Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Japan
374
inledde J. en långvarig blockad av de engelska
och franska koncessionerna i Tientsin.
I jan. 1939 avgick Konoye som statsminister
men kvarstod på en annan post i den nya
regeringen under den fascistiskt orienterade
Hira-numa. Den japanska politiken fick ett allvarligt
slag genom den tysk-ryska nonaggressionspakten
i aug. 1939. Hiranumas regering måste avgå och
följdes av två kortlivade ministärer under Abe
och Yonai, som intogo en mindre deciderad
hållning. Trots framgångarna hade kriget i Kina
blivit en besvikelse för J. genom det
hårdnackade kinesiska motståndet, som fortsatte, även
sedan huvudstaden Nanking erövrats, då Chiang
Kai-sheks regering överflyttade till Han-kou och
senare Chung-king i inlandet. Ekonomiskt hade
det blivit förödande genom de dryga
militärutgifterna och svårigheten att utnyttja det
krigshär-jande landet. Under våren 1940 etablerade J. en
kinesisk lydregering i Nanking under en
ledande nationalistpolitiker, Wang Tsing-wei, som
länge stått i opposition mot Chiang Kai-shek.
— Den segerrika tyska offensiven i maj och
juni 1940 fick omedelbara efterverkningar i
Fjärran östern. 1 juli avgick Yonais relativt
måttfulla regering och ersattes av en ny under
Konoye med den axelvänlige Matsuoka som
utrikesminister och arméns mest inflytelserike man,
general Tojo, som krigsminister. De gamla
partierna, av vilka Minseito fortfarande hade
majoritet i underhuset, upplöstes, och ett nytt,
statligt enhetsparti bildades med Konoye som
ledare. Bakom stod militärklicken under Tojo. I ett
anförande proklamerade Konoye en nyordning i
det ”Större Östasien”. J., Manchukuo och Kina
skulle bilda en ekonomisk enhet under japansk
ledning. Indokina och Nederländska Indien
räknades också till det storasiatiska området och
hade redan dragits in i det japanska
expansions-fältet. När Nederländerna i maj besatts av tyska
trupper, begärde J., att deras ostindiska
besittningar skulle öppnas för japansk
företagsamhet, och krävde ökade leveranser av olja och
gummi. Medan förhandlingar pågingo härom,
kom Frankrikes kapitulation. Den franska
regeringen blev nu nödsakad att stoppa
leveranserna till Kina genom Indokina, som senare i sept.
måste motta japanska trupper vid gränsen mot
Kina. Samtidigt började J. göra sitt inflytande
gällande i Siarn. England åter hade i sitt svåra
läge tvingats att för 3 mån. (slutet av juli—
mitten av okt.) inställa leveranserna på
Burma-vägen. Det måste också ge vika i den årslånga
konflikten om koncessionerna i Tientsin och
medge japansk kontroll över dessa. I sept. slutl.
slöts i Berlin ett tremaktsfördrag mellan
axelländerna, där J. erkände Tysklands och Italiens
ledarskap i Europa och de två senare J :s i
Östasien. De tre makterna skulle samarbeta och
bistå varandra, om någon av dem angreps av
en makt, som då icke var inbegripen i de
pågående krigen i Europa och Östasien.
Den makt, som här utpekades, var U.S.A.,
där F. D. Roosevelt och utrikesminister Hull
förde en allt skarpare politik gentemot J. I juli
1939 hade U.S.A. uppsagt det gällande .
handelsavtalet och började i jan. 1940 begränsa den
för J. livsviktiga exporten av olja och järnskrot.
I juli 1940 infördes licenstvång för järnskrot.
Efter tremaktspaktens undertecknande 27/a
lämnade U.S.A. sin ställning som neutral och
förklarade sig ”icke krigförande”. Åtgärderna mot
Indokina och tremaktspakten utlöste nya
amerikanska motåtgärder, bl. a. vidgad hjälp åt Kina
samt förbud mot export av järnskrot. Samtidigt
bemyndigades regeringen att beslagta all av J.
beställd krigsmateriel. U.S.A. inledde också
förhandlingar med England och Nederländerna om
gemensamma säkerhetsåtgärder. England kunde
nu i okt. ånyo öppna Burmavägen för trafik.
Samtidigt avvisade den holländska exilregeringen
de tidigare japanska kraven och medgav endast
en begränsad export av bl. a. olja. Vid
årsskiftet 1940—41 minskades ytterligare den
amerikanska handeln med J. Endast olja levererades
fortfarande i mindre kvantiteter för att icke
driva J. till en attack mot Nederländska Indien.
Under våren 1941 skred även England till
liknande åtgärder. — Den ekonomiska blockaden
blev ytterst kännbar för J., vars regering under
våren 1941 sökte komma till en uppgörelse med
U.S.A. I april inledde den japanske
ambassadören i Washington, Nomura, förhandlingar
härom, som blevo mycket långdragna. Under
tiden hade den japanske utrikesministern
Matsuoka i mars anträtt en resa till Berlin och Rom.
På återvägen slöt han i april en
neutralitets-pakt med Sovjetunionen, vilken stadgade
välvillig neutralitet, i den händelse någon av makterna
skulle angripas. Den följdes av en
handelsöver-enskommelse, som gav J. råvaruleveranser. J.
hade nu liksom Sovjetunionen fått ryggen fri.
Kort därefter utbröt emellertid 22/« det
tyskryska kriget. I J. utlöste det en regeringskris.
Konoye avgick 16/7 men bildade redan ls/7 en
ny regering, där nu den uppenbarligen
diskrediterade Matsuoka saknades. Samma mån. slöt J.
en överenskommelse med Vichyregeringen om
gemensamt försvar av Indokina, som nu helt
ockuperades av japanska trupper. Därifrån kunde J.
sedan erhålla ris och viktiga råvaror. —
Ockupationen framkallade ögonblickliga motåtgärder.
U.S.A., England och dess dominier samt
Nederländska Indien läto infrysa alla japanska
tillgodohavanden, varjämte ännu gällande handelsavtal
uppsades. Kort därefter stoppades även den
amerikanska oljeexporten. I aug. riktade Roosevelt
en allvarlig varning till J. för konsekvenserna
av ett vidare framträngande i s. ö. Asien.
Samma mån. återupptogos överläggningarna i
Washington, som avbrutits vid ockupationen av
Indokina. Någon enighet nåddes dock ej. De
resultatlösa förhandlingarna ledde slutl. till ministären
Konoyes fall 17/io, då i stället Tojo bildade en
ny regering. Själv var han på en gång stats-,
krigs- och inrikesminister samt ledare för det
nya statspartiet. Makten låg nu helt i
militärledningens hand, och J. vidtog direkta
krigsförberedelser. Tojo gjorde emellertid samtidigt ännu
ett försök att nå uppgörelse. Som medhjälpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
