kunna nämnas: U. Betti, neapolitanaren
Eduardo de Filippo, M. Bontempelli,
Silvio Giovanninetti, C. Malaparte,
T u 11 i o P i n e 11 i, Diego Fabbri,
Va-lentino Bompiani, Gherardo
Gher-ardi (död 1949), Giovacchino Forzano
(f. 1884), Gino Pugliese, Guglielmo
Giannini (f. 1891), R. Bacchelli, C. Alvaro,
Bruno Cicognani (f. 1879) och Giovanni
M o s c a. — Särsk. blomstrande har den nya
litteraturhistorien varit. Vid sidan av Croce själv
och G. Gentile, äro några av de mest kända
litteraturhistorikerna: Luigi Russo (f. 1892),
Pietro Pancrazi (f. 1893), Mar io Praz
(f. 1896), Silvio d’A m i c o (f. 1887), A r t
u-ro Farinelli (1867—1948), Attilio M
o-mi gli ano (f. 1883), Francesco Flora
(f. 1891), Natalino Sapegno (f. 1901),
G. A. Borgese, Giuseppe de Robertis
(f. 1888), Alfredo Gargiulo (f. 1876),
Renato Serra (1884—1915), Vittore
B r a n c a och Adriano T i 1 g h e r (f. 1887).
— Dialektskalderna äro mera bundna till
inhemska traditioner. Sålunda lever Neapels själ
lyrikern Salvatore di Giacomos (i86(
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
