Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Italiensk konst
270
lyriskt känsliga riktningen. Den andra
strömningen är en stark formkonst, inriktad på det
monumentalt plastiska, som söker sina ideal i
antika, romerska verk, icke i den franska gotiken.
Inom skulpturen, som under 1400-talets första
årtionden har större betydelse än måleriet, har
denna riktning sina första företrädare: florentinarna
N ann i di Banco och D o n a t e 11 o i
deras tidigare skeden, sienesaren Jacopo della
Q u e r c i a. Den monumentalt plastiska
tendensen kommer till uttryck även i måleriet, först
genom M a s a c c i o, som därför också blir den
realistiska kroppsplastikens främste representant
inom denna konstart. Han följes närmast av
Paolo U c c e 11 o och Andrea del Ca
s-t a g n o. Masaccios starka stil inverkar även på
den lyriska riktningens mästare, både på Fra
Angelico och hans lärjungar Fra Filippo
L i p p i och Benozzo Gozzoli, men hos
dem alla dominera dock stämningen samt
rikedomen på brokiga detaljer. Sin höjdpunkt når
kanske den formalistiska riktningen efter årh:s mitt
med den umbro-toscanske målaren P i e r o
della Francesca, som förverkligat Masaccios
realistiska, plastiskt storformade ideal.
Bland skulptörerna under 1400-talets förra del
har G h i b e r t i spelat en utomordentlig roll som
bronsteknikens fulländare. För stilutvecklingen
har han väl däremot icke spelat samma roll som
Donatello, som, särskilt genom de stora reliefer
han på 1440-talet utförde för högaltaret i San
Antonio i Padova, verkat fullkomligt nyskapande
på de mänskliga uttrycks- och rörelsemotivens
område.
Under årh:s senare del strävar man efter
livligare rörelse, större omväxling och rikare
uttryck. Den lyriska linjen från Fra Angelico
fort-sättes av Botticelli i hans välkända
allegorier och madonnagrupper. Bland skulptörerna
framstå särskilt Antonio Pollaiulo och
Andrea Verrocchio, den senare
mästare till Italiens förnämsta ryttarmonument,
Colleo-nistatyn i Venedig. Många andra riktningar göra
sig även gällande. Melozzo da Forli
hängiver sig åt en illusionistisk verklighetsstil, som
i Norditalien har en motsvarighet hos Andrea
M a n t e g n a. Kompositionens konst utvecklas
av Ghirlandajo i flera serier av ytterst
omfattande fresker. Högrenässansen förberedes och
grundlägges genom P e r u g i n o och L i o n a
r-do da Vinci. Dess egentliga företrädare bli
sedan i Rom Michelangelo och R a f a e 1,
i Florens Andrea del Sarto och Fra
Bartolommeo, i Venedig Giorgione och
T i z i a n, i Parma Correggio. Den stora,
förenklade formen är dessa konstnärers första
gemensamma kännetecken. En dramatisk utveckling
av figurmotiven skjutes vid sidan därav
småningom i förgrunden, varigenom vägen beredes för
den stil, som kallas manierismen eller
senrenässansen. Michelangelos senare utveckling
tillhör detta stilskede, som utmärkes av en stark
över betoning av figuren på miljöns bekostnad
samt en mer eller mindre godtycklig förändring
av naturformerna för att nå livligare
uttrycks
fullhet el. starkare dekorativ verkan. Hit höra
målarna Bronzino, Parmigianinom. fl.
samt skulptören Giovanni da Bologna.
I Venedig motsvaras de trots alla olikheter av
Tintoretto och hans lärjunge, den tidigt till
Spanien utvandrade el G r e c 0.
Den mellanitalienska manierismens måleri var
starkt plastiskt och blev stundom, ss. hos V
a-s a r i, överlastat med litterärt innehåll. En
reaktion gjorde sig gällande under 1500-talets senare
del i både Florens och Rom, framför allt genom
Federico Barocci. En ny naturalism, som
är riktad enbart på figurerna, representeras vid
1600-talets början av Caravaggio, under det
att den tendens, som yppat sig hos Barocci,
fort-sättes av Caracciernas akad. i Bologna och
dess anhängare, ss. Guido Ren i, D o m e n
i-c h i n o m. fl. Den måleriska inriktningen är
regel hos dessa barockens konstnärer. Även i
skulpturen gjorde sig en liknande strömning gällande,
t. ex. i B e r n i n i s rika veckbehandling.
Under 1700-talet upplevde det venetianska
måleriet en vacker efterblomstring. Giovanni
Battista Tiepolo är den siste store
italienaren på de monumentala kompositionernas
område. Pietro Longhi skildrar krönikeartat
scener ur det venetianska livet. De båda C
ana-le 11 o (Antonio da Canal och hans nevö
Ber-nardo Belotto) målade porträttutsikter från
Venedig o. a. städer. Den förnämligaste konstnären
på detta område var den av en mer
impressionistisk uppfattning präglade Francesco
Guardi. — På skulpturens område vann den
nyklas-sicistiske Antonio Canova europeisk
ryktbarhet. — Från Italien utgick slutligen en av
det moderna måleriets riktningar, den s. k.
futu-rismen (se d. o.).
Inom den italienska arkitekturen blev gotiken
aldrig så allenahärskande som n. om Alperna.
De antika arkitekturformerna voro aldrig
fullständigt utdöda i Italien. Fr. o. m. B r u n e 11 e
s-c h i s och A 1 b e r t i s uppträdande bli de
vanliga, och gotiken försvinner täml. hastigt. Men
de klassiska formerna undergå i ungrenässansen
en stark omvandling, de bli finare, graciösare,
spensligare. Utvecklingen går emellertid allt mer
och mer mot mäktigare och monumentalare
former. Högrenässansens främsta arkitekter voro
Bramante och Michelangelo,
senrenässansens Vignola, Giacomo della
Porta och framför allt den i Vicenza och Venedig
verksamme Andrea Palladio. Han anlade
sina kyrkofasader i en enda genomgående våning
och använde i stor utsträckning kolonner. Liksom
hela den klassicerande renässansarkitekturen fick
senare den italienska barocken stor betydelse för
hela Europa. Lorenzo Bernini och
Francesco Borromini voro dess främsta
arkitekter.
Litt.: H. Cornell, ”Italiensk senrenässans”
(1927), ”Italiensk ungrenässans” (1930),
”Italiensk arkitektur” (1935); G. Paulsson, ”Italiensk
renässans” (2 bd, 1937); G. Delogu, ”Italienskt
måleri under sex århundraden” (1939).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
