Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Janse, Pehr - Jansen, Cornelis - Jansen, Hermann - Jansenismen - Janské Lázně - Janson, 1. Gustaf - Janson, 2. Gösta Gustaf- - Janson, Kristofer - Janson, Sixtus - Janson, Ture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Jansen—Janson
340
vid Generalstaben 1926, där han blev major 1935
och överstelöjtnant 1937, överstelöjtnant vid
Södermanlands reg. 1938, överste och chef för
Gotlands inf.-reg. 1941, inspektör för
pansartrupperna 1942, stf. militärbefälhavare vid 4æ militär
-befälsstaben 1945, generalmajor 1948; avsked 1953.
J. är sedan 1947 ordf, i Föreningen för
befrämjande av skolungdomens vapenövningar.
Jansen, Co rn el is, nederländsk teolog (1585
—1638), prof, i Louvain 1630, biskop av Ypres
1636. J. bekämpade i anslutning till Augustinus’
nådelära (”Augustinus seu doctrina S. Augustini
de humanae naturae sanitate, aegritudine,
medicina”, 1640) den katolska teologiens pelagianska
tendenser. Jfr Jansenism.
Jansen, H e r m a n n, tysk arkitekt och
stads-planeexpert (1869—1945), prof, vid Tekniska
högsk. i Berlin 1923—35. J. anlitades ofta i
stadsbyggnadsfrågor såväl inom som utom
Tyskland och uppgjorde generalplaner för bl. a.
Stor-Berlin (1910), Ankara (1929) och Madrid (1930).
Janseni’smen, en av Cornelius Jansen (se
d. o.) fram- och uppkallad samt av dennes vän
Duvergier till Frankrike överförd rörelse inom
katolska kyrkan. J. utvecklade och skärpte
Augustini lära om synd och nåd, bekämpade katolsk,
särskilt jesuitisk kasuistik och probabilism och
kunde därför sjävfallet icke godkännas av den
katolska kyrkan; från katolskt håll har man
också mot J. anmärkt, att den gick för långt i
sedlig rigorism, vände många från kyrka och
sakrament och genom att knyta förbindelser med
tidens filosofiska riktningar arbetade
rationalismen i händerna. Genom sin själavårdande
verksamhet framkallade Duvergier en religiös
väckelse i Frankrike, som fick sin huvudhärd i
nunneklostret Port-Royal utanför Paris och snart
kunde hämta inspiration från Jansens
”Augustinus”. Sedan Antoine Arnauld d. y. efter
Du-vergiers död 1643 övertagit ledningen, vann j.
snabbt utbredning men utsattes också för allt
häftigare angrepp från jesuiternas sida. 1653
förmåddes Innocentius X att i en bulla skarpt
fördöma fem satser ur Jansens bok. Den till
reformrörelsen anslutne Blaise Pascals berömda
”Lettres å un provincial” skaffade
jansenister-na en smula andrum, men då Ludvig XIV 1660
ställde sig på påvemaktens sida, blevo de
utsatta för svåra förföljelser. Genom
tillmötesgående från påven Clemens IX (pax clementina
1669) fick kampen en viss avslutning, men då
Arnauld i striden om den kungliga
regalierät-ten ställde sig på påvens sida, återupptog
Ludvig förföljelsen. Arnauld m. fl. måste 1679 fly
till Nederländerna. Slutligen blev Port-Royal
stängt (1709) och förstört (1710), och i bullan
”Unigenitus” 1713 fördömde den jesuitledde
påven Clemens XI 101 satser i P. Quesnels i
j :s anda skrivna bibelkommentar. Det
franska prästerskapet splittrade sig nu i sådana,
som antogo bullan (acceptanter), och
sådana, som protesterade mot den och vädjade
till ett allmänt kyrkomöte (appellanter).
De sistnämnda blevo hårt förföljda, hamnade
antingen i extatiskt svärmeri el. utvandrade till
Nederländerna, där de bildade ett skismatiskt
samfund, som ännu består och i dagligt tal kallas
jansenistkyrkan. Även i Frankrike har J. långt
in på 1800-talet haft enstaka anhängare.
Litt.: A. Gazier, ”Histoire générale du
mouve-ment janséniste” (2 bd, 1923—24); N.
Aber-crombie, ”The origins of J.” (1936).
Janské Läznè [ja’nské lä’znje], tjeckiska
namnet på Johannisbad.
Janson. 1) Gustaf J., författare (1866—
1913). Han började som tidningsman och
målare, slog igenom som författare med den
moderna robinsonaden
”Paradiset” (1900),
vars fortsättning, ”De
första människorna”,
utkom 1906. Av hans
senare, omfattande
alstring må nämnas
de antikrigiska
”Abrahams offer” (1901),
från boerkriget, och
”Lögnerna” (1912),
från Italiens
Tripolis-krig, ”Nils Dobblare”
(1903), från
Sveriges krig i
östersjöprovinserna på 1500-
talet, ”Faran” (1909), från Attilas tid,
samtids-berättelserna ”Det gamla huset” (1904—05),
”ön” (1908), ”1 mörkret” (1909), ”Hårda tag”
(1911), ”Segrare” (1913) och ”öns herre” (s. å.)
samt den muntra äventyrsberättelsen ”Affären
Costa Negra” (1910). — J. var en frodig,
ursprunglig berättare, med förmåga att samtidigt
ge spännande handling, rask individualisering och
förvånande stark och övertygande illusion av
landskap, situationer, naturkatastrofer o. s. v.
2) Gösta Gustaf-J., den föreg:s son,
författare, se Gustaf-Janson.
Janson, Kristofer Nagel, norsk författare
(1841—1917). Han tog teol. examen 1865 och
var senare en tid folkhögskollärare. 1866 utgav
han under titeln ”Fraa bygdom” två noveller,
som väckte uppmärksamhet, särskilt därigenom
att de voro skrivna på landsmål. Därefter följde
dikter, dramer och historiska romaner av
växlande litterärt värde. 1881 blev J. unitarisk präst
i Minneapolis, U.S.A. 1892 återvände han till
Norge, där han 1895 stiftade en av staten
erkänd unitarisk församling, Broderskabets kirke.
Janson, Johan Sixtus, fabriksidkare,
idrottsledare ’(f- 1883 31/io), sedan 1906 innehavare av
Upsala kontorsbokfabrik; bl. a. 1912—17 ordf, i
Upplands idrottsförbund samt 1922—48 ordf, i
Svenska skidförbundet. J. har särsk. på
skid-idrottens område som organisatör, instruktör och
färdledare i in- och utlandet nedlagt ett
energiskt arbete, som särskilt vid Olympiska
vinterspelen 1932, 1936 och 1948 visat sig fruktbärande.
Janson, Ture Ludvig, finländsk författare (f.
1886), student 1905, tidningsman i Helsingfors
och från 1929 i Stockholm, anställd i
Stockholms Dagblad och Stockholms-Tidningen till
1931 och därefter i Aftonbladet till 1946. J. har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
