Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Izvolskij, Aleksandr Petrovitj - Izvoztjik - Izzet pascha, Ahmet - J - Jaakkola, Jalmari - Jabalpur, Jubbulpore - Jabbok - Jaberg, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287 Izvoztjik—Jaberg 288
nom en rysk entente med England
(konventionen av 31 aug. 1907 om biläggande av
gamla tvistefrågor ang. Persien, Afghanistan
och Tibet) samt genom ryskt närmande till
Japan (fördrag 30 juli 1907). Mellan
Ryssland och Österrike bröts däremot det sedan
1903 rådande samförståndet i Balkanfrågan
våren 1908 i samband med österrikiske
utrikesministern Aehrenthals j ärnvägspolitik
(”San-djakbanan”). I. försökte emellertid vinna
Österrikes samtycke till Dardanellsundens
öppnande och erbjöd i vederlag ryskt godtagande av
österrikisk-ungersk annektering av Bosnien och
Hercegovina, varom också avtal träffades vid I:s
möte med Aehrenthal på slottet Buchlau (sept.
1908). Då Aehrenthal redan okt. s. å. verkställde
annekteringen, fann sig I. överlistad och sökte
förgäves få annekteringsfrågan hänskjuten till
en konferens mellan alla Berlintraktatens
signa-tärmakter. L, som inrikespolitiskt sympatiserade
med de moderat framstegsvänliga kretsarna i
Ryssland, vantrivdes i ministerrådet och lyckades
sept. 1910 utbyta utrikesminister sysslan mot
posten som ambassadör i Paris. Där koncentrerade
han sin strävan på att utveckla trippelententen
i riktning mot mera metodisk utrikespolitik och
militär samverkan. Han hade sålunda bl. a. stor
andel i tillkomsten av 1911 års fransk-ryska
marinkonvention. Han kvarstod som ambassadör
även efter marsrevolutionen 1917 men avgick i
juni s. å. — I:s ”Correspondance diplomatique
1906—11” (2 bd) utgavs 1937—39; hans
depescher 1911—17 (5 bd) föreligga sedan 1924
i ty. övers, av F. Stieve.
Izvoztjik [izvå’Jt/ik],ry., droskkusk, åkare.
1’zzet pascha, A h m e t, turkisk militär och
politiker av albansk börd (1864—1937). Han fick
militär utbildning i Tyskland, blev efter
stats-välvningen 1908 generalstabschef och samverkade
med C. von der Goltz vid turkiska arméns
reor-ganisation. Han var en tid överbefälhavare i s.
Arabien, blev under första Balkankriget
överbefälhavare över turkiska armén 1913 och utmärkte
sig vid försvaret av Tschataldschalinjen. Under
1 :a världskriget stred han på Kaukasusfronten,
utnämndes till marskalk samt var några veckor
okt.—nov. 1918 storvesir. Efter kriget innehade
han flera ministerposter samt gjorde 1921 ett
misslyckat försök till förlikning med
Ankarare-geringen.
Jär tionde bokstaven i svenska alfabetet.
Latinska alfabetet skilde ej mellan vokalen i
och konsonanten /, utan dessa tecken
brukades om varandra; Gutenberg upptog typen
j i sin bibel. Det konsekventa bruket av typen i
för vokalen och typen j (långt i) för konsonanten
infördes i Sverige först på 1700-talet. J finns nu i
svenska, danska, norska, isländska, holländska,
tyska, engelska, finska, ungerska, romanska och flera
slaviska språk. — J-ljudet tecknas i sv., utom med
j, även med g (giva, berg), gj (gjuta), dj (djup),
hj (hjon), Ij (ljus), allt av historiska skäl.
J förekommer i en del förkortningar,
t. ex. för joule, den praktiska enheten för energi,
och för ty. Jahr (år). — I kemin är J tecken
för grundämnet jod.
Jaakkola [jä’kå-], Kaarle J alm ar i, finsk
historiker (f. 1885), doc. i nordisk historia vid
Helsingfors univ. 1923, prof, i Finlands historia
sedan 1932. Redan i gradualavh. ”Pyhän Eerikin
pyhimystraditsionin, kultin ja legendan synty”
(”Erik den helige i traditionen, kulten och
legenden”, 1921) beträdde J. det forskningsområde,
som han sedermera ägnat sina mest betydande
forskningar, den finska medeltidshistorien. Den
tes, som J. bl. a. driver, är betydelsen av den
internationella kyrkans och det finska folkets
egna insatser i den medeltida kulturella och
politiska utvecklingen i Finland och en motsv.
nedvärdering av de svenska insatserna. Bland J :s
skrifter inom detta område kunna nämnas
”Suo-men muinaiset valtarajat vuoteen 1323”
(”Fin
lands forna riksgränser till 1323”, 1925) och
”Kuningas Maunu Eeri Kinpojan
unionipoliti-kasta (”Konung Magnus Erikssons unionspolitik”,
1928). J. vände sig därefter till den allra äldsta
finska historien i arbetena ”Suomen
varhaishi-storia. Heimokausi j a ’Kalevala-kulttuuri’ ”
(”Finlands tidigaste historia. Stamperioden och
’Kalevala-kulturen’ ”, 1935) och ”Suomen
varhais-keskiaika. Kristillisen Suomen synty” (”Finlands
tidigaste medeltid. Det kristna Finlands födelse”,
1938). En sammanfattning av J:s syn på
Finlands medeltida problem föreligger i skriften
”Suomen sydänkeskiaika. Itämaan synty ja
vakiin-tuminen” (”Finlands högmedeltid, ’österlandets’
uppkomst och stabilisering”, 1944). Redan
tidigare hade J. utgivit arbetet ”Suomen historian
ääriviivat” (1940; sv. övers. ”Huvuddragen av
Finlands historia” 1941), där J:s helhetssyn på
Finlands hela historia klart framträder.
Jabalpur [eng. utt. d^a’balpo’a], J u b b u
1-p o r e, stad i Centralprovinserna, Indiska unionen,
nära Narbadafloden; 178,000 inv.; en av Indiens
viktigaste j ärnvägsknutar.
Jabbok, nuv. kV adi Zerkä, en bäck, som från
ö. genom en djup klyfta flyter in i Jordan,
omtalad bl. a. i Mos. 32:22 m. fl.
Jaberg [-bärk], Karl, schweizisk romanist
(f. 1877), e. o. prof, i romansk filologi i Bern
1907, prof, där sedan 1908. J. är en av de
ledande inom romansk språkgeografi, främst
genom ”Sprach- und Sachatlas Italiens und der
Südschweiz” (9 bd, 1928—43; tills, m. J. Jud)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
