Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk teater - Italiensk vass - Italisk - Item - Iteration el. återfall i brott - Iterativ - Iteratur - Iterera - Ithaca - Ithaka, Itaka - Itinerarium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Italiensk vass—Itinerarium
274
i förening med musik och dans. Mot 1500-talets
slut kom vid hoven herdedramat på modet och
med 1600-talet musikdramat med mytologiskt
innehåll, den italienska operans förelöpare.
Bredvid den av hoven omhuldade litterära teatern
framträdde den populära improviserande teatern
(se Commedia dell’ arte samt bilder vid d. o.),
som blev grundläggande för hela den
västerländska komiska teaterns teknik. I Italien
dominerade den fullständigt under barocken och
fram till 1700-talets mitt. De mest berömda
sällskapen voro på 1500-talet I gelosi (”De
svartsjuka”), som även spelade i Paris, och I
con-fidenti (” De förtröstansfulla”), på 1600-talet
I fideli (”De trogna”), I affezionati (”De
tillgivna”), I accesi (”De lysande”) och I spensierati
(”De lättsinniga”). Bland den improviserande
teaterns konstnärer märkas den berömda Isabella
Andreini (1562—1604), hennes rival Vincenza
Armani, S il vio Fiorello, den ursprunglige Pulcinella,
Tiberio Fiorilli, Domenico Biancolelli, den
möderne Arlecchinos skapare, Luigi Riccoboni och hans
hustru Elena Balletti (Flaminia), Tommasino (eg.
Tommaso Visentini), Carlino (eg. Carlo
Berti-nazzi, d. 1783), ”den siste Arlecchino”, Angelc
Constantini (Mezzetino) och Rosa Benozzo
(Silvia). Den improviserande teatern var i regel
am-bulatorisk. Till den litterära teaterns tjänst hade
tidigare vid högtidliga tillfällen uppförts
särskilda teatrar, bl. a. den av Palladio 1580 byggda
Teatro olimpico i Vicenza. Under 1600- och
1700-talen uppfördes till operans tjänst en rad stora
teatrar, bl. a. de ännu använda Teatro della
Per-gola i Florens (1652), Teatro Argentina i Rom
(1732), Teatro San Carlo i Neapel (1737), Teatro
della Scala i Milano (1777) och Teatro La
Fe-nice i Venedig (1791). Under 1700-talet kom den
litterära teatern åter till heders, främst genom
Goldonis komedier. Tragedien följde under
1700-talet den franska klassicismen i spåren, och i.
utvecklades under 1800-talet efter franska mönster.
Bland 1800-talets dramatiska konstnärer må
nämnas Gustavo Modena och de ur hans skola
utgångna Adelaide Ristori, Ernesto Rossi och
Tommaso Salvini, Eleonora Duse, Ermete Novelli,
Er-mete Zacconi och Ferruccio Benini. Framstående
scenkonstnärer under 1900-talets första decennier
voro Alfredo de Sanctis, Ferruccio Garavaglia
och Ruggero Ruggeri samt damerna Tina di
Lo-renzo, Emma och Irma Gramatica, Dina Galli,
Maria Melato och Tat’jana Pavlova. Bland
speciella dialektskådespelare märkas från omkr. 1900
Edoardo Ferravilla (milanesare), Giovanni
Gras-so och Angelo Musco (båda sicilianare) samt A.
Niccöli (florentinare). I våra dagar föras den
italienska teaterns bästa traditioner vidare av
skådespelare som Armando Falconi, Antonio
Gandu-sio, Gino Cervi, Carlo och Annibale Ninchi,
Pao-lo Stoppa, Luigi Almirante, Luigi Cimara, Nino
Besozzi, Vittorio de Sica, Vittorio Gassmann och
Leonardo Cortese samt skådespelerskor som Rina
Morelli, Eva Magni, Elsa Merlini, Vivi Gioi,
Laura Solari, Anna Magnani, Isa Pola,
Valentina Cortese och Germana Paolieri. Framstående
regissörer äro Renato Simoni, Sergio Tofano,
Luchino Visconti, Giorgio Venturini, Gerardo
Guerrieri och Guido Salvini.
Av blygsamma mått men som litterär och
konstnärlig experimentteater av utomordentlig
betydelse för den italienska teatern var den av målaren
Anton Giulio Bragalia ledda moderna Teatro
degli Indipendenti i Rom.
Litt: M. Sand, ”Les masques et bouffons de
la comédie italienne” (1859; eng. uppl.: ”The
his-tory of the harlequinade”, 1915); K. Mantzius,
”Skuespilkunstens historie” (6 bd, 1897—1916);
J. S. Kennard, ”The Italian theatre” (2 bd, 1932).
Italiensk vass, bot., se Arundo.
Itälisk, hörande till forntidens Italien;
italiensk, hörande till medel- och nyare tidens
Italien.
I’tem, lat., likaså, vidare.
Iteration (lat. iterätio, förnyelse) el.
återfall i brott (fr. récidive), i vidsträckt
mening det förhållande, att en person, som blivit
dömd till straff för ett brott, efter domen förövar
ett nytt brott. Den nyare straffrätten, med dess
medvetna strävan att förebygga brottslighet,
låter i stor utsträckning i. föranleda
rättsverkningar, som till art el. åtm. till kvantitet (straffets
svårhetsgrad) avvika från dem, som riktas mot
förstagångsförbrytare. Härvid begränsar man sig
ibland till s. k. specialiteration, varvid
båda brotten skola vara av samma slag, men
ibland tillämpas generaliteration, varvid
de särsk. påföljderna inträda oavsett brottens
beskaffenhet (ev. förutsatt viss svårhetsgrad); en
mellanform är motiviteration, då brotten
skola vara grundade i samma brottsliga böjelse.
I gällande svensk straffrätt kan i. medföra dels
straff skärpning (specialiteration), dels, i
utpräglat kroniska fall, straffets utbytande mot
internering på obestämd tid (generaliteration). Även
kan nämnas, att villkorlig dom i allm. är
utesluten vid i.
1’terativ [el. -ti’v], verb(-form), som uttrycker
upprepning av handling. Svenskan har numera
ingen avledning, som uttrycker i. Ibland nyttjas
omskrivningar: ”hon slog och slog”; ”han brukar
komma” o. s. v.
Iterätur (se Iterera), lat., (på recept) ”må
förnyas”, d. v. s. läkemedlet får än en gång
utlämnas på samma recept.
Iterèra, förnya, göra än en gång.
Ithaca [i^aka], stad i staten New York,
U.S.A. 29,000 inv.; säte för Cornell University,
gr. 1865 medelst donationer av Ezra Cornell (1,472
lärare och 10,191 stud. 1951).
I’thaka, Itaka, grek. Itha’ké, nygrek. Thidki,
en av Joniska öarna; 93 km2; 8,840 inv. I är
en kalkstensklippa (intill 808 m ö. h.), huvudstad
Vathy (3,265 inv.). I. var enl. sagan Odysseus’
hemort, men sambandet mellan våra dagars I. och
den homeriska diktens är ovisst. Av den antika
staden och akropolen finnas rester vid
Polis-bukten på n. v. delen av ön. — Litt.: W. Dörpfeld,
”Alt-I.” (2 bd, 1927).
Itinerärium (av lat. i’ter, resa),
resebeskrivning, resehandbok. Hos romarna voro två slags
i. i bruk, dels i. scriptum, som innehöll en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
